Så tvingades vi avskeda en stor del av vår kvinnliga personal

Om du tvingades avskeda en stor del av din kvinnliga personal är väl det bara bra, de kan inte ha skött sig särskilt bra...
Allvarligt, som VD borde du ha koll på skillnaden mellan 'säga upp' och 'avskeda', det är grundkurs i LAS!

Annars är väl LAS en av de sista murarna mellan sossesamhället och ett fritt, blomstrande och växande samhälle. Men som alla murar så kommer den att falla!

Vem skulle komma på idén att säga till Lagerbäck att han måste kicka ut sina spelare enligt sist in först ut?

Varför gör vi då så med våra företag?

Ni som tror att man inte kan jämföra företag med sport - läs på bättre, t ex i den spännande "Winning!" av Clive Woodward, en entreprenör och erkänt duktig sportcoach.

Det är alltid ledningens ansvar att skapa ett så framgångsrikt team som möjligt ur alla perspektiv och det är genom att lyckas med detta som man skapar verklig trygghet både för anställda och samhället runt omkring (något att fundera på så här i "bonustider").

Även om det självklart inte var intentionen från början så är den reella innebörden av LAS numera, som de flesta nog förstått vid det här laget, att vi belönar ett fåtal människor med en falsk trygghet samtidigt som vi bestraffar andra.

Relationen mellan anställningstid och tillförande av nytta i en organisation är ytterst dimmig och man skulle till och med kunna påstå att den kan vara precis omvänd.

Jag har sett ett stort företag stängas ner till stor del på grund av LAS och en stark fackförening som trodde sig vara duktig på att tillgodose de (fortfarande anställda) medlemmarnas bästa. Vid varje våg av avskedande tvingades alla de gå som mest nyligen valts ut som bäst lämpade för sitt jobba. Kvar blev till slut en klick med en medelålder över 60, som handlingsförlamade gick och väntade ut tiden. Företaget hade som mest ca 3000 anställda och gick på ca 15 år till noll. Chefer kom och gick i rask takt eftersom alla snabbt insåg att de inte kunde påverka situationen på något sätt. De var bakbundna av LAS och kunde inte bryta den nedåtgående spiralen pga fackets ovilja att hitta nya lösningar och vägar framåt.

Jag tror att många fler, även av de äldre, hade haft kvar sina jobb betydligt längre, och dessutom trivts bättre under tiden, om det funnits en bättre balans bland de anställda. En sån balans hålls företagsledningen faktiskt ansvarig för men de kan samtidigt inte påverka den om de följer LAS.

Det blir istället en katten och råttan-lek där man med alla möjlig medel tvingas kringå LAS med hjälp av konsulter, bemanningsfirmor, nedläggning av delar av företag tillsamans med erbjudande till "rätt folk" om nya tjänster i andra delar osv osv.

Det hela är både löjligt och fegt men har framtvingats under 50 år av styre då konkurrenskraft var ointressant jämfört med rösterna från den "välorganiserade" (oftast äldre) delen av arbetskraften.

Med risk för att ha missförstått din kommentar, "Erik XV", att tvingas friställa/avskeda/säga upp (välj själv lämplig beteckning du som vet bäst) viss personal innebär väl inte nödvändigtvis att det är den personal som friställs som själva orsakat det? Det verkar som om du vill göra detta gällande. Mer troligt är att det är tvärtom eftersom de människor som är sist in "tack vare" LAS vet att de åker ut snabbt om det går dåligt.

Varför är vi i Sverige så oerhört rädda för konkurrens? Det bästa laget vinner ju i längden och får mer resurser till att bli ännu bättre (och fler).

Jag tycker man ska anställa och avskeda p.g.a. kunskap. Inte om de är män, kvinnor, invandrare eller svenskar.

Jag håller med Henrik C, självklart ska kunskaperna komma långt fram i debatten om vem som ska gå och vem som ska stanna på en arbetsplats men samtidigt måste man som långvarigt anställd ha trygghet.

Om man ser på t.ex. industrin är det många äldre, säg över 50, som inte har den utbildningen som finns för många yngre idag. Ska man låta dem gå tror jag att vi skulle ha ett större problem för samhället i stort än om man avskedar unga med en aktuell utbildning i ryggen.

Jag förstår verkligen din problematisering men det finns stora fördelar med LAS också!

Erik XV:

Författaren använder aldrig ordet "avskeda". Det finns visserligen i rubriken men det är Art Directorn som skriver denna.

Och om jag,47, har jobbat 30 år inom ett tungt yrke, exv. vården, och min arbetsgivare måste skära ner: vem tar han då om LAS försvinner, mej, 47, visserligen utbildad o erfaren men med förslitningsskador som besvärar mej o emellanåt tvingar mej att vara hemma, eller en nybakad undersköterska med friska armar o ben och en helt annan ork? Svaret är ju givet och då kommer nästa fråga: vad händer med mej? Och vem tar ansvar för min försörjning när jag pga av 30 års slit inte duger på arbetsmarknaden längre? Inte gör väl arbetsgivaren det, han som så vackert pratar om att enda anledningen att de vill ha bort las är att det försvårar att behålla folk med rätt kompetens-( vad jag förstår får du redan idag göra undantag för sådan kompetens som du annars inte har.)
Tro nu inte att jag missunnar ungdomen jobb, det är en stor katastrof att dom får gå som dom gör, men var ska vi göra av alla sjuka och äldre som istället blir icke önskvärda- ofta slitna efter att ha arbetat tungt på sitt jobb i kanske 30 år!!!
Inte faan är det väl nån som tror att arbetsgivarna vill avskaffa LAS för samhällsnyttan och sitt goda hjärtas skull??? Det är ju lika troligt som att moddarna var det nya arbetarpartiet- (jo möjligen för arbetare med en lön över genomsnittet, men knappast för oss andra).

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Om man jobbat inom samma branch i 30 år och inte kan bevisa sig bättre på sitt arbete än en nyutbildad så vet jag inte vad man gjort i 30 år. Man torde, efter 30 års arbete, ha så mycket kunskap och erfarenhet om yrket att det står en ur öronen. Man borde ha så mycket ovärderliga erfarenheter och kunskaper om de mer intrikatat nyanserna av yrket att arbetsgivaren inte vill säga upp en för allt guld i världen...Men om man nu inte kan visa sig bättre på yrket än en nyutbildad, vet jag inte varför arbetsgivaren ska tvingas ha en kvar - ska inte arbetsgivaren få anställa de bästa, mest kompetenta arbetarna?

"Inte faan är det väl nån som tror att arbetsgivarna vill avskaffa LAS för samhällsnyttan och sitt goda hjärtas skull?"
Självklart inte. Jag har inga sådanna illusioner. Självklart gör vill de avskaffa LAS för sitt eget bästa - de vill kunna anställa de arbetare de anser vara mest kompetenta. Men jag kan inte se någon anledning som är bättre!

Men jag håller med Belair om det sista du säger, vårdarbetare är i princip de sista "riktiga arbetarna"...med tanke på att lönen för en sophämtare ligger runt 34000 (http://www.lotidningen.se/?id_site=8&id_item=12436) så finns det nog knappast några äkta "arbetare" kvar.

Belair skriver:

"Och vem tar ansvar för min försörjning när jag p.g.a. av 30 års slit inte duger på arbetsmarknaden längre?"

Konstig fråga. Om du inte är t.ex. omyndigförklarad så är det du själv som har ansvaret för att du är anställningsbar. Det är något du behöver tänka på under hela yrkeslivet. Det är knappast p.g.a. 30 års slit som du kanske inte duger på arbetsmarknaden längre. Det är för att du inte har sett om ditt hus, genom t.ex. vidareutbildning, bytt till andra arbetsuppgifter tidigare, sparat. Nu har du satt dig i en situation där du som erfaren fortfarande konkurrerar med dem som är nyanställda. Det är som om en gammal bil utan avgasrening skall säljas i konkurrens med en ny miljöbil.

Det finns också möjligheten att starta och bedriva en egen verksamhet. Är du duktig på det så kan du senare anställa människor. Som tycker att det är din sak att ansvara för deras försörjning. Hur kul skulle det vara? Men du får då se frågeställningen från ett annat perspektiv.

Anonymous-> Det är skillnad på yrken och yrken. Städjobb, verkstadsjobb osv är inte samma sak som akademiska yrken. T.ex. på ett städjobb är det viktigaste att du har ork och är noggrann, en person som jobbat 30 år är säkert noggrann och har rutin, men så även förslitningsskador och högre frånvaro, dvs bort bort och in med nytt kött i kvarnen.

Det hela kokar ner till företagens socials ansvar. Det är rimligt att det inte enbart åvilar det offenltiga. Men misstaget som staten gjort är att förbise att, precis som arbeten och människor är olika, är företagen olika.

Ett mindre företag bör inte avkrävas samma ansvar som stora företag vilka, bl a genom synergieffekter, har större intjäningsförmåga per anställd. Men ändå är det samma lagar som gäller för små och stora företag. Undantaget på två anställda, som omgärdas med en mängd regler, har ingen större effekt.

Regeringen bör se över de olika företagens varierande potential att ta socialt ansvar.

Pär Lärkeryd pekar på ett grundläggande problem i den lagstiftning som reglerar arbetsmarknaden. Ytterligare en konsekvens är Sveriges skyhöga ungdomsarbetslöshet. Mitt under brinnande högkonjunktur låg den på runt 25 % beroende på hur man räknar. Dessutom står uppskattningsvis ytterligare 90 000 ungdomar utanför arbetsmarknaden (varken anmälda arbetslösa, studerande eller sjukskrivna).
Frågan är dock så känslig att ingen politiker vill ta i den. Kortsiktighet för att fiska röster till nästa val gäller istället.
Troligen kommer den s k svenska modellen att rasa innan den reformeras vilket leder till att de utsatta och svaga grupperna blir än mer marginaliserade.