Liza Marklund

Marina Iren Engan om Liza Marklund

Debatten tystar offer och överlevare

Publicerad: 2009-03-15 21:03, Uppdaterad: 2009-03-16 06:03

Det här är en omarbetad version av en artikel som redaktionen på Newsmill tack och lov inte accepterade. Det räcker att jag redan har gått för långt på min blogg.
Jag skrev artikeln, fylld av den ilska och frustration många som utsatts för sexuella övergrepp känner idag.

60 millningar
4 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har kontaktats av kvinnor som varit utsatt för övergrepp som barn som nu tystnar. Även jag funderar på att ge upp. Att tiga...

Något som är gemensamt för de flesta av oss, är vår reaktion på den misstänksamhet vi ofta möts av när vi berättar om det hemska vi utsattes för som barn. Vi känner återigen att vi inte har något värde, precis som förövaren fick oss att känna på grund av hans/hennes handlingar.

En beklaglig följd av Gömda-debatten är att misstänksamheten mot oss är större än den varit på mycket länge. Berättar vi om hur vuxenvärlden en gång svek oss så "hör" vi genast hur tankarna går; "Ännu en snyfthistoria. Förmodligen inte sann den heller, åtminstone rejält överdriven.

Jag vet att min historia är sann, inte det minsta överdriven, men vågar jag berätta den? Klarar jag att stå pall om jag skulle behandlas som Mia blivit behandlad under de senaste månaderna? Jag vet inte, men jag vet att det finns kvinnor som varit utsatta som barn, som nu har tystnat.

Senast igår kväll fick jag ett mail från en kvinna som bestämt sig för att tiga, hon vågar inte. Precis som flera andra kvinnor som hört av sig till mig, känner hon att hon inte klarar av att bli påhoppad, misstrodd, hånad eller till och med hotad.
För tyvärr ser det ut till att det är det man får räkna med när man berättar om övergrepp. Det som många förövare tystat oss med, visar sig stämma. "Ingen kommer att tro dig".

Trots att jag vet att min bok redan har hjälpt andra utsatta, så vet jag inte om jag är beredd att betala ett så högt pris. Som det är nu så ser det ut till att "överlevare-böcker" granskas på ett sätt som varken är etiskt eller medmänskligt. Empati och medkänsla verkar vara död och begraven. De omkom i bloggbävningen.

Många av oss har kämpat med skuld- och skamkänslor under större delen av vårt liv och har äntligen frigjort oss från det tunga ok vi burit på. Men nu skickas vi tillbaks till den tillvaro där tystnaden råder. Till den tillvaro där man inte pratar om sådant.

Ni som dissekerar dessa berättelser; är det verkligen detta resultat ni vill ha? Mitt intryck är att ni blir rädda så snart att ni hör talas om övergrepp mot barn. Är det så att det är lättare att förhålla sig till lögnare än till det faktum att sådana övergrepp som vi har upplevt sker varje dag? Gång på gång... Det finns barn som våldtas just nu. Barn som skräms till tystnad.

Låt inte Gömda-debatten skörda fler offer. Hjälp istället till så att dessa barn vågar berätta så att de slipper fler övergrepp.

Sätt barnen i främsta rummet så som Barnkonventionen ålägger oss att göra.

Marina Iren Engan (10 artiklar)
http://marinaengan.wordpress.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4961

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Marina, tystna aldrig. Du ger så oerhört mycket fint. Tack.// Tina Lundberg

Permalänk | Anmäl #1 Tina Lundberg, 2009-03-17, 13:48

Tack Tina!!

Jag är nog allt för envis för att tystna... Orden bubblar upp och de måste ut någonstans, annars skulle jag fastna i något som skulle kunna knäcka mig. Skall jag knäckas, så får det bli medan jag kämpar. Inte för att jag gett upp.

Ditt stöd värmer oerhört mycket skall du veta.

Permalänk | Anmäl #2 Marina Iren Engan, 2009-03-17, 14:54

Ja, det som sker är obehagligt. Hur många är det t.ex som har skrivit böcker om det som de blvit utsatta för i barndomen. INte många (vet dock ej exakt hur många i modern tid räknat, då det föreligger fällande domar att granska), troligtvis pga. den smärta och risk det innebär att utelämna sig. Det är inte många, om man jämför med andra "teman"i självbiografier. Ändå sätter vissa i system att "granska" dessa självbiografier, speciellt de av kvinnor som anklagar sina pappor för övergrepp. Vad står detta för? Vad är man så rädd ska komma fram? Det är den stora tystnaden som huserar igen, och debatten förefaller vara en enda stor dysfunktionell familj,som måste hålla fasaden till varje pris.

Permalänk | Anmäl #3 ensambloggen, 2009-03-17, 19:56

Det viktiga med ditt inlägg är att det faktiskt tar upp ett allvarligt problem. Då debatten drivs på med sån frenesi trots att inte tilkommit något nytt undrar man ju varför den öht inte tystnat.

Det handlar in om upprättelse eller förlåt längre. Det är bara se vilka förgreningar debatten fått, spridit sig till kvinnohatarbloggar eller bittrafäder bloggar som spyr ut galla över att de blivit orättvist behandlade i vårdnadstvister. Och aaallt är Liza Marklunds fel.

Om gömdaböckernas poliltiska resultat blev att misshandlade kvinnor och barn togs på större allvar är jag den första att jubla. Men nu tillmäter jag iofs inte den typen av litteratur annan betydelse än tidsfördriv. Men o m. Ja, då ska vi tacka dom. Inget annat. Och denna uppblossande allmänna misstro debatten förgrenat sig är också skrämmande, "journalister" som läser "överlevarböcker", tar parti för dömda barnvåldtäktsmän? Vad är det för skit? Går det ens att ta på allvar? Tyvärr gör ju somliga det just därför att det bla är en journalist som driver tesen att alla fällda pappor är oskyldiga. Detta gör hon utan att ha talat med barnen och deras terapeuter.

De här krafterna ska inte annat än bemötas med fakta. De vill vrida klocka tillbaka till 1970 då både kvinnor och barn var livegna. Det finns väl inte en normalfungerande mäniska som vill ha tillbaka ett samhälle där läkaren som undersöker det lilla barnet upptäcker gonore vilket fadern bortförklarar med "smutsiga sängkläder". På den tiden, då togs inte ens bevis på allvar. Och det är inte mer än 30 år sedan. Är det så dom vill ha det?
Nej tack""

Permalänk | Anmäl #4 Sanna Ax, 2009-03-17, 22:14