Döden är unik för oss alla

Jag har tidigare skrivit på min blogg om den där professorn som satt och förespråkade dödshjälp - läkarassisterat sådant - för alla som ville ha. Det var förra året och han ingick i en folkpartifamilj. Då tyckte han att alla över 80 skulle få välja hur de ville ha det. Jag blev så upprörd så jag orkade inte ens diskutera detta och han hade en grupp människor omkring sig, som heller inte protesterade särskilt mycket. Man gör inte det mot en professor. Särskilt inte någon som redan är över 80. Och då var tydligen även Barbro Westerholm (fp) inne på detta. Men de stötte på patrull hos regeringen och sedan dess har hon backat till att det behövs en översyn av reglerna.

Själv så kommer jag hela livet att undra hur det gick till när min pappa dog en lördagnatt. Då ringde min styvmor och sade att han var döende vid niotiden på kvällen och när jag sade att jag kommer genast så säger hon: du hinner inte. Hur visste hon det? Hade han den kvällen redan fått sin sista dos med morfin? En så stor dos att han inte skulle leva mer än ett par timmar till?

Och på söndagmorgonen när jag ringde så var han död och sköterskan, som svarade gick och hämtade den ansvariga sköterskan och hon beklagade att han hade dött så fort. Plus att hon trodde att det var jag som hade suttit vid sängkanten. Men det var min styvmor och hennes systerdotter, som hade varit där.

Jag misstänker att min styvmor skötte allt och inte ville ha oss barn där vid sängkanten. Hon ville vara ensam med min pappa då. För hon hade ringt till min bror och sagt samma sak till honom och han hade sagt att han skulle komma förbi dagen efter. Till honom sade hon inte att han inte skulle hinna.

Personalen visste inte att min pappa hade bett att få träffa oss och nog går det att dämpa smärtor utan att ta livet av folk meddetsamma? Men tydligen så är det vanligt att människor dör på helger, för då finns det inte samma läkartäthet.

Att föräldrarna till det här spädbarnet har polisanmält läkaren tycker jag är bra, för då kommer allt sådant här upp på bordet. Då måste diskussionen tas. Vare sig det som i mitt fall var läkaren eller min styvmor som skötte om så att min far dog så snabbt.

Hur det gick till kommer jag aldrig att få veta, för att fråga min styvmor är ingen idé. Hon undanhöll att det fanns något arv och försökte ta reda på hur mycket aktier min far hade på banken. Överhuvudtaget försökte hon hålla oss borta och när jag ändå ville vara med på bouppteckningsförrättningen så var hon helstressad. Men då kom det i alla fall fram att min pappa hade lämnat ett arv till oss barn. Och naturligtvis hade han velat ta farväl av sina barn, men det ville väl inte hon.

Det var inte något större fel på min far för förutom att han bedömdes som för svag för operation av gallan. Men han skrev sin sista artikel där i sängen på sjukhuset och sade åt min styvmor att hon skulle se till att få den publicerad. Läkarna gav upp honom helt enkelt. För gammal för några mer medicinska behandlingar utom sista dosen med morfin. Tills hans hjärta stannade.

När min styvfar var i samma situation förra året vid samma ålder - också gallan - så frågade läkaren hur gammal hans far hade blivit och när min styvfar då sade 94 så sade läkaren att då får vi väl försöka klara dig också. Han var 87 då. Ifall min styvfar hade svarat "fel" hade han inte fått någon operation då? Han hade gått länge med problem kring detta och läkarna hade gissat på allt från bukspottkörtelcancer till att de inte visste. För han hade inte ont. Men han blev bara magrare och magrare.

Det gäller att veta felet själv och dessutom säga tydligt att mina föräldrar blev kring 100 bägge. För annars kan man ge bort rätten att leva vidare. Så tolkar jag detta.

Jag vet att min styvmor älskade min far och att hon inte hade velat ta livet av honom, men att hon ville att han skulle ha det bra. Och han dog natten mellan en lördag och söndag. Då när läkarna är lediga. Fick han så mycket smärtstillande att han dog av det i förtid? Frågor, frågor som aldrig kommer att få något svar.

På min blogg har jag fått några kommentarer kring dödshjälp, som alla går i samma riktning. Jorden snurrar inte alltid runt oss själva och visst skulle någon låta läkarna ge ett skadat barn en dödsdos för att låta resurser gå till andra som behövde det. Och någon annan har jobbat inom pallativ vård och sett hemska döenden. Men inget av det där övertygar mig om att vi i alla skeden ska sätta in morfin och annat för att avsluta livet generellt för alla människor.

Döden är lika unik som födelsen för människor. Det är vad som händer oss var och en i det ögonblicket, att ta hand om det unika hos varje människa som är mycket viktigt. Och jorden snurrar runt oss själva då. Vi har rätt att stå i centrum. Tro mig. Vid så viktiga övergångsskeden kan vi lära oss och andra mycket om liv och död. Var och en av oss behöver en mycket unikt anpassad behandling i dessa skeden av våra liv.

Vi är inte bara paket, som det går att göra sig av med på lämpligaste sätt. Det är så myndigheter och makthavare ofta vill se oss, som att vi är en människomassa, som man måste hantera på ett enkelt sätt. Bunta ihop och slå ihjäl dom värdelösa eller ta död på folk, som inte längre arbetar och betalar skatt, som någon ironiskt också kommenterade denna debatt. Människor är värda mycket mer än så. Var och en av oss är en unik varelse som vandrar för första och enda gången på den här planeten. Enligt min mening så är vi något mer än kroppen. Och sjukvården borde vara proffs på inte bara kroppen utan också kunna ha hänsyn till själen i dessa lägen.

Nog skulle jag ha blivit tacksam om någon annan än min styvmor hade ringt upp mig och berättat lite tidigare vad som hände med min far. Redan när han blev intagen på sjukhuset. Men personalen har väl ingen skyldighet att hålla reda på vilka som är de närmast anhöriga. I det här fallet var det jag och min bror. Barn räknas som de närmast anhöriga rent juridiskt. Åtminstone jag skulle ha velat sitta där vid min fars sida och hålla hans hand. Jag är inte rädd för döden utan ser det som en övergång till något annat och jag vet att min far ville att vi skulle komma. Han hade sagt det till min styvmor.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4924

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vad är ärendet mer konkret?

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-03-15, 11:52

Ärendet är att dela med mig av mina erfarenheter så att du ska kunna fundera över det här med liv och död. Så att du inte blir totalchockad om du skulle hamna i en sådan situation, vilket du lär göra (om du inte redan har gjort det). Och beroende på var du befinner dig i samhället kan du handla bättre i vardagen om du bottnar i gränserna för den. Samt få en djupare filosofisk och poetisk inställning till din tillvaro på denna planet. Tillräckligt konkret?

Permalänk | Anmäl #2 Ann Helena Rudberg, 2009-03-15, 14:48

Kommer ihåg när jag bad min morfar efter en blödning, lunginflamation trycka min hand då han låg inför döden och alla sa att han var borta och han faktiskt gav en sissta hälsninge genom att trycka hårt som då man hälsar ordentligt genom att ta i lite.

Alla sa att han var borta, inte närvarande, men det sista som faktiskt försvinner är hörseln så även om någon anhörig verkar vara borta visa respekt. Börja inte tjafsa eller be om ursäkt för de kan faktiskt vara så att dom inte ger upp utan kommer tillbaka.

Tycker du tar upp deta ppå ett respektfullt sätt. Många vill leva och slåss för livet en del ger upp för att det är jobbigt.

Det är en balansgång som handlar om livet och döden.

Leroy

Permalänk | Anmäl #3 Leroy, 2009-03-17, 21:24