När konstnären lämnar ateljén...

Ernst Billgren förklarade nyligen, det möjligen vanligare, konstprovocerandet med konstnärernas intensifierade kamp för att slå igenom i mediebruset. Allt fler tar till allt mer drastiska grepp för att synas och överleva i media. Det utesluter ju inte att konsten är intressant. Och visst vill vi att konsten utmanar gränser, finns i samhället och stimulerar till diskussioner i vidare cirklar, och inte enbart "är något för några", som en kritiker sa en gång.

Men ibland verkar det som om konstnärerna och dess försvarare knappt tänkt igenom att när de lämnar den (relativt) fredade konstens sfär och jobbar direkt med samhället som materia och scen, då kommer också ett svar från samhället. Det var ju också faktiskt det som eftersträvades. Men hur ofta har vi inte sett att konstprovokationer kör fast just vid gränsen och brottet, utan att nå längre. Istället seglar ett ett populistiskt mediaspektakel upp där konsten står mot samhället, yttrandefriheten mot makten, eliten mot folket, och så vidare. Publiken är kränkt (eller någon å deras vägnar är kränkt) medan konstnärerna är besvikna på det mediala svaret.

Nu försvaras  NUG:s "Territorial Pissing" och Anna Odells aktion på en psykmottagning bland annat med historiska hänvisningar till att mycket erkänd konst brutit mot regler och lagar och att man ibland måste ta till drastiska grepp för att "väcka debatt". Det är riktigt, om än något av en judaskyss mot denna konstform att föreslå att vi skall acceptera provokationen för att den egentligen är så traditionell.

Vilken debatt Odells aktion egentligen ville väcka är ännu oklart och det har både konstkritiker och konstfack förklarat med att "verket inte är färdigt" och att de ännu inte känner dess intention. Det är en konstig, nästan komisk, ursäkt. Var inte själva poängen med konst som bygger på en relationell estetik att vi alla skulle vara medskapare med våra reaktioner, även om vi är ofrivilliga medskapare? Var inte poängen att just underordna konstnärens originala intention till förmån för reaktionen och interaktionen?

Att konstfack när det kom till kritan inte till fullo står bakom denna sida av aktionskonsten blev tydligt när de i stället, under press, försökte ursäkta tystnaden runt Odells verk genom att återupprätta de gränser som just överskridits:

"Lika lite som man kan tvinga teatrarna att repetera inför öppna dörrar, eller före publiceringen tvinga en författare att förklara och ge skälet till de situationer han eller hon försätter sig i som ett led i arbetet med boken, lika lite vill vi tvinga vår student att offentligt redogöra skälen för sin handling."

Rätten att jobba ifred riskerade hon väl själv ganska aktivt genom att just repetera "inför öppna dörrar" och inte låta psykvården jobba ifred. Verket behöver inte vara betydelselöst för det. Men om konsten tar skydd bakom de gränser den just överskridit när den sökta reaktionen inte passar, då får vi inte någon särskilt intressant diskussion, vare sig om konsten, psykvården eller något annat. Nu begär Odell och Konstfack att vi skall vänta med vår reaktion på hennes direkta aktion.

Diskussionen om NUG:s "Territorial Pissing" har också fastnat precis där, på gränsen och vid "brottet". Medan kulturministern omedelbart slog fast att detta inte var konst utan skadegörelse föreslog galleristen Andreas Brändström, lika bakvänt, att vi istället borde "bortse från skadegörelsen och lyfta blicken" för att se att detta kan, just det, "skapa debatt och dialog". Båda missar att skadegörelsen är konsten och konsten är skadegörelsen här.

Nu är detta verk lite speciellt för i skrivande stund vet vi inte om det som syns på filmen verkligen har hänt, eller om NUG bara gestaltat en graffittibombning av en tunnelbanevagn på film. Har något brott egentligen begåtts? Det vore smart. För då skulle han både ha orsakat medial "konstchock" och gett den inte så lite romantiska idén om konstaktionen "ute i verkligheten" en knäpp på näsan. Man får hoppas att SL aldrig hittar den där skaderapporten.

NUG:s verk skulle alltså, om vi har tur, kunna öppna för en intressantare diskussion om vad som sker med konsten och dess kritiska potential när den, som Billgren berättade, söker upp och spelar på den tabloida populistiska logiken. Det verkar ju faktiskt som om just när konstnären överger de former som gör konsten igenkännbar som "konst", då blir diskussionen fixerad vid provokationen som konstform. Frigörelsen och genomslaget vänds till sin motsats och konstnären och konsten är minst lika fångad i sin form som förr.

Det som tycks ha hamnat på undantag är förmågan att gestalta. Den kan, som historien också ständigt visar, vara nog så provocerande och grund för de där efterlängtade diskussionerna, om något. För är det inte just då, när konsten tänjer på sina gränser utan att spränga dem och samtidigt väcker ont blod, bestörtning, positiva och negativa reaktioner, som den är som allra mest intressant?

Ta Dror och Gunilla Sköld Feilers sofistikerat tragiska installation Snövit och sanningens vansinne som ställdes ut på Historiska museet eller Carl-Johan De Geers formmässigt traditionella anti-nationalistiska affischer från 60-talet. Enkelt tryck på billigt papper, en konstens urform. Feilers verk gav upphov till lagbrott, men hos en provocerad åskådare och sedan en internationell debatt, det andra verket bedömdes olagligt, beslagstogs av polisen, men kom sedermera att förändra lagen. Båda verken höll sig inom konstens gränser men skapade rörelser över lagens gränser. Det är konstnärlig provokation - retning till rörelse, framkallning -  när den är som bäst.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4911

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den generation som går på konstfack nu är ju den twittrande, ständigt neurotiska samling som desperat söker rampljuset och bekräftelse. Det är inget konstigt att det i mötet mellan den traditionellt ganska sorgliga gestalt som är konstnären och den hetsbantande, facebookande undermedvetet panikslagna dagis-vuxne konstfackseleven uppstår en varelse som tar till sådana här medel. Det handlar inte längre om att det finns något att säga, det handlar om att få det sagt. Det handlar inte om att peka på samhället på ett klyftigt sätt utan att provocera för att få synas.

Jag undrar vad övriga konstnärer tycker om att dessa elever devalverar hela yrket som sådant. Att provocera är inte konst, det är wannabee stackarens sista desperata försök efter att ha envist övertalat sig själv om att hon faktiskt är speciell. Provocera är inte svårt, det kan vem som helst. Jag kan täcka varenda ruta på konstfack med fogskum och kalla det "Ser vi oss själva?" eller något annat flum. Konst eller bara förtäckt vandalism? Det tog mig en minut att komma på, är jag speciell? Borde jag få statliga bidrag att vidareutveckla mina talanger?

Konstfackelever har tutat i sig själva och varandra att De är utvalda bärare av budskapet, att de har något som inte vanligt enkelt folk har. Det är naturligtvis både tragiskt och lite sorgligt i sig, men speciellt så när paniken byggs upp "tänk om jag inte är något speciellt trots allt" och våra tunnelbanevagnar får lida.

Permalänk | Anmäl #1 Lurvas, 2009-04-20, 09:52