Min mamma utsattes för passiv dödshjälp

Bra artikel och att denna form av erfarenheter börjar att komma fram.
-
Men vad menar Du med staten? I Sverige är det vanligt att blanda ihop staten med samhället. Jag tror inte att du gör denna ihopblandning. Men det vore intressant att få veta vad du avser - eftersom "staten" och "statens" perspektiv här är avgörande.

Intressant ämne. Min sambos farmor fick hjärnblödning vid 92. De sista åtta åren var hon förlamad på ena sidan av kroppen, kunde inte tala, och var rullstolsbunden. "Tyvärr" var hon "klar i huvudet", och hade väl mer eller mindre ett helvete på åldringsboendet. Dock var hon så stark, att hon aldrig blev sämre. När hon fyllt 100 var det som att personalen tyckte det räckte, och jag har en minnesbild av att de torkade ut henne tills hon dog. Minns ibland att det satt stora skyltar på vissa gamlingars dörrar som det stod "Uttorkning" på. Sen kan man tycka vad man vill om detta, en gammal sjuk människa måste ju någon gång dö, få komma till vila. Men, vi kanske kunde göra det på ett humanare sätt, än att "vanvårda" ihjäl våra gamlingar? En dag ska man själv gå, och då vill man ju inte dö av vätskebrist, eller hur?

Tack för ett super-bra inlägg! Min mormor är i en liknande situation så det berör verkligen. Hon är väldigt tunn och äter inte heller ordentligt, men hittills när hon uppsökt sjukvård så har hon fått dropp.

Jag känner dock igen attityden hos vårdpersonalen. De är ofta väldigt trevliga och verkar behandla mormor på ett bra sätt, men inte sällan känns de aningen sliriga och mindre förtroendeingivande. Saker glöms bort. De säger en sak och sedan "blev det visst inte riktigt så". Känslan är att bara man inte gör fel så gör det inget om man glömmer att göra rätt.

Jag hade inte stått ut med att jobba med människor som upplevdes som så godtyckliga och här handlar det om en människas liv. Är det såhär illa? Bestämmer vårdpersonal vem som får leva och inte lite på känsla?

"Ok, för den här gången..."
"Nja, det kanske är lika bra att..."
"Vi hittade ingen sköterska, men det kanske är lika bra..."

Fungerar det verkligen såhär?

Sarneckis framställning är mycket intressant.

Den ger en mycket representativ bild av hur det kan se ut på vårdinrättningarna där våra gamla tas om hand.

Jag är läkare, och har stor erfarenhet av liknande situationer både på det stora sjukhuset och på mindre ställen. Ofta möts jag som läkare av stor skepsis från sköterskor när jag i vad som misstänks vara "livets slutskede" vill ordinera dropp som stöd eller ännu mer, antibiotika. "Du förlänger bara lidandet", säger den gamla erfarna nattsköterskan. "Men", säger jag, "även om vi inte skickar honom på heroisk kirurgi eller dialys, så kan vi ju inte låta denna farbror törsta ihjäl, det kan ju inte kännas bra". Till svar brukar jag få: "ska vi inte ge honom morfin då". Om jag anser att morfin är av godo för patientens situation ordinerar jag det, och sedan hans dropp, eftersom jag som läkare trots allt bestämmer. Kanske dör han i stillhet av sin sjukdom, och droppet var då enligt vissa "helt i onödan". Men jag menar att man inte skall lägga marginalerna på den sidan. Jag accepterar att inte genomföra omfattande behandlingar till svårt sjuka patienter som inte bedöms ha någon nytta av det. Men ett litet dropp? Varför har vi så bråttom när någon "skall dö"? Det slutar alltså med att vårdpersonalen accepterar (om än ibland motvilligt), men sedan är Sarneckis historia åter signifikant: Hundra och en orsaker kan dyka upp varför ordinationen inte följs. Ibland är patienten död dagen efter och då orkar man inte tjafsa.

Ett annat fenomen jag noterat är att när man skriver "0 HLR" (=ingen återupplivning/hjärtlungräddning vid hjärt- eller andningsstillestånd) i journalen missuppfattas detta av vårdpersonalen som att "patienten är nollad", dvs man skall inte göra någonting alls (t.ex. ge dropp vid behov) för att motverka eller lindra sjukdom. 0 HLR kan vara ett klokt beslut hos en multiskjuk person som bedöms ha mycket små möjligheter att återfå ett rimligt liv vid t.ex. hjärtstillestånd, men missuppfattas som sagt ofta som att man inte skall ge patienten bästa tänkbara vård som han eller hon behöver.

Man kan vara långt över 90, vara dement och/eller lida av obotliga fysiska krämpor och ändå ha ett levnadsvärt liv.
Tveklöst!
Detta samtidigt som vi varesig kan eller bör sätta in alla åtgärder för att rädda livet på alla människor vars liv håller på att ebba ut.
Man ska ha rätt till hjälp, men någonstans ska man också ha rätt att låta naturen ha sin gång - man ska ha rätt att dö.
Jag som inte är dement kan avsäga mig behandling, tacka nej till livsuppehållande åtgärder, och om jag vill så kan jag sluta äta, dricka och ta mina mediciner.
Den som drabbats av (exempelvis) en demenssjukdom är inte kapabel att själv fatta detta beslut, och då måste andra fatta beslut om vilka åtgärder som ska sättas in, och hur länge.
I bästa fall är anhöriga och läkare överens om när gränsen är nådd där det inte längre ska sättas in medicinska åtgärder, men långtifrån alltid.
Vården kan inte alltid prioritera de åtgärder som anhöriga kanske önskar, och ett annat, nästan värre scenario, är då de anhöriga inte är överens.
Ena barnet kanske vill att alla tänkbara åtgärder ska sättas in, medan ett annat barn menar att det är dags för "den gamle" att få frid.

Hur det är med exemplet i den här artikeln kan jag inte uttala mig om.
Kanske handlade det om en missbedömning från vårdpersonalens sida, det kan vara så.
Någonting tycks i alla fall ha blivit fel.
OM det handlade om ett försök till passiv dödshjälp så är det helt förkastligt, för man får naturligtvis aldrig göra något sådant bakom ryggen på de anhöriga!
Det vore lika fel som att alltid, till varje pris, hålla liv i människor så länge som möjligt.

Ibland måste nog vi nog inse att man kan som gammal inte orka leva längre.V ad gör man då? Slutar att äta och dricka. Den naturliga vägen till att dö när man inte orkar längre. Är det då rätt att ge dropp när det inte finns något hopp? Jag kan bara se till min mamma som avled i början av året. Hon levde på "övertid" som hon sa efter ha överlevt läkarnas dom. Så fick hon en blodförgiftning av ett sår, hennes kropp orkade inte klara av infektionen. Ett tag såg det ut som det skulle gå vägen men så blev det sämre igen. Jag orkar inte sa hon till mig.
En tumör hade dessutom hittats på levern, men det hann hon aldrig få veta. Läkaren som jag samtalade med ansåg att hoppet var ute och att det var inhumant att fortsätta med livsuppehållande åtgärder.Jag höll med honom. Jag visste att mamma aldrig skulle velat bli liggande och dessutom haft en cancer som plågade henne. OM hon mot alla odds klarat sig med dropp vill säga. Nu när denna debatt blossat upp så känner jag lite skuldkänslor.
Skulle jag ändå propsat på att hon skulle få dropp?
Nej, jag vet att hon inte ville.

Ibland måste nog vi nog inse att man kan som gammal inte orkar leva längre.Vad gör man då? Slutar att äta och dricka. Den naturliga vägen till att dö när man inte orkar längre. Är det då rätt att ge dropp när det inte finns något hopp? Jag kan bara se till min mamma som avled i början av året. Hon levde på "övertid" som hon sa efter ha överlevt läkarnas dom. Så fick hon en blodförgiftning av ett sår, hennes kropp orkade inte klara av infektionen. Ett tag såg det ut som det skulle gå vägen men så blev det sämre igen. Jag orkar inte sa hon till mig.
En tumör hade dessutom hittats på levern, men det hann hon aldrig få veta. Läkaren som jag samtalade med ansåg att hoppet var ute och att det var inhumant att fortsätta med livsuppehållande åtgärder.Jag höll med honom. Jag visste att mamma aldrig skulle velat bli liggande och dessutom haft en cancer som plågade henne. OM hon mot alla odds klarat sig med dropp vill säga. Nu när denna debatt blossat upp så känner jag lite skuldkänslor.
Skulle jag ändå propsat på att hon skulle få dropp?
Nej, jag vet att hon inte ville.

Ibland måste nog vi nog inse att man kan som gammal inte orkar leva längre.Vad gör man då? Slutar att äta och dricka. Den naturliga vägen till att dö när man inte orkar längre. Är det då rätt att ge dropp när det inte finns något hopp? Jag kan bara se till min mamma som avled i början av året. Hon levde på "övertid" som hon sa efter ha överlevt läkarnas dom. Så fick hon en blodförgiftning av ett sår, hennes kropp orkade inte klara av infektionen. Ett tag såg det ut som det skulle gå vägen men så blev det sämre igen. Jag orkar inte sa hon till mig.
En tumör hade dessutom hittats på levern, men det hann hon aldrig få veta. Läkaren som jag samtalade med ansåg att hoppet var ute och att det var inhumant att fortsätta med livsuppehållande åtgärder.Jag höll med honom. Jag visste att mamma aldrig skulle velat bli liggande och dessutom haft en cancer som plågade henne. OM hon mot alla odds klarat sig med dropp vill säga. Nu när denna debatt blossat upp så känner jag lite skuldkänslor.
Skulle jag ändå propsat på att hon skulle få dropp?
Nej, jag vet att hon inte ville.

Svenska folket behöver diskutera döden och åldrandet mycket mera än vad vi gör i dag.
Jag tycker att man kan märka ytterligheterna som kommer fram i artiklar och inlägg. Ena kommentaren framställer vårdpersonal som "mördare". Den andre skyller så passande på andra yrkesgrupper inom vården! I andra artiklar hyllas rätten till att själv få besluta om sin egna död utan tanke på att någon måste utföra den.
Samtliga tassar kring problemet.
Hur länge ska vården till alla medel upprätta hålla livet efter önskemål från närstående, idag går det att upprätta hålla livet nästan in i absurdum, hjärt o lungmaskiner mm mm, detta måste diskuteras.
Tar anhöriga sin beskärda del av vården av sin gamla mamma/pappa, eller förväntas det att samhället (vården) ska ta och lösa alla problem. Vet otaliga exempel hur äldre nonchaleras av sin närmaste och hur de förväntas vårdas av samhället.

Tar barnen hand om sin gamla mamma eller pappa, hjälper till, ser till att de inte redan i hemmet inte går under. Åker över till sin mamma eller pappa när "nattpatrullen" ringer och ber om hjälp, nä! många gånger så gör dom inte det.
Vi måste klara göra för ALLA vad som är aktiv dödshjälp, passiv dödshjälp och palliativ vård. Begreppen används fel och uppfattas fel av sjukvården, av media och av allmänheten.

Åklagaren i det aktuella fallet säger att det kan röra sig om barmhärtighets mord, okej! vad menar hon med det då!
Är det passiv dödshjälp?
Kanske aktiv dödshjälp?
Eller kanske det rörde sig om palliativ vård?
Vem vet? Inte åklagaren i alla fall!
Nä! jag tycker nog att människor ska tänka till innan de drar stora växlar kring detta MYCKET komplexa problem och uttalar sig i till höger och vänster.
Sarnecki jag respekterar dig som kriminolog men samtidigt tycker jag att just det lyser igen när du så beundransvärt tar hand om din gamla mamma som det egentligen förväntas att du ska göra, vakta din mamma precis som hon vaktade dig när du växte upp.

"Jag kan förstås inte bevisa att det var detta dropp som jag tvingade sjukhuset till som för tillfället räddade min mammas liv (även om jag själv är övertygad om detta)"...

Jag är också övertygad att det var du som räddade din mamma. Passiviteten är det mest förekommande myntet i samhället. Har du aldrig hört utrycket "det ingår inte i mitt jobb"? Din mamma tyvärr ingick inte i personalens känslor, empati, solidaritet, fantasi, nyfikenhet, viljan, civilkurage,... den dagen. Allt detta ingår inte, så du räddade din mamma, utan tvekan.
Så jag gratulerar din mamma, dina barn och Dig!

Detta är exakt vad som hände min morfar. Min Morfar dog på UMAS 2006 som resultat av en utstuderad extrem " passiv" döshjälp i form av inte insatt dropp. Han var inte dement men efter en mindre propp oerhört deprimerad och vägrade äta och dricka- han svalt och törstade ihjäl på ett svensk Universitetssjukhus i ett såkallat modernt samhälle. Efteråt har jag förstått att detta är tämligen vanligt.
Moderna tiders ättestupa.

Om denna påstådda "dödshjälp" finns väl ingen utredning om som artikelförfattaren anser sig ha som klarlagt bevis i sitt personliga fall?!

Vi ska akta oss för det amerikanska "psyket" om brott, att se skyldiga oavsett utslag av bevisning. Konspirationsteorier och "klart mord" i allt som rör sorgliga händelser, lika självklart som kakor till kaffet.

Känner igen mig helt i det där. Min egen mor gick bort i cancer. Träffade henne två dagar innan hon gick bort. Hon var pigg. Vi samtalade och hon var lite irriterad över att omgivningen tycktes ha bestämt sig för att hon skulle dö snart. Två dagar senare åkte jag in till en nerdrogad person som låg utan dropp eller nått och sakta men säkert dog. Nog för att det kan gå fort, men jag har hela tiden haft en känsla av att man mer eller mindre bestämde sig för att "lägga ner" hennes behandling - vilket i det här fallet innebär höga doser morfin, avbrutet dropp och gud vet vad. I nästan ett dygn låg hon sedan i detta tillstånd innan kroppen gav upp. Jag tror att problemet ligger i det faktum att döden blir vardag för dom som jobbar på sjukhus och ibland påskyndar man det hela. För man utgår ifrån att det är bäst så - på samma sätt som andra yrkesgrupper tänjer på reglerna ju längre dom varit i sitt gebit. Man kan det hela - man vet hur det funkar - och man gör det bättre än någon annan. Däri ligger den stora frågeställningen - Gör dom det? Och har dom i såfall rätt att utöva sin expertis?

Själv kommer jag att ordna mitt liv med självmord då jag inga anhöriga har. Att bli beroende av iskall vårdpersonal - aldrig att jag blir ett offer för deras frestelser.

Tack Petter för ett klokt inlägg, bara i kommentarerna ser man en stor okunskap, t,ex om hur vätsketillförsel egentligen fungerar, man räddar inga liv med i liter vätska, men man kan däremot övervätska en äldre person med en grav hjärtsvik, och då hade titeln istället varit; Min XX tog av felbehandling.

Min mor drabbades av en stroke, vilken handikappade henne svårt och förändrade hennes personlighet, hon bad mig många gånger att få dö, personalen var fantastiskt, jag beundrade deras engagemang i denna spillra till människa som min mor förvandlades till.
Hon fick en matbit i halsen vilket föranledde ett andingsstopp, jag förstår att personalen på hennes boende inte vågade annat att tillkalla akutbilen, tyvärr blev hon återupplivad, och hennes plåga fortsatte ytterliga några veckor, med sondmat, antibiotika, respirator, m.mjag är djupt tacksam över dom läkare som tillsammans med mig tog beslutet att koppla bort respiratorn och sluta med sondmat, om detta skett idag, med veckans händelser bakom så vågar jag inte ens tänka på hur det sett ut.

Att någon överhuvudtaget vill arbeta inom vården är jag djupt tacksam över, dåliga villkor, tungt arbete, och oftast helt grundlös kritik , jag har under både min mor, min far samt min makes sjukdom och död bara bra erfarenhet, emaptisk, kunnig personal, men livet är ändligt och jag tycker det ska vara det.

Visst är det lite märkligt att debatten har backat från att i höstas ha handlat om rätten till "läkarassisterat självmord" för alla som vill ungefär, till att nu mer handla om riktlinjer för läkare. Men det är bra att allt kommer upp på bordet. Min pappa dog innan jag hann träffa honom, sederad som det heter med morfin... och en sköterska beklagade dagen efter att det hade gått så fort... min styvmor sade till mig att jag inte skulle hinna, när hon ringde och sade att han var döende... hur visste hon det? Och sköterskan trodde att jag var "dottern" som hade suttit vid hans säng... när det i själva verket var styvmoderns systerdotter...och han hade varit frisk och uppe dagarna innan... jag undrar verkligen vad som hände... lär jag aldrig få veta...

Jag har upplevt samma sak. Min far kom in på Trelleborgs lasarett, efter ett par dagar drog de ner (minskade till hälften) på droppet och några dagar senare ringde de min mor och sade att far blivit sämre. När vi kom dit hade han fått morfin, andades tungt och var inte kontaktbar. De drog in droppet och fortsatte att ge honom morfin, efter två dagar dog far. När jag nu tänker efter så verkar det vara väl planerat av sjukhuspersonalen, far dog under en helg och ingen kunnig person var anträffbar förrän efter helgen.
Veckan innan hade de vid två tillfällen frågat far om han ville leva och båda gångerna hade han svarat ja.
Nu när jag har haft tid att tänka efter så är jag övertygad om att sjukhusets personal medvetet beslutat att far skulle dö istället för att få behandling. Tyvärr är jag inte lika påstridig som Jerzy Sarnecki, men det hade nog varit bra om jag varit det.
Jag anser att det är på tiden att rättsväsendet granskar hur sjukvårdspersonal beslutar om våra liv.

Händelseförloppet som Sarnecki beskriver är kutym vad gäller vård av äldre. Som regel brukar dock man samråda med anhöriga om livsuppehållande behandling som t ex infusion (dropp) ska sättas in eller inte.

Tack för artikeln. Gör allt för att vårda din mamma hemma. Vid sjukhusbesök..håll stenkoll.Kan inte tänka mig att arbeta inom den oetiska vården, har sett mkt obehagligt. hjälper endast närstående med råd . är pensionerad läkare

Bra inlägg, men jag tycker man ska vara väldigt försiktig med att fördöma personalen som jobbar med äldre. Det är ett tungt, otacksamt och dåligt betalt arbete. Självklart blir inte döden så dramatisk när man möter den varje dag. Många är dem som tar ut sin besvikelse och sorg på personalen, och ännu fler är de som överskattar sina kunskaper.
Angående artikelns fråga, så är svaret förstås att det är vanligt. Man kan ju vända på det: Hur många dör knall och fall eller i sömnen? Resten tynar bort på ett eller annat sätt, och nånstans måste man dra gränsen för hur mycket behandling som är rimlig.
Diskussionen är förstås viktig, men det vore naivt att tro att det ska kunna skrivas några detaljerade regler som håller i alla lägen. Det är så oerhört enkelt att skriva moraliserande texter åt ena eller andra hållet, men till sist är det personalen som varje dag (tillsammans med de anhöriga) ska fatta de faktiska besluten. Inför det ska vi vara oerhört ödmjuka.

Visst är det så det gär till som med din mamma. man kn tycka att ett dropp inte är så dyrt och det kan få mången att piggna till och leva bra igen, så vad är problemet, jo attityden!
En vännina som är sköterska kom in med sin 90åriga far som fått stroke. Jag har glömt att fråga om han var undersökt så man kunde avgöra om det var propp eller blödning vilket ger lite olika prognos. Så fort man kom upp på avdelningen kom en sköterska för att ge smärtstillande. Min vänninan påpekade att pappan inte hade ont, men sköterksan gav sprutan och pappan fik andningsstillestånd och dog. Han fick morfin utan att indikation fanns. Min vänninan har inte vågat berätta detta för någon annan i familjen. Hon sa att det verkade fullt på avdelningen så pappa hade nog fått korridorplats och det hade han nog tyckt varit jobbigt, så....

Det är en viktig diskussion som kräver balans. Ska sjukvårdspersonal ha straffrättslig immunitet? Vården har en verksamhet som bara experter kan förstå(?). Ja till del stämmer det liksom flyget har en verksamhet som bara den insatta kan förstå. Och många andra riskverksamheter likaså. När något haveri inträffar inom flyget går det ingen förbi. När liknande händer inom sjukvården går det väl att dölja, dels genom att döden är en känd följd av att man är sjuk och dels genom att sekretessen begränsar transparansen. Jag har stött på läkre som är "fartblinda" och uttalar sig om prognosen utan ordentlig undersöknng av patienten. När anhöriga har vägrat acceptera läkarens bedömning att patienten ändå kommer avlida inom 24 timmar, vården har fortsatt och patienten blir helt återställd- då kan man undra. Besluten försvinner från journalen. Lösbladsbeslutet rivs och det går inte återfinna i journalen.Om diktat är gjort i datajournalen kan det raderas om man väntar med att signera det. Det fanns en artikel i den internationella tidskriften JAMA för ngt år sedan som där man i en studie konstaterat att läkare hade ör pessimistisk syn på strokepatienters möjlighet till återhämtning. Det kan bli förödande för den som fått en stroke, och IVA-läkarna är just pessimister. Jag tror det är det som förvirrar begreppen. Bara IVAläkare och vissa akutläkare fattar den här typen av plötsliga snaba beslut om att avbryta vård när det görs efter bara kort vårdtid innan man sett förloppet. Andra läkare förstår inte deras resonemang för de avbryter inte vården förrän patienten är successivt försämrad och i princip solklart döende. Det där solklara är svårare att avgöra i ett akutskede, fast många IVAläkare tar det på sig att fatta beslut. Många har blivit fartblinda i sin roll och en översyn skulle vara befogad.

Socialstyrelsen har ett stort ansvar för att det alls blivit en polisutredning i barnläkarfallet. Om SoS skulle göra oberoende seriösa utredningar som faktiskt även kan innebära att man finner någon varit nonchalant eller ser systemfel i att beslut fattas utan att man gjort ordentlig undersökning- då blir de trovärdiga. Så är det inte. Och ingen synar SoS. Flera JO anmälningar har gjorts under åren men de har alla utmynnat i att beslut att SoS får själva avgöra hur de vill utreda, även när de inte ens tagit in journalen vid patientskada (som de medger) med dödlig utgång!
Viktigast vid avbrytande av behandling är att man innan beslut utreder pronosen seriöst. Då är det skillnad vid olika ålder, en 20åring har bättre prognos än en 80åring. Det är inte åldersdiksriminering utan fakta grundat på sannolikheter.

Du frågar hur utbrett passiv dödshjälp är. MYCKET VANLIGT: till och med så vanligt att personalen slutat reagera. Uttorkning är den främsta dödsorsaken för ädre som inte avlider pga av sjukdom. Det dropp som ges för att familjen ber om det kallas "anhörigdropp". Det säger en hel del.

Känns obehagligt av denna klarläggning av hur sina gamla "naturligtvis fått dödhjälp" skrivet av just de anhöriga, just nu som en förlängning av ett för tidigt barns barmhärtighetsdöd.

Vore bra om alla dessa som nu med bestämdhet vet att sina gamlingar har mördats eller nästan mördats av barmhärtighet på svenska sjukhus också visar beviset att så är/var fallet, eller att de nu polisanmäler händelsen, inte bara hänger på sidor om uppmärksamhet för ordets betydelse och artiklar med redan uppmärksamhet att rida på.

Ja i mitt fall misstänker jag mera min styvmor... att hon undanhöll min fars död för mig och min bror, för att hon inte ville att vi skulle sitta där vid hans sida... att hon ville bestämma allt över honom själv... hon bestämde allt med begravningen också och jag kan tänka mig att hon sade att han skulle sederas med morfin... men själv var jag aldrig tillfrågad... visste inte ens att han hade varit intagen på sjukhuset förrän hon ringde och sade hur det var... att han var döende alltså... hon undanhöll också att det fanns något arv... men det fick vi veta så småningom ändå ... vi var ju närmast sörjande och hon försökte ta reda på hur mycket aktier han hade på banken... fast det fick hon inte... och inte frågar sjukhuspersonalen om det finns några fler anhöriga...? De utgår väl ifrån att de som vill vara där är det?

Min mamma låg medvetslös i en månad med dropp. Hon tynade bort framför ögonen på oss. Hon fick morfin hela tiden. Personalen sade att hon hade smärtor. Hon var inte kontaktbar på något sätt. Pappa och jag delade på att vara hos henne på sjukhuset/vårdhemmet 24/7. All sjukvårdspersonal som vårdade min mamma denna sista månad var mycket omtänksam och mycker bra att ha att göra med.De behandlade hela tiden min mamma med vördnad.
Efter fyra veckor vägde hon endast 35 kilo, då beslöt läkarna att sluta med dropp. Min mamma dog tre dagar därefter.
Min pappa hämtade sig aldrig riktigt efter denna behandling av min mamma.
Min pappa och jag pratade en del om vad som var rätt och fel i denna behandling. Skulle dropp aldrig ha satts in? Skulle dropp aldrig satts ut? Vi kunde aldrig komma fram till något bra svar. Men jag tänker ofta på frågorna.

Till Vilda Vilda; vad anser du är brottet? Passiv dödshjälp genom att inte ge vård är inte olagligt, så det finns inget att anmäla, det är PRAXIS! Däremot vore det intressant att vet hur många som fått beskedet att läkare bedömer att vidare vård är meningslös då pat ändå kommer dö inom kort och man vill avbryta livsuppehållande behandling, men hindras av anhöriga och pat blir återställd. maila gärna information om du har. Jag känner redan till några men det krävs alltså fler för att få SoS att lyssna. Jag är läkare.

Jag har varit med när kollegor räddat livet på patienter som kommit in i ambulans. De har sedan blivit utskällda för sin gärning av sin chef som ansåg att man skulle lämnat patienten utan åtgärd då han hade en cancer med uppskattad överlevnad endast några år till. Det är läkarens vardag, vilkt också blir patientens. Därför är diskussionen viktig.

Säger inte Jerzy Sarneckis inlägg och de många kommentarerna att det finns ett grundläggande problem som inte handlar om döden - men om livet? För om att leva är detsamma som att producera eller att betala skatt - då blir det ju naturligt och självklart att döda de som inte betalar skatt - eller hur?

Döden hör ju livet till. I den bortre änden av våra liv kan sjukvården inte erbjuda någon bot. Där återstår de viktigaste delarna av Hippokrates ed. Som doktor kan jag lindra och kan trösta men döden kan jag inte bota. Att vidga perspektivet och se hela familjen som en del av patienten är då det viktiga. Detta är ett ömsesiditgt ansvar från anhöriga och sjukvården. Som doktor måste jag bjuda in och som anhörig måste man ta ansvaret att finnas där för den sjuke. Det duger inte att tro att påse saltvatten i armen gör saken till biff. Det är jobbigt, tungt och och kostar tårar. Det kallas också att sörja.

Alternativet är ekande dödstempel där vi lämnar in farmor på avveckling. Det kommer att lämna en gnagande oro som säger att något inte gick rätt till där på natten när farmor dog. Kanske var det underbemannat. Kanske var det en påse dropp som borde ha givits. Kanske hade farmor ont och ingen kom. Kanske fick farmor för mycket smärtlindring. Eller kanske mest en känsla av att inte ha varit delaktig när farmor dog.

Att något är vardag, vanligt, eller praxis betyder INTE att:

- Det är ok.
- Att det är lagligt
- Att det måste fortsätta vara på det sättet

(...det kändes som att det behövde klargöras tyvärr.)

Jag vill gärna berätta om min mamma. När hon var 87 år gammal drabbas hon av svåra bröstsmärtor och andningsproblem och blir förd till akuten. Efter en stund kommer en ung läkare och säger att det är slut. Min reaktion hade han nog inte förväntat sig eftersom jag blev helt hysterisk och grät och bad att dom måste göra allt för att rädda henne.Läkaren blev då förvirrad och hämtade bakjouren. En överläkare intervjuade mig då om hur min mamma levde: eget hus, katt, bakade själv ingen hemtjänst osv. Beslutet blev att hon skulle tas upp till intensiven och hon blev helt återställd. Jag skickade ett tackbrev till läkaren då mamma firade sin 90-årsdag. Men när hon var 91 år fick hon åter bröstsmärtor och vi åker in till samma sjukhus. Exakt samma rutiner igen; "hon är gammal, har fått leva länge om det var min mamma skulle hon få somna". Ja, jag accepterar, men det visar sig att man inte kan ge henne hjälp med andningen på akuten utan tar upp henne till intensiven. Ja, även denna gång räddas hon!
Först när mamma är 93 år sitter hon hemma i sin gungstol och somnar in. Hon fick alltså leva ett gott liv i 6 år tack vare att en anhörig reagerade så oväntat inför en läkare att han blev tveksam och kallade på hjälp. Hade hon kommit in ensam hade hon fått dö redan vid 87 års ålder. Hon brukade senare alltid skämta om när jag dog första eller andra gången. Jag fick en stark känsla av att det här var inte ett undantag utan mera rutin på sjukhuset.

@Trösta, lindra och ibland bota
Så bra skrivet!

Sent omsider vill jag säga detta till Jerzy - jag såg inslaget om din mamma på en nyhetssändning strax efter gripandet på Karolinska. Du sa att din mamma inte ville äta eller dricka! Varför lät du inte din mamma bestämma (även om hon är senildement)? Istället går du in och kräver insatser - mot henens vilja. Konstigt tycker jag. Dessutom tror jag att nyhetsinslaget ville vara ett tillägg i debatten om för tidigt födda barn. Men som kändis kan du ta upp ett personligt problem med din mamma.

Ja och vad ''räddadas'' man till när man är över 90, svårt sjuk och dement? Ytterligare en tid av (än värre) nedgång, sjukdom, demens och bortynande. Är man över 90 och dement så kan det bara bli en sak: värre. Och det blir det. Tills man förr eller senare dör iallafall. Varför förlänga lidandet? Jag vill iallafall dö med värdigheten i behåll, inte i en utdragen och plågsam process, som dessutom tar resurser från den vård som ska rädda människor som faktist har en framtid om de räddas till livet. Det är bara att vara pragmatisk och inse att ibland finns det helt enkelt ingen framtid att ''räddas'' till.

Det är inte antalet fall av aktiv dödshjälp som har ökat, det är anmälningsbenägenheten!

Min mor var 70, i gott allmäntillstånd, både fysiskt och psykiskt, men fick en stroke. På sjukhuset hette det, då hon efter två-tre dagar blev medvetslös, att hon aldrig mer skulle komma tillbaka till medvetande och läkarnas "samråd" med anhörig om att upphöra med livsuppehållande åtgärder bestod i ett "hon är så illa däran så vi tänkte sluta ge henne dropp". Nu sa jag, den anhöriga, dock inte alls "ja" till detta - utan stopp och belägg!
Vad jag, som enda barn, först förklarade var att min mors syskon som inte alls var underrättade om hur allvarligt man ansåg att hennes tillstånd var, också kunde ha tankar om vad som vore rätt eller fel. Då sade man till mig, att de aldrig skulle behöva veta vad jag beslutar...Ett ganska märkligt sätt att resonera! Jag började fundera över hur det ser ut med psykologidelen i läkarutbildningen (fast det räcker väl med vanligt mänskligt förnuft för att höra hur illa deras förslag lät).
Hursomhelst, gick jag inte med på läkarnas "samråd" (deras förklaringar om bakgrund till prognosen var alldeles för luddig) och si: några dagar senare öppnade min mor ögonen igen! Hon kunde inte tala, men lyssnade och förstod, vi hade god blickkontakt och kommunikation på andra vis (handtryckningar som "ja" t ex). Läkarna envisades dock med att det bara fanns "en utgång" etc...med samma envishet som man tidigare velat göra gällande att hon inte skulle komma ur den tidigare medvetslösheten...och det var bara motvilligt man fortsatte ge dropp...jag orkade tyvärr inte bråka som jag borde ha gjort, när man vägrade ge henne annat än vätska, dvs ingen näringsdropp - att hon trots detta klarade sig i närmare en månad säger en hel del, en hel del som läkarna inte ville höra - De hade helt enkelt bestämt sig. Jag fick höra hur jobbigt man hade det på intensiven, att det var ont om sängar - underförstått,, att hon upptog onödig plats - men samtidigt sa ansvarige läkaren nej när sjukhemmet där man de första dagarna beställt en plats för henne, efter tre veckor ringde och meddelade att det nu fanns plats för henne. Dvs läkaren som svarade hade helt enkelt sagt nej till platsen, utan något som helst samråd med mig eller min mor. Ganska märkligt, med tanke på den nyss understrukna platsbristen på avdelningen - för den hade ju blivit något mindre om min mor fått hamna på sjukhemmet för vidare vård???
Tyvärr var jag så blåögd (trodde innan bara gott om vården, blev uppriktigt förvånad för varje konstighet av de nämnda ) att jag inte protesterade och bråkade mer än jag gjorde (när jag t ex kom förbi efter jobbet en dag och såg att man slarvade med droppet) och min mor dog av uttorkning.
Tyvärr verkar det alltså vara helt korrekt som Sarnecki skriver: det går sämre för de patienter vars anhöriga inte är lika bråkiga.
Att, som Sarnecki gör, skriva "passiv dödshjälp" inom anföringstecken synes också vara träffande - med tanke på hur man söker övertyga anhöriga (så "samråd" kan nog dessvärre också ofta sättas inom anföringstecken), hur man inte gör saker man lovat och förnekar det man ser om det inte passar in i bilden av den uppenbart önskade utgången...

Det är hemskt att man som anhörig, när man redan har det jobbigt för att närstående råkat illa ut, ska behöva bråka med vården och dessutom hela tiden hålla koll på den, för att det verkligen ska vara någon sorts vård. Uppenbart är detta dock en realitet.

Det är bra att Sarnecki delar med sig om sina erfarenheter - därmed kan förhoppningsvis på sikt många fler än Sarneckis mor ha glädje av hans agerande!

För det första känns det sorgligt att de flesta anhöriga som kommenterat här uttrycker att man måste "bråka" med vården för att få sin vilja igenom. Som sjuksköterska kan jag säga att jag uppskattar när anhöriga vill diskutera behandling av de sina. Jag upplever det inte som att någon "bråkar" med mig. För att få till en bra omvårdnad tror jag att det krävs ett samarbete mellan anhöriga och personal.

Uppfattningen om att människor törstar ihjäl utan dropp är tyvärr många gånger snedvriden, då man i ett terminalt skede av livet inte lindrar törst genom att pumpa in vätska i venerna. Törsten kan lindras genom regelbunden och noggrann munvård däremot! Uttrycket "anhörigdropp" används många gånger i de fall då läkare ordinerar in dropp på anhörigas begäran, utan att det egentligen förväntas ha någon god effekt på patientens mående. Är det etiskt försvarbart att invagga anhöriga i tron att allt ska bli bra om vår erfarnhet och medicinska kompetens visar på att det förmodligen inte är så? Ni anhöriga här - är ni informerade och införstådda i hur plågsamt det är att dö i lungödem? Att det innebär att lungorna fylls med så pass mycket vätska att man tillslut drunknar? Jag har varit med om ett dödsfall pga. lungödem en gång, och den dödsångest patienten upplevde sina sista minuter är inte ett värdigt slut för någon människa.

Att vi inom vården reagerar annorlunda än anhöriga när det kommer till döden har väl rätt naturliga orsaker. Vi har inte växt upp med era mammor och pappor och är således inte känslomässigt bundna till dem på samma sätt. Jag tycker dödsfall är sorgliga, men jag sörjer inte på samma sätt som en dotter. Det är stor skillnad på empati och sympati.

Tyvärr läser jag detta långt efter att diskussionen är färdig. Nåja.

Kanske är det dags att inse att det inte alltid är nödvändigt för de gamla att dö på sjukhuset utan att den rätta platsen för det kan vara hemma.

I en sån situation som Jerzy Sarnecki beskriver kanske det rätta är att mamma får åka hem? Tänker man inte behandla henne något mera så ska hon inte ligga på sjukhus heller. Överlever hon oväntat så är det ju bara bra.

Skicka med smärtlindring hem om det kan göra någon nytta. Skicka med dropp är lite mer komplicerat. Onödigt dropp till en döende person kan leda till ödembildning och en plågsam, ångestfylld drunkningsdöd då lungorna fylls med vätska.
Har man sett det hända en gång så vill man aldrig se det igen. Det är därför och inte av lättja eller elakhet som man ibland väljer att inte ge något mer dropp trots att patienten kanske är uttorkad. En frisk människa klarar ganska mycket övervätskning. En döende människa? Not so much.

Törst släcker man genom att droppa vatten i munnen. Det är det egentligen bäst om anhöriga gör.

Det kräver två saker som båda är svåra.

1 - Personalen på avdelningen, läkare och sjuksköterskor måste ärligt tala om att nu tänker vi inte göra något mera för vi tror att det är slut nu. Patienten är medicinsk färdigbehandlad, det finns inget mer vi kan göra. Idag säger man det sinsemellan och för det mesta har man rätt.

2 - För det första måste de anhöriga acceptera det. Den vanliga reaktionen är att skrika, gorma och kräva vårdinsatser. Sedan blir det en anmälan till HSAN och säkert en radda argsinta blogginlägg. Kanske inte så konstigt om läkarna väljer att undvika det?
De anhöriga måste också vara beredda på att ta hand om den (sannolikt) döende hemma. Det kräver en hel del av dem. Starka människor, som t.ex. Jerzy Sarnecki klarar det säkert men jag tror många andra skulle krackelera. Idag är det många i sverige som aldrig sett en död person.

Vi måste acceptera döden, så enkelt är det.

introduce parts discount fine jewelry that are linked obscure cheap fine jewelry each diverse and withdraw fine jewelry wholesale those areas that you cheap fine jewelry competence not imitate needing replica Christian Dior for sale anymore. If you covetousness Tiffany Earrings on sale capital at this remarkably fine jewelry signification prerogative fine jewelry fine jewelry stores replica Cartier Earring