Storyn om hur det gick till när svenska folket slutade röka

Folkhälsoinstitutets nya siffror om rökningen, som redovisas idag på DN-Debatt, är remarkabla.

Mellan 2004 och 2008 minskade rökningen bland kvinnor från 19 till 14 procent, och bland män från 14 till 11 procent, som andel av befolkningen. Räknar man om det till den procentuella minskningen, så innebär de nya siffrorna att rökningen i Sverige sedan 2004 alltså gått ner med mer än 25 procent bland kvinnor, och med mer än 20 procent bland män.

Det är en mycket stor minskning på i folkhälsosammanhang mycket kort tid. Och det blir inte mindre anmärkningsvärt mot bakgrund av att Sverige redan tidigare var världsmästare i icke-rökning. Det är som om dagens världsstjärnor i höjdhopp plötsligt höjde sina toppresultat från 2,40 till 2,90….

Rökningens folkhälsoaspekter behöver egentligen inte utvecklas vidare. De är välkända. Rökning skadar kroppen på alla upptänkliga vis. Cancer, hjärt-kärlsjukdomar och KOL är väl de mest kända följderna. Tobaksbolagen tar livet av hälften av sina kunder genom att sälja en vara som är beroendeframkallande. Rökningen skadar dessutom inte bara den som röker, utan också den som är i närheten.

Det faktum att Sverige ligger i världstoppen när det gäller medellivslängd, kan delvis förklaras av den låga andelen rökare.

Men det är ingen tillfällighet att det är på det sättet. Sverige har sedan årtionden gått i spetsen när det gällt att förebygga rökning och att hjälpa folk att sluta röka. Men man glömmer ibland bort att denna politik inte alltid varit okontroversiell. Tvärtom. Höga skatter på tobak, reklamförbud, hårt reglerad försäljning av tobak, informationskampanjer på skolor och i sjukvården – allt detta har varit effektiva, men ofta ifrågasatta, åtgärder.

Vi som har stått för det har anklagats för att lägga oss i folks liv och att hysa ett klåfingrigt intresse av att styra och ställa i folks privata angelägenheter.

Så var det också i den debatt som föregick den åtgärd som jag skulle tro är den enskilt viktigaste förklaringen till dagens siffror: rökförbudet på krogen från juni 2005.

I slutet av 1990-talet kunde vi konstatera att höga skatter, reklamförbud och informationskampanjer hade tagit ner rökningen dramatiskt sedan 1970-talet. Men utvecklingen hade avstannat. 1999 lade emellertid nationella folkhälsokommittén, under Margareta Perssons ledning, fram förslaget om att förbjuda rökning på krogar, caféer och restauranger.

Arbetsmiljöargumenten var starka. Dittills hade alla anställda på alla arbetsplatser haft rätt till en rökfri arbetsmiljö – utom i serveringsbranschen. Varför skulle inte de ha samma rättigheter som alla andra?

Den passiva rökningen var ett verkligt problem. En undersökning visade att den som stod på krogen bakom en bardisk och hällde upp öl åt gästerna en kväll, drog i sig lika mycket rök som om han eller hon rökt en hel ask cigarretter. Den som jobbade på krogen löpte två-tre gånger så stor risk att drabbas av lungcancer, än vad som är normal risk. Den som jobbade på krogen, och rökte, hade dessutom svårare att sluta röka eftersom han eller hon alltid stod i rök. Antalet människor som dog till följd av passiv rökning uppskattades till 500 per år.

Men också gästerna drabbades. Att inte kunna gå ut på krogen en kväll utan att lukta som en skorsten om kläder och hår när man kom hem. Att som astmatiker eller barnfamilj tvingas välja bort ställen att äta lunch på.

Dessutom fanns det redan då internationella förebilder. Ett antal delstater i USA, däribland Kalifornien, hade genomfört ett rökförbud med positiva erfarenheter.

Man skulle kunna tro att argumenten var så starka att det skulle bli en lätt resa till riksdagsbeslut och genomförande. Men så blev det inte. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) gick i taket och började driva en intensiv motkampanj. Ett förbud skulle knäcka branschen, sa man, och få många näringsställen att slå igen. Man fick också med sig Hotell- och Restaurangfacket (HRF), där man oroade sig över sina arbetstillfällen.

Margareta Perssons utredning togs om hand av dåvarande socialministern Lars Engqvist(s), och han blev omedelbart uppvaktad av SHR och HRF. De slöt visserligen upp bakom målsättningen om rökfria serveringsmiljöer, men motsatte sig förbudslagstiftning. Det här kunde genomföras på frivillig väg istället, sa man.

Med både facket och branschen emot sig var det svårt för regeringen att gå fram skarpt med en lag. Men Engqvist ville samtidigt utöva en press på näringen i rätt riktning. I den tobaksproposition Engquist lade 2001 sattes ett stoppdatum: om inte serveringsmiljöerna var rökfria senast 1 januari 2004, skulle regeringen vara beredd att lagstifta.

Hösten 2002 utnämndes jag till statsråd, och tog över folkhälsofrågorna. I en av mina första intervjuer, i Svenska Dagbladet, sa jag att om inte serveringsmiljöerna var rökfria 2004, så skulle vi lagstifta.

Det blev ett jäkla liv, trots att jag faktiskt inte sagt stort mycket mer än det som var fastlagd politik av regering och riksdag. Expressen gick längst. Under rubriken ”Folkhälsofascisten” angreps jag på ledarplats för att vara ett makthungrigt hälsofreak som ville pådyvla andra min livsstil. Dessutom hade tidningen tagit reda på att jag hade två katter. Därmed var jag en hälsofara för alla allergiker, och skulle följaktligen hålla käften om det mesta i folkhälsoväg. Enligt Expressen borde jag inte ens få finnas till i regeringen.

Regeringens linje upprepades emellertid i den folkhälsoproposition jag lade fram senare under hösten, där vi drog upp riktlinjerna för den nya folkhälsopolitiken. Och den politiken står sig fortfarande. Jag kan inte låta bli att le när de tobaksmål som nämns i dagens DN-artikel, d v s delmålen för 2014, är de mål som sattes upp i min proposition för snart sju år sedan. Men Folkhälsoinstitutets nuvarande chef verkar vilja låtsas som om det är den nuvarande borgerliga regeringen som tagit fram dem…

Under 2003 försökte motståndarna mot rökförbudet att mobilisera. SHR uppvaktade mig naturligtvis, med sin ordförande Mats Hulth. Vi kom sedan att ha ett bra samarbete om alkoholfrågor, men just i rökfrågan var det kärvt. Han föreslog olika sorters ventilationslösningar, något som inte skulle räcka på långa vägar. Vid ett tillfälle sa han att han visste att folk i den socialdemokratiska partistyrelsen skulle motsätta sig ett rökförbud, och att frågan eventuellt skulle tas upp där. Jag uppfattade kommentaren som ett förtäckt hot, men jag hade själv en och annan kontakt i partistyrelsen, så särskilt skrämd blev jag inte.

Själv inriktade jag mig dels på att vinna över facket, och dels på att uppmärksamma den internationella utvecklingen. Jag fick med mig den idag tyvärr framlidne förre ordföranden för Hotell- och Restaurangfacket, John Herrström, och det var viktigt. Hur skulle jag annars kunna driva frågan som en arbetsmiljöfråga, om jag inte ens hade facket med mig?

Sedan kom viktiga internationella exempel. I New York skulle det införas rökförbud på krogen våren 2003, och på Irland våren 2004. Jag åkte därför till USA våren 2003, för att bl a lära av hur de arbetat med opinionsbildning. Och under mötena i EU:s ministerråd talade jag mycket med den mycket duktige irländske hälsoministern Mikael Martin, numera Irlands utrikesminister, om hur diskussionen gick på Irland.

Om det gick att förbjuda rökning på krogen i världens nöjesmetropol New York, och i pubarnas Mekka framför alla andra: Dublin – ja, då skulle det väl gå också i Sverige! Särskilt som att andelen rökare på Irland och i New York ju var mycket högre än i Sverige.

Samtidigt gick Norge fram med sitt rökförbud, och t o m i länder som Italien och Grekland restes krav på liknande lagstiftningar. För Sveriges del handlade det inte längre om att bli först: det handlade om att inte bli sist.

Men i regeringen var frågan inte hemma. Jag fick då och då gliringar från kollegor om att jag höll på att göra partiet till ett förbudsparti. Också Göran Persson hade uttryckt viss skepsis. Eftersom jag behövde lägga en lagrådsremiss före 1 januari 2004, då ju tidsgränsen löpte ut, måste jag ha klartecken från regeringen under hösten 2003. Jag anmälde frågan till regeringens allmänna beredning på torsdagarna, men frågan sköts upp gång på gång.

När rökfrågan till sist togs upp på allmän beredning, torsdagen den 11 december 2003, visste jag inte hur utfallet skulle bli. Efter min föredragning vidhöll en handfull av mina kollegor sin negativa inställning, men det fanns en stor majoritet för. Göran Persson själv gav intryck av att ha blivit övertygad under själva föredragningen, och tillstyrkte.

För mig var det naturligtvis en politisk överlevnadsfråga. Jag hade inte kunnat sitta kvar i regeringen, om jag inte fått lägga fram förslaget om rökfria serveringsmiljöer. Så mycket hade jag investerat i den.

Förutom Göran Persson, så var det också viktigt att Leif Pagrotsky gav sitt bifall. Han var näringsminister vid tillfället, och om han motsatt sig rökförbudet, så skulle det naturligtvis ha vägt tungt. Men han såg igenom SHR:s retorik om en hotande katastrof för branschen. Det hade ju gått bra i andra länder, som gått samma väg.

När väl klartecknet från regeringen kom, gick det fort. Riksdagsgrupperna för s, v och mp behandlade frågan parallellt tisdagen veckan därpå, och de ställde sig bakom förslaget. När propositionen sedan lades våren 2004 kom förslaget att stödjas av alla partier, utom moderaterna. För att ge branschen tid att ställa om, satte vi ikraftträdandet ett år framåt, 1 juni 2005. Det var samtidigt avsiktligt: det var bättre att vänja folk vid den nya ordningen under sommarmånaderna 2005, än att köra ut dem i kylan på nyårsnatten 1 januari 2005.

Natten mellan 31 maj och 1 juni 2005 befann jag mig på krogen Kvarnen på söder i Stockholm, och jag kan väl säga att rökningen knappast upphörde vid tolvslaget… Tvärtom. Många upplevde det som en sista kväll i frihet, och det måste man ju fira med besked. Dimmorna låg tunga.

Men det tog inte många veckor förrän reformen satt sig. Idag är opinionen glasklar: över 90 procent av medborgarna är för, och vi tycker att det är konstigt när vi nu kommer utomlands till länder där det fortfarande röks på krogen. Så gott som ingen vill ha tillbaka rökningen på krogen.

Att förbjuda rökning på krogen var inte det enda jag gjorde som minister. Det är kanske inte ens det jag är mest stolt över. Satsningen på missbrukarvården, subventioneringen av LVU-platser till unga lagöverträdare, lösningen av sprutbytesfrågan och ökningen av resurser till det alkohol- och drogförebyggande arbetet var kanske ännu viktigare. Men gemensamt för dem är att de bara berörde ett relativt litet antal människor. Rökförbudet var tvärtom: det berörde alla som någon gång då och då åt på restaurang eller gick på café: d v s så gott som alla svenskar.

Och idag har vi fått resultatet, svart på vitt: en kraftig minskning av andelen som röker. På sikt innebär det att fler människor kommer att kunna leva längre med bra hälsa än tidigare. Färre kommer att dö i förtid i cancer och hjärt-kärlsjukdomar, färre kommer att bindas vid en andningsapparat p g a KOL under sina sista år av sina liv.

Men när man betraktar den krokiga väg som ledde fram till rökförbudet, så understryks än en gång vikten av att inte låta den politiska diskussionen fångas av ytliga analyser och lättviktigt etikettskrivande på enskilda politiker. Man blir bedrövad när man ser hur bloggosfären idag är fylld av hätska utfall och ytligt prat. Men också i mer seriösa media beskrivs politik ofta som ett sällskapsspel, på något sätt frikopplat från sakargumenten.

Frågan om rökfria serveringsmiljöer visar emellertid att det fortfarande går att vinna en kontroversiell fråga mot ett hårt motstånd, förutsatt att man är uthållig och att sakargumenten är starka. Det är trots allt ganska hoppingivande.