Facket agerar som Laval i Vaxholm: för låga löner

För åtskilliga år sen blev jag uppmärksammad på en upprörande händelse.

En trädgårdsmästare i södra Sverige engagerade två polska lantarbetare för två, tre månaders jobb. Lönen (svart) skulle de få när jobbet var avslutat.

Vad hände när den dagen kom? Ingen lön. I stället ringde arbetsgivaren till polisen och anmälde att han hade upptäckt två illegalt arbetande polacker. De grundlurade gästarbetarna sattes på färjan till Polen.

De var inte med i facket; dåvarande Lantarbetareförbundet tog sig ändå an deras öde och lyckades utverka en del av lönen i efterhand

Jag tänker på detta övergrepp varje gång fallet med de lettiska byggnadsarbetarnas skolbygge i Vaxholm diskuteras, den konflikt som ledde till att företaget Laval gick i konkurs och striden om vilket kollektivavtal som ska gälla hamnade i Arbetsdomstolen och EG-domstolen.

Med de kommande remissvaren över Claes Stråths utredning (om vilka åtgärder som bör vidtas efter EG-domstolens underkännande av de fackliga stridsåtgärderna i Vaxholm) är Laval-fallet åter aktuellt. Lavals arbetare var inte papperslösa, men det finns likheter mellan deras situation och utnyttjandet av dels illegala papperslösa arbetare, dels legalt utstationerade arbetare i Sverige. Jag anser att det finns principella likhetger mellan fackets lönesänkning och Lavals lönenedpressning. Inte nog med att tillvägagångssättet är nationalekonomiskt kontraproduktivt (hur ska människor med lägre löner kunna hålla några hjul igång tillräckligt snabbt?). Att säånka löner är óckså förnedrande för alla inblandade parter.

Åter till Lavalo-utredningen: Är de så kallade utstationerade arbetarnas villkor ett ansvar för staten eller arbetsmarknadens parter? Den nordiska modellen överlåter till parterna att förhandla, avtala och följa upp en stor del av det som händer i arbetslivet. I EU:s värld är staten en starkare garanti för rättssäkerhet och likabehandling.

Claes Stråth är inne på EU:s linje, när han föreslår att Arbetsmiljöverket ska bli aktivare som förbindelsekontor för företag som vill utstationera (som termen lyder) arbetstagare i Sverige. Den uppgiften har verket redan i dag, men bara en handfull företagare om året hör av sig.

Lavals advokat tog kontakt med förbindelsekontoret, men för sent. Konflikten var inledd. Om rollfördelningen (stat - parter) varit tydligare, hade sannolikt inte så mycket damm rivits upp.

Frågan är om Stråths förslag är ändamålsenligt. Arbetsmiljöverket ska se till att Arbetsmiljölagen och alla arbetsmiljöföreskrifter följs, men tvingas prioritera akututryckningar och utredningar efter arbetsplatsolyckor. Hela tillsynsområden har försvunnit från huvudkontoret. Visserligen har uppgifter övertagits av verkets distrikt (gamla yrkesinspektionen), men det är inte självklart att det gynnar vare sig utländska arbetstagare eller gästande företag om att verket som förbindelsekontor får ökat ansvar.

Varför inte låta Diskrimineringsombudsmannen ha uppdraget? Det som hände de polska lantarbetarna och de lettiska byggjobbarna handlar om diskriminering. Varken mer eller mindre.