Fritt forum

Foto: Scanpix

G. Tikotzinsky om Fritt forum

En snabbguide till de israeliska koalitionsförhandlingarna

Publicerad: 2009-02-26 00:02, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Två veckor efter valet har Israel fortfarande ingen regeringskoalition. Artikeln förklarar varför, och innehåller en snabbguide till israelisk partipolitik och dess huvudsakliga skillnader mot den svenska modellen.

137 millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Valet är för länge sedan över, rösterna räknade, mandaten fördelade och en premiärminister utsedd. Vi har ännu ingen regeringskoalition, men det kommer så småningom. I går (tisdag) avlade det 18:e Knesset ämbetseden under högtidliga former. Fredliga maktskiften är en av grundförutsättningarna för demokrati, och ceremonin i Knesset har därför viktigt symbolvärde. Den relativt korta tiden mellan val och ämbetsed är viktig också för ledamöternas parlamentariska arbete. Knesset stänger nu tills efter Pesakh, och hur skulle våra kära folkvalda kunna börja jobbet med två månaders betald semester om de inte vore lagenligt insvurna?

Direkt efter valet publicerade svensk press och svenska bloggar en uppsjö av analyser. Efter några tafatta försök kom många skribenter fram till att "israelisk politik är oerhört svårförutsägbar" (Ulf Bjereld) eller någon liknande helgardering. Men i ordet “förutsägbar” ligger just felet i dessa analysers grundtanke. Det är alltid svårt att sia om framtiden, både i Israel och Sverige, och analys handlar inte om att sia. I stället för att försöka spå vad som skall hända nästa vecka borde analyserna inrikta sig på att förklara fastställda fakta, redogöra för de politiska aktörernas intressen, eller utveckla olika politiska scenarion.

I den israeliska politiken finns tre huvudsakliga skiljelinjer - utrikes/säkerhetspolitik, religion och ekonomi. Höger-vänster i Israel har ingenting med ekonomisk samhällsmodell att göra, utan används för att beskriva utrikespolitiska åsikter. Höger förordar en hård linje gentemot palestinierna och fortsatt utbyggnad av de israeliska samhällena i Judeen och Samarien, medan vänster står för en full israelisk reträtt till 1949-års stilleståndslinjer i hopp om framtida fred. Man kan rangordna partierna på en ungefärlig skala från höger till vänster så här: Ikhud Leumi, Israel Beiteinu, Beit Yehudi, Shas, Yahadut Torah, Likud, Kadima, Avoda, samt vänsterblocket Merets, Khadash, Balad, Ra’am. Det bör noteras att Israel Beiteinu blivit känt i Sverige som ett högerextremistiskt parti, men det beror inte på dess ståndpunkter i den traditionella israeliska höger-vänster skalan. Partiet förordar en palestinsk stat som inkluderar det israelisk-arabiska Wadi Ara-området i utbyte mot de stora nybyggarområdena kring staden Ariel i Samarien, samt att kvarvarande israeliska araber avlägger en trohetsed till israeliska staten.

Den religiösa skalan sammanfaller delvis med höger-vänster skalans huvudgrupperingar, men inte helt. Här kan partierna grupperas ungefär så här: Shas och Yahadut Torah, ortodoxa. Förutom en hög grad av religiösa levnadsregler för befolkningen i det dagliga livet förordar de att männen skall få betalt för att studera på religiösa skolor utan att göra värnplikt. Ikhud Leumi och Beit Yehudi, religiösa sionister. Deras livsmodel är att leva efter de judiska levnadsreglerna, men samtidigt att göra värnplikten. Likud, Kadima och Avoda står i praktiken för att status quo upprätthålles vad gäller religionens betydelse i Israel. Vänsterpartierna samt Israel Beiteinu, sekulära. De förespråkar att religion och stat skiljes, samt att Israel inför sekulär civil-lagstiftning.

Den tredje skiljelinjen, ekonomin, är betydligt mera diffus eftersom de flesta partierna här saknar en fast ideologisk grund och ibland ett klart uttalat program. Skiljelinjen går inte mellan en kapitalistisk eller socialistisk samhällsmodel, då den kapitalistiska modellen har stöd bland alla stora partier. Småpartierna som förordar en rent socialistisk model har inte mer än 15 mandat tillsammans. I stället går skiljelinjen mellan fiskal återhållsamhet och populism. Det mest populistiska partiet som vill fördela skattepengarna till sin egen väljarkår är Shas. Likud står inte långt efter, om man studerar budgetförslagen som framlagts. Trots det råder det ganska allmän konsensus om att Netanyahu var landets bästa finansminister genom tiderna på grund av hans reformer och fiskala återhållsamhet. Ikhud Leumi och Beit Yehudi har inga klart uttalade ekonomiska program, annat än att stödja nybyggarsamhällena i Judeen och Samarien och deras religiösa institutioner. Kadima är kanske det parti som förordar största fiskala återhållsamhet. Avoda och Meretz förordar ett större fiskalt underskott för att finansiera transfer-betalningar till ekonomiskt utsatta grupper. Balad, Khadash och Ra’am är kommunist/socialist paratier.

Efter två veckors konsultationer har så President Shimon Peres givit Likud-ledaren Netanyahu uppdraget att bilda regering. Det är inget lätt uppdrag. Ideoligin eller val-löften är totalt irrelevanta i israeliska koalitionsförhandlingar. I stället är ministerposter den verkliga hårdvalutan framför allt annat. Med ministerposten kommer status, en privat stab, högre lön och bättre tjänstebil, samt möjligheten att köpa framtida politiskt stöd genom budgetanslag. Om inga lämpliga departement är lediga så kan kanske en post som vice-minister passa? Posten har samma personliga fördelar som en portfolio, men saknar makt över budgetanslagen. Israels regering består av 24-26 ministerposter samt 6-8 vice ministerposter. Det är ett dyrt men nödvändigt ont för att överhuvud taget kunna ha en regering.

Och vad med höger-vänster skalorna då? Ja, häri ligger ett av problemen i koalitionsförhandlingarna. Eftersom det finns tre skiljelinjer som inte sammanfaller, så kan partierna inte sammanföras i två block på samma sätt som i Sverige. Några exempel: De två högerpartierna Shas och Israel Beiteinu kan inte sitta i samma regering. Visserligen delar de åsikt om utrikespolitiken, men Israel Beiteinu driver frågan om civila äktenskap hårt. Shas och Kadima har också svårt att sitta i samma regering, eftersom Shas ekonomiska populism är motsmaklig för Kadima. Detta är också grunden till koalitionernas instabilitet. När den politiska dagordningen som en gång höll samman koalitionen kring en skiljelinje förskjuts till en annan huvudfråga, då spricker koalitionen.

Det finns naturligtvis många andra faktorer att ta hänsyn till i koalitionsförhandlingarna. Några exempel: Personliga motsättningarna mellan politiker; partiernas inhemska maktkamper; eller problemet att skiljelinjerna säkerhet-religion-ekonomi har olika prioriteringsording hos de olika partierna. Sist men inte minst, så är israeliska koalitionsförhandlingar en case study i förhandlingstaktik och politiskt brinkmanship. Alla tänkbara metoder används, från hemliga uppgörelser, disinformation genom medierna och sista-minuten dolkstötar i ryggen till mera rättfram politisk utpressning eller i bästa fall kohandel.

Likuds naturliga koalitionspartner är partierna till höger i utrikes/säkerhets-skiljelinjen. Det är tack vare dessa partier som Netanyahu fick mandatet att bilda regering. Men en sådan koalition är obekväm för pragmatikern Netanyahu, av två huvudskäl: Han skulle låsas av ideologiskt drivna småpartier i fredsförhandlingarna med palestinierna, och han skulle hela tiden vara utsatt för ekonomisk utpressning. I stället vill Netanyahu gärna ha en bred koalition med Kadima, vilket skulle förenkla förhandlingarna med de mindre partierna samt förbättra Likuds internationella image. Livni är inte lika angelägen, hon fruktar att hennes forna Likud utbrytarparti helt enkelt förlorar sin politiska identitet i en sådan koalition. Samtidigt som Netanyahu förhandlar med de andra partierna har han gjort ett misslyckat försök att utnämna en teknokrat, Prof. Stanley Fisher som är nuvarande riksbankschef, till den tunga finansministerposten. En politiskt neutral teknokrat på den posten skulle vara en nymodighet för Israel, och en stark signal om att landets bästa kanske skulle sättas före koalitionspolitiken. Tyvärr tackade Fisher nej.

Vilken koalition kommer vi då att få, och hur mycket kommer den att kosta skattebetalarna? Ingen vet, och endast de fåfänga försöker spå. Vi får vänta och se.

Appendix: Parti-namnen i svensk översättning:

-Ikhud Leumi - Nationell Samling
-Israel Beiteinu - Israel Vårt Hem
-Beit Yehudi - Judiskt Hem
-Shas - Religösa Sefardiska Föreningen
-Yahadut Tora - Torahjudendom
-Likud - Sammanhållning
-Kadima - Framåt
-Avoda - Arbete
-Merets - Energi. En akronym av namnen på de tre grundande partierna.
-Balad - En akronym. Nationell Demokratisk Allians
-Khadash - Ny/Nytt. En akronym för Demokratiska Fronten för Fred och Jämställdhet
-Ra’am - En akronym.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

En snabbguide till de israeliska koalitionsförhandlingarna

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar