Lönesänkningar skapar högre sysselsättning

Efterfrågan på konsumentvaror är inte efterfrågan på arbetskraft

Facket försvarar den felaktiga teorin att "lägre nominella löner minskar efterfrågan på konsumentvaror". Denna teori är kopplad till en annan felaktig teori att "det är efterfrågan på konsumentvaror som skapar sysselsättningen". Denna teori är i sin tur kopplad till den felaktiga teorin att "det är konsumtionen som skapar produktionen".

Facket hävdar således att "en lägre köpkraft för löntagarna skapar en lägre sysselsättning". Men det som är oförklarligt är att facket samtidigt är för en inflationsdrivande penningpolitik som sänker löntagarnas reallöner. Nu hävdar facket istället att "en lägre köpkraft för löntagarna skapar en högre sysselsättning".

Lägre nominella löner innebär inte att den totala lönesumman i ekonomin minskar eftersom arbetsgivarna i detta fall kommer att efterfråga mer arbetskraft. Lägre nominella löner i en ekonomisk kris kommer dock till viss del att användas för att öka företagens lönsamhet. Men detta innebär trots allt att fler får behålla sina arbeten.

Sysselsättningens storlek beror på utbud och efterfrågan av arbetskraft. Utbudet är arbetskraftens storlek (sysselsatta plus arbetslösa) och efterfrågan är hur många människor som arbetsgivarna är villiga att anställa. Arbetsgivarna kan endast efterfråga arbetskraft om priset på arbetskraften har rätt storlek i förhållande till arbetsgivarens försäljningsintäkter/skatteintäkter.

Det finns en övre gräns för hur stora arbetsgivarnas intäkter kan bli och därför måste lönekostnaderna anpassas till intäkterna. Intäkterna beror på hur stor penningmängden är i ekonomin och på vilket sätt ägarna till pengarna använder pengarna. Att betala ut för höga löner kan inte höja den totala efterfrågan i ekonomin. Detta är enbart en överföring av köpkraft från arbetsgivarna till löntagarna och leder till arbetsgivarna efterfrågar mindre arbetskraft.

Arbetsgivarnas efterfrågan av arbetskraft skapar sysselsättningen

Teorin om att "det är konsumtionen som skapar produktionen" är felaktig. Konsumtionen kan inte rent fysiskt komma före produktionen och det är inte i heller konsumtionen (försäljningsintäkterna) som finansierar produktionen. Det är sparandet i ekonomin som finansierar produktionen eftersom företagen nästan alltid betalar sina utgifter innan de får in försäljningsintäkter.

Det är också sparandet i ekonomin som finansierar en del av konsumenternas inköp av konsumentvaror. Om det är konsumtionen (försäljningsintäkterna) som finansierar produktionen, så måste konsumenterna först betala varorna och vänta på att varorna blir producerade. I detta fall behöver företagen inte låna pengar och de behöver inget kapital ifrån ägarna.

Det är således endast sparandet i ekonomin som kan skapa produktionen och sparandet är fyra gånger större än konsumenternas inköp av konsumentvaror. Produktionen skapar i sin tur konsumtionen och företagen betalar ut lönerna innan försäljningsintäkterna kommer in till företagen. Det är således sparandet i ekonomin som är efterfrågan på konsumentvaror.

Orsaken till att sparandet är större än konsumenternas inköp av konsumentvaror beror på att produktionen består av ett otal produktionssteg. Produktionen måste börja med produktion av naturresurser och därefter produktion av halvfabrikat och därefter produktion av investeringsvaror och till sist konsumentvaror.

Produktionen börjar många år innan det existerar färdiga konsumentvaror och det är sparandet som finansierar processen. När försäljningsintäkterna kommer in till företagen måste företagens ägare spara en del av försäljningsintäkterna för att nya produkter ska kunna produceras. Om företagens ägare skulle använda alla pengar till konsumtion så kan inga nya produkter produceras.

Investeringarna, produktionen och sysselsättningen kan på kort sikt öka genom att räntan sänks och att penningmängden ökar. Men detta kan endast ske om företagens ägare sparar pengarna i företagen och inte använder pengarna till konsumtion. Orsaken till att sysselsättningen ökar är att försäljningsintäkterna stiger när penningmängden ökar. Lönerna kommer till en början att ligger kvar på samma nivå som tidigare och detta innebär att lönekostnaderna blir lägre i förhållande till försäljningsintäkterna.

Detta kallas "keynesiansk stimulans" och denna stimulans tar endast hänsyn till att arbetsgivarnas intäkter ska öka. "Keynesiansk stimulans" tar inte hänsyn till arbetsgivarnas kostnader och att fackföreningarna begär löneökningar när konsumentpriserna stiger. Därför kommer denna "stimulans" alltid misslyckas och arbetslösheten med tiden att åter öka.

Slutsatsen är att det endast är arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft som kan skapa sysselsättningen. Om arbetsgivarna ska kunna efterfråga arbetskraft så måste priset på arbetskraften anpassas till arbetsgivarnas försäljningsintäkter/skatteintäkter. Full sysselsättning kan endast uppkomma om arbetsgivaren sluter individuella avtal med varje anställd. Detta beror på att människor har olika produktivitet.

Fackföreningar sänker reallönerna och skapar en högre arbetslöshet

Problemet med fackföreningar är att de sänker löntagarnas köpkraft samtidigt som de ökar arbetslösheten. Löntagarnas köpkraft beror enbart på två saker: hur högt sparandet är i ekonomin och om det är lönsamt för entreprenörerna att investerar sparandet i produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror).

Ju högre investeringarna är per löntagare desto högre blir löntagarnas köpkraft. Arbetskraften kan endast bli mer produktiv om det investeras i teknikutveckling och i produktivitetshöjande maskiner. Denna process ger en högre produktion av konsumentvaror per arbetande. Arbetsgivarna har ingen möjlighet att hålla nere lönernas köpkraft eftersom arbetsgivarna i så fall inte skulle kunna sälja en större produktion av konsumentvaror till löntagarna.

Problemet med fackföreningar är att de av ideologiska skäl vill göra det olönsamt att spara och göra det olönsamt att investera inom näringslivet. Ett annat problem med fackföreningar är att de enbart kan höja lönernas köpkraft genom att göra en del av sina medlemmar arbetslösa. Fackföreningar kan således endast hålla lönerna uppe på en artificiellt hög nivå om de minskar utbudet av arbetskraft.

Taktiken för att minska utbudet av arbetskraft är främst att ha höga minimilöner i kollektivavtalen. Detta innebär att de individer som har för låg produktivitet kommer att slås ut ifrån arbetsmarknaden för alltid. En individ som har låg produktivitet kan endast konkurrera med en individ som har hög produktivitet genom att acceptera en lägre lön.

Individer som har en låg produktivitet måste först komma in på arbetsmarknaden för att ha en möjlighet att öka sin produktivitet. En individ kan enbart få en lön i förhållande till värdet av individens produktivitet. Arbetsgivarna har ingen möjlighet att acceptera att lönekostnaden för individen överstiger den intäkt individen skapar åt arbetsgivaren.

Orsaken till ekonomiska kriser

Det är högkonjunkturerna som skapar lågkonjunkturerna. Högkonjunkturerna och spekulationsbubblorna skapas av penningsystemet som är en socialistisk planekonomi. Dagens penningsystem är uppbyggt utifrån teorin "att det går att skapa någonting utav ingenting". Centralbank och banker får nämligen lov att sänka räntan under marknadsräntan samt får lov att skapa helt nya pengar utav ingenting.

Dagens penningsystem bygger på teorin att en låg ränta och en högre penningmängd kan skapa högre sysselsättning, större produktion och större investeringar. Problemet med detta är att marknadspriserna inte kommer att ge rätt information åt företagen. I början av en konjunkturuppgång kommer detta att leda till att investeringsprojekt som inte på lång sikt är lönsamma att genomföra plötsligt blir lönsamma att genomföra. Dessa investeringar kommer med tiden att bli olönsamma.

Ett annat problem är att konsumtionen kommer att öka samtidigt som investeringarna ökar. Eftersom resurserna är knappa så kommer detta med tiden att leda till prisökningar på de resurser företagen använder. Framförallt kommer den investeringstunga industrin att drabbas av kostnadsökningar eftersom den använder sig av mer specifika resurser än de företag befinner sig i produktionsstegen närmast konsumenterna. Industrin använder sig bl.a. av specifika naturresurser, specialtillverkade maskiner och arbetskraft med specifik erfarenhet.

Ytterliggare ett problem är att konsumenterna får möjlighet att låna till konsumtion genom att penningmängden ökar. Detta gynnar de branscher där pengarna först används eftersom det tar tid innan de nya pengarna höjer priserna. Priser är för företagen både försäljningsintäkter och kostnader. Exempel på branscher som gynnas är biltillverkarna och byggföretagen eftersom människor i stor utsträckning lånar till köp av nytillverkade bilar och bostäder.

Försäljningsintäkterna och vinsterna ökar i de branscher där de nya pengarna först används. De knappa resurserna kommer att överföras ifrån mindre lönsamma branscher till branscher med högre lönsamhet. Detta leder till överinvesteringar inom de branscher där vinsterna på artificiell väg ökar samtidigt som det leder till underinvesteringar inom branscher med lägre vinster.

Problemet med dessa överinvesteringar är att de endast är lönsamma så länge konsumenterna lånar till konsumtion. Men eftersom räntan sänks under marknadsräntan och bankerna skapar helt nya pengar vid utlåningen, så leder detta till överkonsumtion och överbelåning. Detta är inte långsiktigt hållbart och leder till att överinvesteringarna blir olönsamma. Samtidigt som konsumenterna måste öka sitt sparande och minska sina lån.

Företagens efterfrågan från andra företag är tre gånger större än konsumenternas efterfrågan av konsumentvaror. När överinvesteringarna blir olönsamma kommer företagens inköp ifrån andra företag att minska. Detta leder till nedskärningar och en högre arbetslöshet. När arbetslösheten stiger kommer människor att öka sitt sparande och amortera ned sina lån. Krisen är över först när de olönsamma investeringarna är avvecklade och när människor har minskat sin överbelåning.

Företagens försäljningsintäkter och vinster sjunker under krisen. Det som kan lindra konjunkturfallet är om företagens kostnader också sjunker. Om priserna på produktionsresurserna tillåts att sjunka så kommer fallet i produktionen och i sysselsättningen att lindras. Priset på konsumentvaror måste också tillåtas att sjunka eftersom detta höjer efterfrågan på dessa varor. Detta är inget ekonomiskt problem eftersom företagen enbart är intresserade av att kostnadspriserna har rätt storlek i förhållande till försäljningspriserna.

Att försöka öka försäljningsintäkterna och konsumtionen genom att sänka räntan och att öka penningmängden kan på kort sikt lyckas. Men detta skapar ännu större framtida problem i form av överinvesteringar, överkonsumtion, överbelåning, överutlåning av bankerna samt nya spekulationsbubblor. Detta kan också skapa långt utdragna kriser som i Japan 1990 och framåt eftersom problemen inte avvecklas. I Japans fall handlar det främst om överinvesteringar i exportindustrin och överutlåning till köp av fastigheter.