Skugge blandar ihop kärlek och konsumtion

Alla har inte pengar så dom kan skilja sig. Jag tycker vi ska sluta skaffa barn eftersom folk bara tycks vilja vara kära och få utlopp för sina lustar. När barnet kommer vill ingen ta hand om ungen. Det är nog inte en slump att folk skiljer sig när ungen är 18 månader. Då har ungen blivit jobbig och föräldrarna har bråkat om vem som ska jaga barnet. Det är mest mamman som vill få avlastning. Knorr - knorr när inte mannen ställer upp.
Alla har inte en Skuggeposition - hon kan ju nu köpa hjälp i alla dess former. Men hur många kan det?
Ska kvinnor föda barn ska dom ha betalt. Jävligt bra betalt ska dom ha för varje unge. Kvinnor: Sluta föda barn gratis till samhället!

Jag vet att det börjar bli en sliten klyscha, men de separationer som uppstår som en följd av kärlekslöshet, tristess och framförallt olycklig och kanske destruktiv samvaro är nödvändiga. Var och en avgör naturligtvis själv när dessa "variabler" skall tillämpas.
Men känslan (vilken inte är vetenskaplig, jag vet) av att separationer idag uppstår vid betydligt mindre påfrestningar är nog stark för många.
Behov av variation, spänning, upplevelse (vilket kan upplevas i äktenskapet också naturligtvis) är säkert nyttigt men gör ofta äktenskapet mer lättvindigt i det att många då bryter och går vidare
vilket skapar en slags rastlöshet som inte bara är av godo.
Män som strävar efter karriärer och ekonomisk välmåga är väl känt och att kvinnor numera strävar efter detsamma är kanske naturligt.
Men det genererar i båda fall ofta egoism och självförhärligande.
Samtidigt klagar många kvinnor ofta över orimlig arbetsbörda och stress i arbetslivet, framförallt när det gäller mera framskjutna positioner i näringslivet och samhället.
Som föräldrar blir dessa kvinnor, och män, troligtvis inte bättre av dessa faktorer oavsett de lever tillsammans eller ej. Men som barn till separerade föräldrar är det mycket andra känslor och tankar hos barnet som kanske dessutom måste trängas med brist på tid och engagemang hos föräldrarna. För ur alla skiljsmässor kommer inte guld och gröna skogar med livsbejakande, pånyttfödda och ansvarstagande föräldrar.

Bra skrivet Gudrun! Du lyckas fokusera på det väsentliga. "Forskning visar att när föräldrarna är överens så är det bra med barnen. " Det tror jag stämmer oavsett om man är gifta eller skilda.

Wow, jag håller med Schyman... det måste vara kallt i helvetet.

Det är idiotiskt att gifta sig till att börja med, det enda skälet skulle vara att få bättre lagstöd om man har barn ihop (vilket också är idiotiskt, varför ska gifta ha särskilda regler som inte sambos har?). Är man så korkad att man tror att en ring på fingret kommer vara en garant för ett medningsfullt förhållande då får man skylla sig själv. Älskar man varandra behövs inget äktenskap och gör man det inte så kommer det spricka förr eller senare i varje fall.

Många gör det väl på grund av religion, det må vara hänt men det känns bra hycklande att påstå sig tro på gud och lova och svära i kyrkan att man ska älska en person tills man dör, och sedan gå och skilja sig 5 år senare. Vad säger Gud om detta tro, han får ju i stort sett fingret? Så har det ju varit länge i och för sig, hycklande kristna som plockar russinen ur kakan och ursäktar sig till höger och vänster.

Go Gudrun! Mitt i prick om att alla skilsmassor inte ar daliga skilsmasor, sarskilt om man har barn. Det kanske inte har gatt upp for alla an men det viktigaste for ett barn ar att se sina foraldrar lyckliga och vice versa. Det finns faktiskt barn som VILL att deras foraldrar ska skilja sig, hur otroligt det an ma te sig for alla mamma-pappa-barn-fantaster.
Klart det skulle svida for vilken sjalvstandig kvinna som helst att behova be om A-kassa etc, men det handlar om sarad stolthet och inget annat! Det ar vi sjalva som skapat dessa normer och darfor ar det ar upp till oss att bryta och forbattra dem!

Kärlekens berättigande, är inte bara äktenskapets "heliga" alians av en man och en kvinna och deras absoluta biologiska barn, som många tycks uppfatta som den enda av samlevnadsformer värt att hylla och ära.
Alla andra levnadssätt och familjekonstellationer värderas som sorgliga avarter i nutidsanda, där alla vuxna i de grupperna är egoistiska och med det inte borde ha barn.

Precis när man trodde att svensken växt ifrån Jantelagar och utvecklat fritänkandet i anda av vår tidigare stämpel som "Syndens och Frigjordhetens Land", känns det ytterst förvånande över det rabalder ordet "skilsmässa" från den "heliga" aliansen kan väcka år 2009.
Istället uppenbarar sig flertalet nutida svenskar vara en ängslig, bakåtsträvande och fördomsfull människa, ovillig att acceptera samtidens allt fler nya och färgstarka familjebildningar.

Många uttrycker sig med bitter och kränkande känsla av den fräckhet de personer som vågar skilsmässa, om så för att följa sitt hjärta eller kanske för att må bättre, tydligen utlöser hos dessa
som bestämt sig för vad som är "den enda rätta" samlevnadsformen.
Och än mer bittert låter det om skilsmässan blivit lyckad och barnen mår bra ändå, för det är en omöjlighet, har några bestämt.

Sen har vi kollektiven, de enkönade förhållandena, de ensamstående, särbo, närbo, sambo och allt vad du vill, även där mår barnen dåligt, säger en tvärsäker grupp och de vuxna förstår inte sitt bästa som undvikit äktenskapet, äktenskapet mellan man och kvinna då förstås, enkönade äktenskap är utom diskussion.

Gemene svensken vill tro sig vara upplyst, utbildad och intelligent, modern och bo i ett I-land av rang, ändå verkar det undgått de flesta att kärlek är acceptans, acceptans av just olikheter, då inte bara INOM ett typiskt äktenskap, utan den som gör att alla människor mår bra, "udda som vanlig", acceptans av att alla har rätt att välja sin väg, sin egna form av familjebildning, acceptans av olikheter där andras val av liv inte är det som just Du skulle valt, men Du respekterar faktum ändå, precis som andra ska respektera Dina val.
Olycklig blir den människa som aldrig finner att det egna livsvalet, sitt familjeliv, skilsmässa, val av partner eller frivillig ensamhet, inte finner stöd i omgivningen och naturligtvis gäller samma känslor för de barn som är inblandade.

Acceptans vårdar och är KÄRLEK och utan udda fåglar och konstellationer, finns det inte mycket kvar som den ängslige kan gömma sig bakom och kalla ett :
"normalt liv den enda riktiga formen" .
Med acceptans skulle det inte finnas så många olyckliga barn.

Är det någon i Sverige idag som inte anser att man skall få skilja sig?
Detta är ett intet inlägg i debatten dock är det viktigt att poängtera att barn i Sverige idag mår otroligt dåligt p g a av att de saknar sin far. Mammor kan med lätthet röva bort sina barn med samhällets hjälp. Om en far skulle göra något liknande så är det fängelse.

Att helt blunda för detta när man talar om separation är djup förnekelse, om Sverige som stat skulle införliva barnkonventionen i svensk lagstiftning så skulle barnen ha det mycket bättre i dagens Sverige.

Istället har vi nästan enbart manipulerad text i gammelmedia som utropar pappor och något osynligt patriarkat som boven i dramat.
Usch jag mår dåligt av feminismen!

Tack Gudrun för ett bra inlägg!!
Lisbeth Pipping
www.pipping.se

Jag förundras över reaktionerna kring detta ämne, folk reagerar så starkt att jag antar att de känner sig uppriktigt hotade - eller att den samlevnadsform som de ser som den enda rätta och den sanna (så lever man om man lever naturligt) hotas.

På sätt och vis blir jag glad, för kanske tyder det ändå på att det håller på att ske en spricka, våra ord som går utanför normen passerar inte bara tyst utan upprör verkligen. Jag undrar vad dessa kärnfamiljsivare skulle tycka om de läste vad jag tycker i frågan - troligen skulle de få spatt :)

Jag tycker inte att folk ska göra på vissa sätt som jag tror är bäst. Jag vill istället föra fokus på att LÅTA FOLK bestämma själva vad som är rätt för dem. Det med utgångspunkten att jag själv är en ansvarstagande och inkännande person som inte skulle låta andra i min närhet lida för mkt av mina beslut, dock tar jag inte heller ansvar för andra vuxnas egna ansvar för sitt eget välmående. Det är var och ens ansvar att ta ansvar för sig själv och sina barn. Barn föder vi inte bara åt oss själva, eller åt samhället. Vi ger livet och världen en chans när vi skaffar barn. En självständig chans att få skapa sig det man vill här i världen. Jag litar på att människor vill vara ansvarstagande, det är den världen jag vill ha, därför fäller jag inte dumma kommentarer om hur man ska vara/leva/bete sig, utan behandlar andra som jag vill bli behandlad själv.

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags