Humor som politik

När Publicistklubbens ordförande Ivar Överström, i en politisk debatt 1940 i andra kammaren,  så vackert uttryckte detta, så kunde det måhända har varit i nu

"Vi Tidningsfolk vill ju inte undandra oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima och statsvårdande intressen."

Så länge den enskilda individen äger rätten till de egna känslorna, samt även saknar förmågan att direkt uppleva andra individers känsloupplevelser, så torde denna debatt främst vara ägnad politiska och bakomliggande syften.

Om varje individ äger en uppsättning sinnen för egen förmedling av intryck, som i sin tur utifrån individens betingelser skapar individens känslor, så kan inte rimligtvis humor vara en fråga som är beroende av biologiskt genus.

Att samhällsnormen nu likafullt utifrån historien sett, etablerat ett genusperspektiv på denna fråga, det är nog inte något som kan ses som en sociologisk nyhet. Men jag kan ju tycka att det nu vore dags att istället för att vidmakthålla denna könskamp, istället samverka för att bättra på klimatet för samförstånd i samhället.

Att den politiska strategin att styra genom söndring, i mångt och mycket har kommit att underliggande dominera denna debatt, det är mycket beklagansvärt. Men om någon förbättring i kommunikationen skall kunna åstadkommas så krävs det att någon tar det första steget och gör någonting. Att skapa en kamp emellan könen är en mycket gammal politisk strategi, och som i alla händelser minskar antalet demokratiskt nödvändiga anhängare betydligt. Vilket egentligen kan sägas förklara religionens roll i detta, främst med början Ibland jungfrufödslar, heliga andar, brinnande buskar och allehanda mycket speciella svårförklarligheter, och så fortsätter spektaklet vidare fram igenom historiens förlopp, och knappt någon enda individ anser att detta sker uppsåtligt igenom någons vilja, ja utom guds då förstås, för det vore ju förmätet att påstå att det var någon annan som aktivt drev på denna fråga. Och religionen fyller därigenom en" viktig" roll i den Svenska självmedvetenheten.

I Nicaea 325 e.kr då påve Konstantin hade sitt möte och förbjöd arianismen, eftersom denna tro äventyrade den kristna frälsningsuppfattningen, gjorde man som alla snart (hoppas jag) borde veta, en del andra manövrar med evangelier, som till exempel inte precis stärkte kvinnans ställning.

Främste dåtida kvinnoförtryckare, maktspelare och alltså Arianism bekämpare, var den kanske inte fullt så sympatiske Athana´sius, men som istället var en av de inflytelserikaste bland den Grekiska Kyrkans fäder.
Denne insåg så klart den förstående faran i arianismen, och hur denna tro äventyrade hela den kristna frälsningsuppfattningen. Om Kristus skall kunna frälsa människorna, så måste han vara verklig gud, som guds son, inte som arianismens halv-gud, som en av människorna ingående i skapelsen.
Att Kristus var guds son som en del i alltet, skapelsen, var alltså inget som skulle stärka några aktier för det Kristna maktförbundet. Folk måste ha enkla bilder för det oförståeliga, som de kan se, och gärna ta på, var tanken bakom detta.

År 340 e.kr så vistades Herr A. under ett par år hos biskop Julius i Rom, där han genom en riktig välgärning (ogärning), för att då vid denna tid, höja den relativa efterfrågan på kvinnor (mäns biologi oförändrad), så genomfördes det dramatiska propagandanummer till munkväsendets fromma (avhållsamhetens goda), och därför allmänna implementering i samhället.

År 362 e.kr höll denne en betydelsefull synod, synoden fick dogmhistorisk betydelse, därigenom att den helige ande samordnades med fadern och sonen, och då bildade den heliga trefaldigheten.

Metodiken är alltså mycket gammal och beprövad, men därför inte heller särskilt svår att upptäcka.

Att nu försöka att använda genusbetingad humor som ett medel i detta, verkar vara ett infall av ren obetänksamhet eller oförstånd.

Carl Norberg (95 artiklar)

Anmäl