Oroande paternalistiska tendenser på Konstfack

Konstfacks rektor Ivar Björkman meddelar på DN-debatt att han vill förtydliga de etiska regler som styr verksamheten på skolan. Det är bra med tydlighet, men det vore vägledande om vi också fick reda på något om vilken etik det är som gäller och som ska förtydligas på Konstfack. Tydliga ledtrådar ger Konstfacks professor Magnus Bärtås i en intervju i SvD den 3/3 där han gör klart att det är en typ av konsekvensetik som ligger till grund för skolans etiska bedömning av studenternas skapande verksamhet. Detta är också att vänta. Men Bärtås är också tydlig med vem som avgör vad som är bra och dåliga konekvenser för samhället: Det gör Konstfacks lärare och elever.

I sina kommentarer kring det examensarbete där en student simulerat en psykos och involverat psykiatrivården bedömer Bärtås att det finns en större nytta bortom det enskilda fallet. Under antagande att Bärtås inte avser studentens vunna uppmärksamhet och berömmelse kan vi dra slutsatsen att Bärtås avser någon form av långsiktig kollektiv samhällsnyttighet. D v s för "det allmänna bästa". Och visst är det väl det allmänna bästa som motiverar att en konstskola överhuvudtaget är offentligt finansierad. Konstens utveckling och uttryck anses vara allmännyttig på flera sätt utöver vad som fångas av de rent pekuniära intäkter som konstutövningen kan inbringa på kommersiella grunder. I detta avseende finns en tydlig samklang mellan den moral som Bärtås ger uttryck för och den "samhälliga moral" som är underförståd i Konstfacks finansiering.

Men Bärtås överskattar grovt det mandat hans institution rimligen kan anses bemyndigad med av samhället. SvD frågar:

"Du tycker inte att det ligger något i kritiken som går ut på att det är fel att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk? De närmast berörda är ju väldigt arga."

"Jo, jag kan förstå att de känner sig lurade i sitt yrkesutövande, men jag försöker tänka i ett större perspektiv. Det här verket är så pass värdefullt att det måste lyftas över den specifika situationen. Det A.O. kan tillföra genom att utföra den här handlingen överväger de negativa aspekterna."

Bärtås anser således att det ligger inom Konstfacks samhällsuppgift och -mandat att omprioritera resurser som i demokratisk ordning fördelats till psykiatrivården till att användas för Konsfacks bidrag till det allmänna bästa. Vidare uttycker Bärtås att utöver omprioriteringar av samhällets resurser kan Konstfack efter eget godtycke göra avvägningar mellan enskilda individers traumatiska upplevelser och värdet av Konstfacks samhällsnyttiga verksamhet.

Denna paternalistiska hållning där Bärtås tillskriver Konstfack rätten att sätta sig över såväl demokratiska beslut som enskilda människors rättigheter gör att den relevanta frågan att diskutera på Konstfack är vad ett konstverk "kan tillföra". Kostnaderna, brett definierade, är i bästa fall av underordnat intresse. För en politiker är förhoppningsvis ordningen den omvända, vilket Kulturminsiterns reaktion var ett utmärkt exempel på. Ändå möts Kulturminsistern av etilitiska hån, som väl speglar den paternalism som Bärtås ger uttryck för, från flera håll i konstvärden. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpte konstverket som involverade klotter och annan skadegörelse skriver på Newsmill apropå Kulturminsisterns reaktion:

"Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin - verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa - som den intentionella dito - konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst."

Anhava betonar därefter återigen att den viktiga frågan är vad som är konst och inte. Själv är hon övertygad och hennes egen upplevelse är att "De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten". De negativa konsekvenserna av konstverkets skapelse nämns inte i en enda stavelse.

Anhava avslutar sin artikel med ett helt felaktigt påstående om lagens straffskalor och frågar sig varför egendomen står under statsmaktens särskilda beskydd i våra samhällen. Jag tror att det skulle vara mer fruktsamt för den konstetiska debatten om både Anhava och Bärtås istället diskuterade varför konsten står under statsmaktens särskilda beskydd. Svaret på denna fråga är långt mindre självklart.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4563

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

det är klart att konstfack måste ha en juridiskt ansvar håller med skribenten här som reconerar vettigt http://marianova.com/users/annikamarusarz/blog/sviker-konstfack-sina-elever

Permalänk | Anmäl #1 Bengt, 2009-03-04, 19:52

Alla psyksjuka är simulanter. Tack, Konstfack.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2009-03-05, 11:19