Drömmen om den eviga kärnfamiljen är en mardröm

 Charlie Weimers menar att kärnfamiljen måste vara "trendig över tid" och talar mycket om att stödja familjen och värna om barnen. Det är en fin tanke om det är bevisat att barnen alltid mår bäst av att ha föräldrarna vid sin sida i ur och skur dag ut och dag in.

Verkligheten är den enda skola man kan ha Charlie. Att Linda Skugge deklarera familjen som en kvinnofälla kan jag väl förstå. Min mor gick hemma med sex barn. När jag var ett år hade hon dessutom en tvååring, två fyraåriga tvillingar, en sex-åring och en åttaåring. Min far hade ett jobb som höll honom borta från hemmet i veckor eller kanske någon månad ibland. När han kom hem var han den gästspelande fadern som alla längtade efter och hans närvaro var explosiv och festartad. Han kastade upp oss i luften och vi fick vara uppe längre. När han sedan gav sig iväg med sina resväskor stod mamma kvar där med sina vardagliga försök att ro det hela i hamn.

Jag gissar att när Charlie Weimers har kört några hetsiga nätter mellan kakafoniska gräl i eviga turer varvade med kolikbarn som sprutbajsar ena dagen för att ha sprängförstoppning andra dagen eller när han sutttit kalla köks- toalett- eller barnkammarnätter och lyssnat på evighetsskrik från stackars sjuka barn och tröstat och att tröst för honom själv inte finns någon annanstans att få än hos tapetväggen, under köksfläkten eller bland silverfiskarna på toagolvet eller till syvende och sist hos "livskamraten" med samma tunga sömnbehov och längtan att få komma bortom åtminstone husknuten en ynka liten stund eller att livskamraten inte är hemma utan på kurs, kanske med Kurt, då är han nog mör. Då är han kanske mottaglig för argument om goda grunder för en skilsmässa. I detta svåra och mentalt labila sömnbristläge börjar kanske grälen eskalera och då utifrån det läge där de slutade sist och kanske tar de nu alltmer underliga och oöverskådliga vägar och när klockan är fram emot fyra på morgonen och alla andra människor verkar lyckliga utom man själv och sin samboende äkta hälft och sömnen de sista dygnen bestått av en kvarts absurd och vansinnig dvala då och då på stenhård soffa då sömnen egentligen tvångshållits på avstånd då den med sin dimmighet kunnat äventyra nästa nödvändiga ingripande för att trösta oroliga eller sjuka barn. Om du gått igenom detta Charlie. Då, först, kanske man kunde tassa fram och fråga den rödögde brist-på- sömn-galne Charlie om kärnfamiljen, om nöd och lust om allt vad det kan vara i den där bråten. Då tror jag Charlie är mera benägen att lyssna till vunnen erfarenhet och vilka viktiga och sammanfattande slutsatser som kan dras.

 Du måste inse Charlie att varje förhållande är unikt och inte kan tvingas in i en historiskt frusen äktenskapsidé vare sig med skohorn eller något slags kulturellt ,religiöst eller annat tvångstillhygge. Verkliga livet är en hård men bra skola. Det härdar stålet så att man ser var sprickorna går, för att tala lite gammal brutal proletärretorik. Det går naturligtvis att med glada tillrop rycka upp sig, byta kalsonger och ta nya tag. Men snart är man där igen.

Eftersom Charlie Weimers hela tiden tar fram forskning ur rockärmen av än det ena eller andra slaget till understöd för sitt resonemang så vill jag säga att det faktiskt också finns forskning som visar att barnen mår dåligt av att bo ihop med ett vuxenpar som bara har otrevligheter för sig. Grälar och fimpar i korkmattan eller om tandkräm och toalettring. Om vi nu ska dra fram forskning menar jag. Om vi går till bibblan du och jag Charlie och ser vem som kan hitta tjockaste forskningrapporten så kanske vi kan bli klara med det. Du vill bevisa men erfarenheter hittar du inte i papper Charlie, de finner du i livet.

Äktenskapet är ett spektakel som man visst kan gå in i med pompa och ståt och öppna ögon och med goda föresatser att det kan bli en vinstlott med evig kärlek i alla dessa dagar men det är också ett rangligt skepp som kan gå överstyr och sluta i skeppsbrott, bottenkänning och tomhet.

Om det nu skall stödjas så borde man väl också ha äktenskapsordnare som söker upp den rätta partnern och ser till att man går igenom långa tester och prov för att se om man passar för varandra? Plötsligt kärlek är väl inte att lita på då eller? Är det inte lite lättvindigt att önska nöd och lust när man bara sneträffats på någon sunkig fest eller stött ihop i tunnelbanan och blivit vansinnesförälskad? Ska man inte inrätta en äktenskapsskola? Det vore i linje med Weimers krav på att till varje pris bygga och upprätthålla ett förhållande i en blank kärnfamilj som skall hålla ett helt långt liv men som riskerar att i längden bli sunka ihop och ruttna.

När min mamma och pappa skildes försökte prästen enligt dåtidens gängse ordning övertala dem att hålla ihop. Åtminstone för barnens skull. Det är ju dom vi tänker på!, sa då min mor.

Ibland kan man hamna i snäva mentala korridorer av allt familjeivrande. Och det kan vara så att fantasin snart inte förmå röra sig med större omfång än mellan sportlovsveckor och något med julen och midsommar och säcklöpning och skolavslutning eller var det nu är. Familjens trånga värld blir till slut klaustrofobisk. Livet är ju så attans bångstyrigt att det inte går att förutse och absolut inte går att tvinga in i normer. John Cleese sade en gång att livet för engelsmän tycktes vara att sätta hjälm på huvudet så att man når fram till graven oskadd. Han fick gå i terapi i tio år för att få av sig den hjälmen menade han...

Efter att ha genomlidit ett par äktenskap och dito stormande förhållanden och i dessa har två vuxna välartade skilsmässobarn och nu seglar i ett nytt med goda föresatser och fina förutsättningar kan jag bara säga: Ta av hjälmen och kör så det ryker Charlie! Du får väl sopa ihop skärvorna vid tillfälle om det kraschar , kanske skaffa en ny vas vad vet jag.

 I ett havererat äktenskap kan ingenting vara bättre än att föräldrarna fyttar ifrån varandra och uppsöker andra konstellationer. Att skydda barnen i det läget är iinte att bevar något dåligt utan att se till att inga föräldrar försvinner ur sikte eller stängs ute för dem. Det är det viktiga. Att man lär in barnen i den tryggheten att de kan byta de närmast vuxna i sina liv ibland utan att de behöver förlora sin pappa eller mamma.

 Benny Holmberg

Benny Holmberg (48 artiklar)
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.7743748

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4678

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Benny
Det stora problemet med denna fråga är att olika människor relaterar till olika sidor av komplexet.
Det är väl självklart att två vuxna människor som saknar förmågan att leva tillsammans måste skilja sig.

Men här har vi då ett dilemma. Får man ställa upp några moraliska mål för ett samhälle eller skall allt vara lika rätt och riktigt.
Dvs relativismen som heligt altare.

Vi tvingas ha flera spår samtidigt.

Spår 1: Människor som saknar förmågan att leva tillsammans måste naturligtvis skilja sig.

Spår 2: Varför saknar vissa personer förmågan att hålla i varaktiga nära relationer.

Spår 3: Om det finns metoder som skapar bättre förutsättningar för människor att bättre kunna leva i nära långsiktiga relationer skall vi då försöka sprida dessa kunskaper och skall vi anse att dessa kunskaper har ett högre värde än avsaknaden av denna kunskap.
(Underförstått: Anknytningsteori)

Spår 4: Barn som växer upp i familjer där föräldrar saknar förmågan till nära relationer har högre risk att själva få denna egenskap.
Skall samhället värdera denna insikt.

Spår 5: Allt grundas i några ord som bär värden och funktioner.
Tillit, långsiktighet, investering både på ett individuellt och ett kollektivt plan. Vilket till slut kopplar till hela samhällets förmåga att långsiktigt erbjuda tillit och långsiktighet och därmed förmågan att investera för framtiden.

Spår6: Det finns på jordklotet många samhällen som inte erbjuder tillit. Det gemensamma är att dessa länder brukar benämnas "utvecklingsländer".

Permalänk | Anmäl #1 Anders B Westin, 2009-03-09, 12:02