Dödshjälp - Modern ättestupa eller rationell livskvalitét?

Ger de olika diskussionerna om dödshjälp i vårt samhälle egentligen uttryck för en cynisk och ekonomisk för att inte säga en nyttoinriktad övermänniskoattityd? Att endast de bästa är bra nog. Att vad som känns bra för mig är etiskt riktigt. Och allt som är ofullgånget, handikappat eller inte faller mig i smaken har jag rätt att välja bort.

Vårt samhälle har under decennier diskuterat former för dödshjälp i ett antal olika skepnader.En uppräkning ger vid handen att självmordet funnits med. Där handlar det ofta om en människa som vill ta livet av sig trots att inga medicinska skäl kan anges.

Där finns också allvarlig sjukdom som omöjliggör vad vi kallar "normal livskvalitét" och det är en status som också har gjort dödshjälpsfrågan aktuell. Vi har aborten som ett exempel på en form av "dödshjälp" om än en mer komplicerad sådan som egentligen betyder hjälp att inte låta ett liv starta sin utveckling. Här har diskussioner också gällt vad det är vi skall kalla liv och vad vi menar med ofullgånget liv. Här befinner vi oss i den andra änden av livscykeln.

Det som bland annat berör i professor Johan Frostegårds artikel om dödshjälp är att studier visar att människor med svåra sjukdomar som vill ha dödshjälp inte gör det för att undkomma smärta eller av liknande medicinska-kroppsliga orsaker utan för att de inte vill ligga andra till last.

Frostegård pekar just på kärnan i en farlig och spridd inställning i vårt samhälle där till och med vi som patienter anammat uppfattningar om att om man är sjuk, ofärdig och besvärlig och inte kan göra en fullgod insats då är man kasserbar. Det är en varningssignal för ett samhälle som vill vara humant och det är också en förlängning av just den diskussion om äldrevård och om ett gott liv i livets slutskede som i olika omgångar passerat i medier de senaste åren.

Det är en otäck och svåröverskådligt differentierad renlighetsetik som spritt sig de senaste åren i kölvattnet på debatter om rätten till sin död, rätten att fosterdiagnostisera fram de mest "levnadsdugliga" individerna. Denna diskussion bottnar ofta i en utilistisk nyttofilsofi som innebär att den lycka eller nytta som blir resultatet av en handling avgör och godkänner dess etiska riktighet. Det är en mycket extrem etik och visar på en farlig utveckling som gränsar och pekar mot ett övermänniskosamhälle.

Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi har angett en extrem syn på just fosterdiagnostik där han menat att om någon önskar pojkar istället för flickor skall denne få abortera. Detta därför att skälen till att vederbörande föredrar en pojke är just rationella just för den individen.

Professor Frostegård skriver:"Dödshjälpsdebatten har dessutom blivit något av en tummelplats för tankeexperiment och filosofiska diskussioner "

Och Torbjörn Tännsjös resonemang på denna punkt är enligt min uppfattning uttryck just för ett extremt filosofiskt, ja teoretisk tänkande okänsligt tillämpat ute i den mänskliga och känsliga verkligheten.

Angående dödshjälp så påpekar Frostegård att många av de som önskat dödshjälp senare har ändrat sig och där ligger en skrämmande dimension. Detta är en tydlig exponering av den ångest, sorg och också längtan som finns hos den dödssjuke, hos den gamle, hos den ofärdige som i sin situation känner att de inte vill vara till last, att de vill vara till lags, att de längtar till någon slags trygghet i sin situation mitt i allt det otäcka. Om man lägger ut deras liv till godtycket hos beprövade släktingar infogas en undergivenhet hos den sjuke för att få överleva och omvänt en vilja att dö för att slippa vara till besvär. Det blir i praktiken en förtäckt "aktiv dödshjälp" orsakad av debatten och etiken i sig.

Professor Frostegård skriver i sin artikel om dödshjälp: "...Vad är det för samhälle som tillåter aktivt dödande av dess svagaste medlemmar, som inte kan tala för sig?"

Inom litteraturen har Johan Jönson i "efter arbetsschema" (Bonniers) belyst hur det kan kännas med moral och estetik inför mötet med funktionshinder, sjukdomar och skötsel och omvårdnad i fall som kan betecknas som särskilt "eländiga" eller "hopplösa". Jönsson beskriver vid flera tillfällen i sin diktbok hur man som personal avhumaniseras i den dagliga konfrontationen med människor som är förvandlade till hjälplösa vårdkollin. Det är besvärligt. Men därför har vi regler, vi har specialutbildning för att hjälpa. Vi har vårdinrättningar. Vi har läkare, vi har en Socialstyrelse.

Att läkare gör bedömningar om dödshjälp utifrån medicinska skäl bör just höra till läkarvetenskapen och Socialstyrelsens uppgifter och domän att fastslå principer för. Man bör inte lägga ut möjligheter att utefter privata nyttoprinciper låta var och en själv avgöra om andra skall leva eller inte.

Det är inte på demokratisk, ekonomisk eller ens filosofisk grund som avgöranden bör ligga. Det är medicinska och humana grunder som bör vara ledstjärnan.

Det finns ett ultrademokratiskt resonemang att man personligen skall ta över livet och regera över sin död och dessutom nu också andras liv och andras död.

Professor Frostegård antyder att utifrån dessa moderna nyttofilosofier har nu i sjukvården smugit sig in nyttighetsaspekter i den direkta vården. Jag har själv hört exempel på huruvida man skall lägga ned mer arbete på en trettioårings knäskada än en 60-årings dito. Här kan man se hur denna nyttofilosofi och övermänniskobryggd sprider sig upp och in i samhällslivet som att alkoholister inte har rätt till den fullständiga sjukvården då deras åkommor är sjävförvållade och alla rökare gärna får stå sitt kast. Hur skall man då handskas med folk med bristande livsmoral eller dålig ekonomi som äter "dålig mat" och därmed får bristsjukdomar eller värre åkommor? Eller att överviktiga människor får sämre vård. Vem drar gränsen? Enskilda läkare? Och här blir en differentierad etik till slut omöjlig i sina motsägelser. Vi har ett etiskt gungfly att vänta om hörnet.

Här har vårt hårt ekonomiserade och av rationalismen styrda samhälle firat nya triumfer, det är som om vi går mot en alltmer renodlad ekonomisk syn på människan parad med den filosofiska utilitarismen som påpekar att vad som är nyttigt och bra och i förlängningen bekvämt för mig är etiskt rätt.

Om jag står inför insikten av att föda ett barn med vissa egenskaper som gör barnet funtionshindrat så kan jag om jag så önskar välja bort detta barn. Också om könet är icke önskvärt. Hur långt kan man då gå? Och vilka tecken ger en sådan inställning när den faller ned på de som lever med likartade handikapp, åkommor eller kön? Jag anser att det är ett stort ansvar att lägga på enskilda människor om deras gamla skall leva.

Hela denna spännvidd mellan liv och död som går mellan fosterdiagnostikens svåra frågor och i andra änden dödshjälp i livet slutskede eller i svåra sjukdomsfall där smärta eller kanske totalförlamningar föreligger som orsak, äger en sådan grannlaga dignitet att de bör läggas i händerna på erfaret och professionellt bedömande.

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] min artikel på Newsmill Postat av Benny Okategoriserade Prenumerera via [...] Blogg:“Dödshjälp - modern ättestupa eller rationell livs, 2009-03-14, 16:37

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4594

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det som ändå sker hela tiden kanske ska kontrolleras av myndigheterna. Annars kan man lika gärna lägga ner Apoteket, Systembolaget och Svenska Spel.
|
Fast då skulle ju politiskt tillsatta chefer med släkt och vänner förlora sina prestationsoberoende miljoninkomster och om det är något som absolut inte får ske så är det det.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-03-05, 14:58

Vad betyder detta snömos om att det är läkaren som ska göra "bedömningar om dödshjälp utifrån medicinska skäl" och att man inte "personligen skall ta över livet och regera över sin död". Vad är det för mystiska "medicinska och humana grunder" som ska avgöra när jag som patient har möjlighet att få dödshjälp?

Permalänk | Anmäl #2 Kulle, 2009-03-05, 15:45

Var är den andra sidan i den här debatten? Det pratas vitt och brett om "rätten till liv" och alla patienter görs till potentiella "offer" för ett obarmhärtigt mördande. Ibland pratas det även om autonomitet - i någon form. Men vad man sällan ser någon skriva om är just rätten att bestämma över sitt EGET liv. En fullt frisk människa kan om den så önskar ta sitt liv, det har inte varit olagligt på länge även om man oftast gör allt man kan för att förhindra att det sker (vilket naturligtvis är bra- i de allra flesta fall i alla fall). Men till syvende och sist är det väldigt svårt att tvinga någon som verkligen vill dö att leva. Men - här kommer till vi problemet. Denna möjlighet FRÅNTAS alla som är gamla, sjuka eller handikappade. Är inte detta förmyndarmentalitet om något? Varför ska en bunt med nissar i kostym alt. vit rock kunna hålla mig vid liv MOT min uttalade vilja?
För övrigt är det väl ändå mer barmhärigt med aktiv dödshjälp än med passiv? Om nu människolivet är så heligt och värt mer än diverse "lägre livsformer", varför förvägras man som människa en barmhärtig handling som vi anser vara en så självklar rättighet för våra husdjur?

Permalänk | Anmäl #3 Karin, 2009-03-06, 18:21

"Dödshjälp". "Rätten till liv". Rätten till mitt liv har bara jag själv. Bara jag kan bestämma om jag skall få hjälp att dö. Allt annat är oväsentligt för mig. Ligger jag där som ett "paket" med oförmåga att ta hand om mig själv, utom all möjlighet till ett självständigt liv eller möjlighet att förmedla mig med omvärlden. Då vill jag dö. Med hjälp om jag inte kan ta hand om det själv. För det är inte jag som ligger där. Inte den glada aktiva älskande livet människa som jag är nu och alltid har varit, trots motgångar. Mot alla ods har jag nått en ålder av 67 år. Fortfarande frisk som en nötkärna. Psykiska hälsan ostörd, och hjärnans alla funktioner i behåll. Fullt aktivt målande konstnär och sjuksköterska som hoppar in mellan varven o jobbar på akuten. Så. Ja tack. Hjälp mig vid behov över gränsen. Har redan varit där på besök en gång.

Permalänk | Anmäl #5 Ingbritt Holmberg, 2009-10-17, 18:41