Österberg hittar på

Det är synd om politiker. Intressen, taktik, medielogik och ideologiska låsningar tvingar dem att med jämna mellanrum ge uttryck för ologiska ståndpunkter och komma med intellektuellt undermåliga påståenden. Oftast undrar jag hur i hela friden de orkar. Senast ut är Sven-Erik Österberg, gruppledare för S i riksdagen.

Han menar på fullt allvar att de lönesänkningar som IF Metall, under ordförande Stefan Löfvén, medlem av verkställande utskottet i Österbergs parti, är en del i Höögerns konspiration mot arbetarklassen. Borgerligheten vill klämma åt arbetarna så att de inte tjänar så mycket pengar. Särskilt moderater gillar nämligen inte att folk har för hög lön. Och särskilt inte arbetare.

Jag skulle därför vilja be Österberg belägga följande påståenden.

• Hög a-kassa bidrar till att utjämna inkomstklyftor.

Sanningen är den att de svenska socialförsäkringssystemen i ytterst begränsad omfattning bidrar till att minska inkomstskillnader.

• Hög a-kassa skapar bättre jobb.

Varifrån skulle sambandet mellan höga bidrag och bra jobb komma?

• Sänkt a-kassa ger inte fler jobb

Vad är det Österberg vet som världens samlade arbetsmarknadsekonomiska forskare har missat?

Påståendena är taktiserande struntprat. Österberg, som är före detta vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, borde i stället erkänna att det finns en målkonflikt mellan priset på arbete och alla människors möjlighet att försörja sig å ena sidan, och det socialdemokratiska jämlikhetsidealet å den andra. Och att regeringen möjligen gör en annan avvägning än Socialdemokratin i denna konflikt. Sedan kan vi börja diskutera vilken avvägning som är rätt och fel.

Låt mig skriva ut det som Österberg vet, men som han inte vågar säga. En arbetsmarknad fungerar som alla andra marknader. Höjer man priset, minskar efterfrågan. Man tycka vad man vill om att så är fallet, men så är det. Och sätter man ett pris på hur billigt det ska vara tillåtet att arbeta kommer de som inte kan producera för minst den kostnaden att bli arbetslösa. Om man dessutom gör arbetet extra dyrt genom hög beskattning kommer ännu fler människor att bli olönsamma. Tesen att man genom breda satsningar på utbildning inom ramen för AMS skulle lyckas höja människors produktivitet så att de blir lönsamma till rådande löne- och skattenivåer har avfärdats av en enig arbetsmarknadsforskarkår.

Mellan 1970 och 1994 mer än fördubblades utanförskapet på arbetsmarknaden. Orsaken var inte främst det som regeringen hävdar - bidragsnivåerna. De var ännu högre då än de är idag. I stället hade den solidariska lönepolitiken gjort en stor del av den vuxna befolkningen olönsam på arbetsmarknaden. Till en början kunde offentlig sektor absorbera en del människor på sin egen låglönemarknad. Men ganska snart nådde Sverifge skattetaket och det fanns inte pengar för att anställa fler i kommuner och landsting. Kvar blev de som inte var så duktiga. De var tvungna att försörjas på annat sätt, det vill säga med bidrag. 

Detta krävde drastiskt höjd skatt på arbete. Arbetsgivaravgiften för en manlig industriarbetare steg från drygt 10 procent 1970 till knappt 40 procent 1990. Och så kom vi in i en ond cirkel, med allt högre arbetskraftskostnad och ett allt större utanförskap, en ekonomiskt, socialt och moraliskt ohållbar negativ spiral, som måste brytas. Det var det alliansregeringen gjorde.

Allt detta struntade arbetarrörelsen i under decennier. Ideologin och majoritetsintressen gick före verkligheten och solidariteten. Att vuxna människor i praktiken förbjöds att försörja sig själva för att gynna de LO-medlemmar som hade jobb var något man fick acceptera.

Men nu är det helt plötsligt arbetsmarknadens insiders som drabbas, när IF Metall går med på sänkta löner för dem som har jobb. Helt plötsligt finns det ett samband mellan lönenivåer och arbetslöshet. Det är acceptabelt att sänka arbetskraftskostnaden för dem som har jobb, men inte för dem som står utanför. I Sven-Erik Österbergs Sverige väger de starkas intressen tyngre än de svagas.

Fredrik Segerfeldt (51 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4523

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Och sätter man ett pris på hur billigt det ska vara tillåtet att arbeta kommer de som inte kan producera för minst den kostnaden att bli arbetslösa."
|
I teorin är allt enkelt, Fredrik Segerfeldt. I verkligheten är det ofta helt andra parametrar än individens potentiella produktivitet som styr vem som har jobb och vem som är arbetslös.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-03-03, 15:43

I varje enskilt fall diffar det säkert. Men här talar vi om 100 000-tals människor. Och då är produktiviteten en rätt träffsäker parameter.

Permalänk | Anmäl #2 Fredrik Segerfeldt, 2009-03-03, 15:58

"... I Sven-Erik Österbergs Sverige väger de starkas intressen tyngre än de svagas."

Permalänk | Anmäl #3 Josef Boberg, 2009-03-04, 06:32

"Borgerligheten vill klämma åt arbetarna så att de inte tjänar så mycket pengar. Särskilt moderater gillar nämligen inte att folk har för hög lön. Och särskilt inte arbetare."

Tack för att du erkände detta så slapp jag tala om det för dig.

Permalänk | Anmäl #4 Jonas Smedslund, 2009-03-10, 07:41

Jonas Smedslund, det är trivialt TVÄRTOM.
.
Fler rika och fria människor genererar fler röster för Moderaterna -- och Socialdemokraterna/Vänstern får fler röster ju större andel fattiga och förstörda människor (fysiskt och psykiskt) vi har i landet.
.
Det är självklart vad som ligger i de olika partiernas intressen om man betänker vad som genererar röster.
.
Bristande förtroende för arbetsmarknadspolitiken var ju också en starkt bidragande orsak till valförlusten, t.ex. svikna löften i valrörelse efter valrörelse att ta tag i förtidspensioneringarna.

Permalänk | Anmäl #5 Bernt, 2009-03-10, 19:21