Så missgynnar LO kvinnorna

Jag kommer ihåg när kommunalarna strejkade 2003, det man speciellt kommer ihåg var hur potentaterna inom S och framförallt LO skruvade och vred på sig för att ta avstånd från den kvinnodominerade sektorn.
.
Av en händelse gick jag till folketspark i Malmö den första Maj för att höra vad som sades. Vanja Lundby-Wedin var huvudtalare. Detta var under brinnande konflikt där kvinnorna i kommunal slogs för bättre villkor. Man skulle tycka att de lågavlönade kvinnornas konflikt skulle vara det självklara ämnet för LO basen, men så var inte fallet Vanja malde på om något intetsägande pseudoämne om internationell solidaritet, nu hörde jag iofs int Vanja till slutet efter drygt en timme var man mer än trött på det intetsägande svamlet.
.
”Solidaritet och rättvisa är ord som betyder mycket för oss.”
LO

Läraren.... Snart fyller jag 42-år och jag hemsöks av den smygande misstanken, att jag satsat på fel yrke. Efter 6 år på högskola sitter jag här med studieskulder som ett mindre afrikanskt land, Förvisso betalar jag endast fyra procent av lönen till csn, och fyra procent på nästan ingenting blir ju…, nästan ingenting. Min fråga är om jag ska byta yrke? Läraryrket är stimulerande, givande och alltigenom utvecklande, men visst borde vi få betalt för det vi gör, eller?

Det här verkar vara skrivet av två mer än lovligt snurriga matematiker. De har inte ens lyckats hålla reda på vilka förbund som tillhör LO. Sjuksköterskorna tillhör inte LO utan TCO, ändå används deras lönehöjning som ett exempel för LOs löneförhandlingar. Lämna matteböckerna och miniräknaren och läs lite samhällskunskap!

Det här verkar vara skrivet av två mer än lovligt snurriga matematiker. De har inte ens lyckats hålla reda på vilka förbund som tillhör LO. Sjuksköterskorna tillhör inte LO utan TCO, ändå används deras lönehöjning som ett exempel på LOs löneförhandlingar. Lämna matteböckerna och miniräknaren och läs lite samhällskunskap!

Det är inget att förvånas över att kvinnolönerna sakat effter ,när
man mer ser till partipolitik än vad sina medlemmar vill.
Och det största sveket var "VI TAR FIGHTEN"fiaskot,där man sålde ut sina medlemmar för das parti.
mvh JR

Förstår nog inte riktigt kontentan av vad ni skriver. Er utgångspunkt tycks vara att det finns ett allmänt, kosmiskt, jämställdhetsekvilibrium dit vi bör nå, med alla medel.

Varför det?

Det finns gott om grupper som har lägre lön än andra grupper, det gäller inte bara kvinnor. Det gäller invandrare, yngre, kortare, blyga, stammare, etc etc. Skälen till varför lönerna är lägre, skiljer sig åt i varje grupp som sådan, men de är de facto lägre i varje uppräknad grupp, jämfört med vita män som pratar felfri svenska.

Vad har ni tänkt? Utjämna lönerna för alla, eller var gör er strävan halt? Är ni säkra på att ens er utgångspunkt ens är riktig? Ni tycks sälla er till de som anser att lika arbete skall ge lika lön, men sanningen är ju den att i vårt samhälle finns det inte ett enda arbete längre som utförs likadant och med samma utfall av två olika individer.
Det räcker att som kund gå in i en ICA-butik, och i kassan bli bemött på ett trevligt sätt, respektive ett otrevligt sätt, så kan jag direkt hävda att den förstnämnda människan har gjort ett avsevärt bättre arbete, eftersom hans/hennes arbete inte bara är att se till att ta betalt för varorna, utan även se till att jag upplever att vistelsen i butiken är sådan att jag vill komma tillbaka.

Med andra ord, år det ok med löneskillnader mellan otrevliga respektiva trevliga människor och om inte, vem skall se till att så inte är fallet? Ni? Eller är det som så att ni anser att det bara är skillnaden mellan män och kvinnor som skall ändras? Om det är fallet, så blir ju frågan snarare, varför bara dessa grupper? Det känns ju orimligt orättvist att bara utjämna skillnader mellan just dessa grupper, när det finns massor av andra grupper.

Bakom varje skillnad tror jag att det finns en anledning - vissa bättre och lättare att motivera, andra mindre bra och vissa t o m riktigt usla. När det gäller löneskillnader mellan män och kvinnor så tycks det dock vara framförallt en sak som skapar skillnaden:

- kvinnor arbetar mindre sett över hela livet, dels till följd av barnafödande, dels till följd av högre sjukfrånvaro (som i sin tur beror på en högre andel riktigt trist arbete)

Varför skall jag som arbetsgivare betala en kvinna som är mer stokastisk i sin arbetsinsats till följd av barnafödande (vi bortser från den högre sjukfrånvaron för den är faktiskt nästan helt relaterad till avsaknad av vettigt arbetsinnehåll och det är en fråga som måste hanteras i sig, även om denna också delvis är könsrelaterad)? Det är självklart som så att den som är förutsägbar i sitt arbete till högre grad också kommer att tjäna mer, bortsett från den snabbare erfarenhetsuppbyggnaden och det bättre nätverksbyggandet.

Så vad gör vi? Ja, er syn på saken lär ju inte förändra något, inte på det minsta sätt, utan enda möjligheten är att se till att kvinnor arbetar mer, och sättet att göra det är att ta ner andelen tid som föräldrar kan spendera med sina telningar. Krymp rätten till att vara ledig med barn till max 6 månader, delat på de två föräldrarna (om de nu är två). Är någon borta längre än 3 månader, så kommer det menligt att påverka dennes lön (visst, i de miljöer som inte är konkurrensutsatta kan man väl fortsätta att leka, för där spelar det ingen roll, men i vår exportindustri (inkl den lilla del som vårt företag utgör) är det vikigt att folk faktiskt finns på plats, det leder helt enkelt till högre försäljning).

Med andra ord - vill vi ha riktig jämställdhet och samtidigt behålla vår konkurrenskraft, ja då måste ungarna "ta smällen" (om det nu är en smäll). Gör vi som ni föreslår så blir vi möjligen jämställda men det sker till priset av en lägre välfärd (eftersom vi professionellt över tiden stupifierar 100% av befolkningen i relation till andra nationer som inte håller på som vi gör - idag drabbar denna fördumning bara hälften av befolkningen, dvs kvinnorna).

Är vi beredda att betala det priset? Jag för min del är det inte, utan vill då istället se en avsevärt kortare föräldraledighet.

När ni skäller på Wanja, så skäller ni på en person som inte har ett dyft med detta att göra, och någon som inte kan göra det minsta för att påverka sakernas tillstånd. Wanja och LO är en relik från det förgångna, och det förvånar mig storligen att ni ger er på henne - det känns orättvist i allra högsta grad, hon kan ju inte göra ett smack åt situationen. Get real!

Håller med Erika,

känns som om det är två tonåringar som skrivit. Nog för att det finns skäl till att problematisera fackföreningars roll i jämställdhetsarbetet, dock bör det göras av folk som förstår hur samhället fungerar och därmed förstått att teorier i akademin oftast inte går att tillämpa i direkt mening på den verkliga verkligheten.

I övrigt kanske en anledning som bör nämnas i sammanhanget är att lönenivåer oftast återspeglar konfliktstyrka samt facklig aktivitet. Något som LO knappast styr över utan som åligger medlemsförbunden.

Nog för mig, mitt tips är: återgå till matematiken och pyskologin, förhoppningsvis gör ni någon nytta där?

Är det bara jag som undrar hur det kommer sig att arbetarklassmännen tjänar långt bättre än akademiker? Jag är kvinnlig cancerfoskare och tjänar 24500 sek i månaden, nyligen disputerad vid KI har jag fortsatt här medan jag letar jobb på andra ställen. Arbeten utanför akademin ligger på ca 29000. Vi har utbildat oss i i en tredjedel av våra liv totalt. Ändå tjänar en truckförare bättre än oss. Ironiskt att vi har en sådan väl förankrad arbetarklassromantik (oh the misery) som råder i Sverige när de (läs arbetarklassmännen) tjänar väldigt bra? Däremot håller jag med om att klasiska "kvinnoarbeten" löner måste upp. Allt kvinnor gör nedvärderas på industriell basis av både män och kvinnor. Tex forskar fler kvinnor än någonsin tidigare. Är det en slump att våra löner är på samma nivå som andra kvinnoyrken?

Det är svårare att höja lönerna i offentliga sektorn då det medför skattehöjningar för alla. Kvinnor söker sig till offentliga sektorn då det är en tryggare arbetsgivare.