Barnläkaren

Foto: Scanpix

Henrik Ahlenius om Barnläkaren

Hyckleri och tabu styr debatten om dödshjälp

Publicerad: 2009-03-09 15:03, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Det är dags att tala klarspråk om den moderna sjukvårdens möjligheter att förlänga liv bortom den gräns då det ligger i patientens eget intresse.

108 millningar
8 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Henrik Ahlenius, doktorand i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Också knuten till Stockholm Bioethics Centre (SU, KI, KTH). En del av er har kanske redan gissat att jag aldrig har fått dödshjälp, men det är ju inte försent än.

En överläkare sitter häktad misstänkt för att ha bragt ett spädbarn om livet. På en nivå av beskrivning tycks det inte råda någon stridighet om vad som har hänt: döden orsakades av att livsuppehållande åtgärder togs bort och stora doser smärtstillande sattes in. De som försvarar läkaren kallar detta "rutin" och att "ge ett värdigt slut". Åklagaren ser det som ett mord eller dråp eftersom den direkta orsaken till flickans död är de stora doserna smärtstillande. Det spelar ingen roll att flickan ändå var döende, och heller ingen roll att de livsuppehållande åtgärderna hade avslutats. Det är just den aktiva handlingen att ge en överdos som är förbjudet. Lika förbjudet som att skjuta en person som ändå skulle dö av sin svåra cancer inom 24 timmar.

Kanske kan en möjlig ljuspunkt i detta tragiska fall bli att vi vågar tala klarspråk om hur människor dör inom modern sjukvård. Vi gör nämligen vårt yttersta för att slippa inse att vi i många fall får hjälp att dö, dödshjälp. Istället heter det att ytterligare behandlingsinsatser inte är "medicinskt motiverade" (som om man kunde lära sig på läkarprogrammet under vilka omständigheter ett liv är värt att leva) eller att man låter "naturen ha sin gång" (som om inte hela vår medicinska vetenskap vore till just för att stävja denna gång).

Låt oss vara uppriktiga: människor dödas i vården, och på goda grunder i situationer då ett fortsatt liv är värre än en påskyndad död. Varför ska det vara så ohyggligt att acceptera denna sanning? Och kan någon verkligen önska att det vore annorlunda, att man mot sin vilja tvingades leva vidare i ett läge då en plågsam död är det enda alternativet (eller att åse sitt döende spädbarn plågas)? Ett sätt att skapa ärlighet och tydlighet i denna fråga är att skilja på två olika fall: situationer då man gör allt för att rädda och förlänga liv respektive situationer då man har beslutat att man inte längre avser rädda och förlänga liv. Det är uppenbart att beslut av den senare sorten måste tas i vården, t.ex. för att patienten kommer att dö oavsett vad man gör. När väl ett sådant beslut har fattats - vi gör inte längre något för att rädda och förlänga liv - är det också tydligt att det ibland kan ligga i patientens intresse att få sitt liv avslutat omgående genom en överdos av t.ex. morfin. Alternativet kan vara allt från svält till kvävning - fjärran det fridfulla insomnande vi vill tänka oss.

Hyckleri och tabu styr i dag vårt tänkande kring dessa frågor. En möjlig fördel med denna kollektiva illusion (jag tänker på tankarna om "naturens gång", "värdigt livsslut" etc.) är kanske att en mer uttalad och i lagen reglerad acceptans för dödshjälp skulle omöjliggöra en rad kliniska beslut som idag fattas ganska smidigt och informellt. Om någon ska få dödshjälp måste ju detta naturligtvis utredas ordentligt, patientens (eller föräldrarnas) beslutsförmåga styrkas, lidandets art och intensitet kartläggas, de möjliga alternativa behandlingsmöjligheterna uttömmas osv. Under tiden tynar det lilla barnet bort i ett smärtsamt förlopp. Bättre då att helt enkelt ge en överdos morfin och kalla det att barnet ändå var döende och vi ville bara göra hennes sista tid så fridfull som möjligt. Men nu får läkarkåren också se baksidan av denna oreglerade rutin: du kan närsomhelst gripas för mord! Därför skulle det tjäna både läkares och patienters rättssäkerhet om vi äntligen vågade ta i dödshjälpsfrågan och angripa problemet utan religiös dogmatik och med full kunskap om den moderna vårdens verkliga val.

Henrik Ahlenius (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4757

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det som hänt den arresterade läkaren är förfärligt, och åklagaren måste ha obefintlig insyn i hur arbetet utförs i sjukvården, om hon tror att ett sjukvårdsbiträde kan vara ett nyckelvittne i ett fall som detta. Hur vården av döende patienter skall ges går inte att debattera offentligt. I värsta fall blir det en partipolitisk debatt. Ylva Johansson har redan varit framme och krävt initiativ av regeringen. Snart får vi höra av Astrudillo att regeringen står "passiv" och "handfallen". Värre är att debatten drar till sig andra som vill höras. Professor Barbro Beck-Friis, beskriven som specialist i vård i livets slutskede, säger att "risken är att det blir helt fritt att spruta ihjäl folk" om läkaren blir frikänd (man kunde påstå att Beck-Friis befinner sig i ett intellektuellt slutskede). Läkaren och debattören Christina Doctare anser att vi skulle hamna på ett sluttande plan vid ett frikännande, och hon verkar även vara på väg utför.

Permalänk | Anmäl #1 torrkorven, 2009-03-09, 18:20

Bra artikel!! Detta är först och främst en fråga för socialstyrelsen och inte juristerna. Socialstyrelsen måste se till att det blir klara riktlinjer för läkare så det inte finns någon risk att en döende patient inte får morfin och liknade för att kunna dö värdigt utan smärta och andnöd. När min hustru låg för döden efter lång cancersjukdom är jag oerhört glad att hon fick stora doser morfin så hon fick somna in utan problem. Om detta gjorde att kon levde några timmar eller t.o.m en dag kortare så är alternativet fruktansvärt mycket värre. Ta fram klara riktlinjer och låt sedan juristerna formulera lagen i nämd ordning.

Permalänk | Anmäl #2 Richards, 2009-03-09, 20:23

Dom allra fleste är överens om din beskrivning. Poänegn är denna : Vi vill inte bli utsatta för press från fåtaliga läkare som har seg med medicinska uttryck eller salderingspost i en budget. Vi vill veta våra rettigheter och ta våra beslut utan att oroa oss för att expertisen duperar eller att slanterna kräver sitt.

Permalänk | Anmäl #3 ED, 2009-03-10, 07:08

Vem har sagt att flickan dog av en överdos smärtstillande medel? Är det inte det man skall utreda? Jag har uppfattat det som att man hitintills har kommit fram till att respiratorn stängdes av, då inget hopp fanns för barnet, och för att döden skulle bli så smärtfri som möjlig så satte man in smärtstillande medel.

Permalänk | Anmäl #4 hanler, 2009-03-10, 15:45

Den så kallade debatten som följt i spåren av detta verkar ha låst sig vid frågan om det som hänt är ett brott eller om det i själva verket är ett vanligt förfarande, som är vedertaget inom vården.

Vad som inte verkar ha slagit någon är att alla kan ha rätt!

Kanske är det precis så att läkarna, socialstyrelsen och HSAN glidit för långt - juridiskt sett - mot dråp i laga mening i det de kallar praxis. Kanske ligger rekommendationer och riktlinjer alldeles för nära den juridiska gränsen för mord? Är det någon här som vet om man regelbundet tillfrågar straffrättsjurister när man utformar rekommendationer i vårdfrågor av den här sorten!?

Vi kan argumentera hur länge som helst i hur det borde vara, men jurister har - som tur är - inte rätt att göra det. Är lagen horribelt fel som många skulle anse om barnläkaren blir dömd så är det felet riksdagens och inte den aktuella åklagaren.

Oavsett så är väl detta i högsta grad en fråga både för socialstyrelsen, juristerna och riksdagen?

Permalänk | Anmäl #5 Per R, 2009-03-10, 20:05

Hela händelsen ter sig fullständigt absurd.
Pressen skriker ut sina rubriker som ett troligt mord begåtts och insinuerar CHOCK doser som pumpats in i spädbarnet, snarast som en vanlig njutning för sjukvården än som en sista lindring för patienten.
Babyn med sina svåra hjärnskador kopplades bort från respiratorn och med det påbörjade hennes döende. Läkare med vanan av döende människor ger smärtlindring. Barnet levde i 5 timmar, det tycker jag knappast känns som en dödlig överdos. Hur länge tänkte föräldrarna att barnet skulle leva då när döden bestämts av dem själva med frånkopplandet av respiratorn. Minst 3 läkare var med i diskussionen innan.

Så något känns väldigt väldigt fel och galet, men inte sjukvården med dess läkare utan snarare de anhöriga som inte klarat att inse verkligheten med den oundvikliga döden.
döden

Permalänk | Anmäl #6 Wera, 2009-03-11, 09:37

Knepigt det här.
När morsan hade fått sitt sista stroke och låg på SÖS och gled bort så frågade syrran och jag om dom inte kunde förstärka dosen med morfin och slemlösande som hon fick regelbundet så att hon gick över kanten direkt.
Oj vilka blickar vi fick!
Vi förklarade då att det var vad morsan själv hade sagt och önskat.
Ingen, vare sig läkare eller vi två, trodde att hon nånsin skulle kunna komma tillbaks till ett liv som ens var i närheten av det hon levt.
Men, nej - ingen påskyndad död tilläts så hon fick ligga där en vecka extra och ta upp en sängplats och personalresurser tvärtemot sin egen önskan.
Naturligtvis helt okontaktbar.

Permalänk | Anmäl #7 Gustav Lundberg, 2009-10-06, 16:16

Barnläkaren

28 artiklar 20 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Den sk "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus ger en skakande intervju i Läkartidningen. Hon utsattes bla för tortyrliknande metoder på Solna polisstation.