Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi

I ett samhälle präglat av anomi och alienation där narcissismen närs och uppmuntras och det högsta livet har att erbjuda framställs som att få sin warholska kvart i rampljuset, där får man kanske stå ut med att det genereras en obegåvad pseudointellektuell klick som kallar sig för konstnärer och som gör väsen av sig på olika effektsökande sätt. Det är möjligen inte konstigare än att en något mindre intellektuell klick driven av samma underliggande psykologiska mekanismer försöker skapa uppmärksamhet kring sig själva genom att medverka i dokusåpor.

Vad vi dock inte ska behöva stå ut med är att denna klick i sitt exhibitionistiska självhävdelsebehov inkräktar på och vandaliserar vårt offentliga rum, missbrukar viktig samhällsservice eller skyller oss för att vara reaktionära populister när vi kallar saker vid deras rätta namn och inte vill vidkännas vandalism och missbruk som konst. I ett demokratiskt samhälle gäller att alla som vill uttrycka eller åstadkomma något måste göra det i enlighet med demokratins spelregler, så också självutnämnda konstnärer. Att man genom att anta ett visst epitet skulle inte bara får lov till utan närmast ha en skyldighet att bryta mot lagar och regler är en befängd tanke och dessutom en farlig sådan. Idéer av det slaget slår nämligen inte bara rot i pseudokonstnärers sinnen utan skänker även legitimitet åt andra subversiva grupper, såsom AFA- och Reclaim the City-aktivister, nynazister, muslimska fundamentalister, för att nämna några.

Det har funnits en koppling mellan den här typen av rebellisk konstuppfattning och politisk extremism åtminstone sedan surrealismens fader André Breton sade att den ultimata konstyttringen är att ta en revolver och skjuta rakt in i folkmassan. Det finns de som tagit honom på orden men de flesta av hans lärjungar har nöjt sig med att falla in i mantrat "konstens uppgift är att provocera". Detta har sedan upprepats så många gånger att det förvandlats till nåt slags konstaxiom som man inte ens längre anser sig behöva motivera och förklara. De svårast förvirrade inom pseudokonstens subkulturella sfär när t.o.m. vanföreställningen att allt som provocerar automatiskt är konst och omvänt, att något som inte provocerar definitionsmässigt inte heller kan vara konst. Det här är förstås kvalificerade dumheter, provocera kan vilken obegåvad idiot som helst göra.

Om konsten har någon uppgift så är det snarast att illustrera och uttrycka något - vad som helst. Om detta något är småborgerliga värderingar via dekorativ porslinsmålning eller en hyllning till blandsexuell hedonism via experimentella installationer är underordnat, liksom huruvida det som uttrycks eller illustreras kan uppfattas som provokativt eller inte.

Det är dock inte konstens uppgift som gör konsten till konst. I stället är det egenskaper hos utövaren som hantverksskicklighet och förmåga att kunna förstå, behärska, förmedla och förnya en konsttradition som gör någon till konstnär och vederbörandes verk till konst. Det senaste halvseklet har det dock blivit allt vanligare med personer i konstvärlden som lider av hybris, som tror att man utan vidare kan ignorera tusentals år av konsttradition, att man kan förkasta hantverket och ta genvägar, ersätta hävdvunnen talang med kvasiintellektuellt skitprat. I stället för att lära sig måla kan man skvätta färg omkring sig, i stället för att lära sig spela på en flygel kan man såga sönder den med motorsåg.

Men spretiga streckgubbar som vilket dagisbarn som helst skulle kunnat teckna blir inte större bildkonst för att man som Lars Vilks placerar dem i en rondell och påstår att de föreställer profeten Muhammed och därmed förargar en hel muslimsk värld. Inte heller blir vandalisering av t-baneväggar med sprejburkar stor bildkonst eller kvalificerar sig ens som graffiti för att det upprör Svensson på gatan eller vår kulturminister. Att påstå att konstens uppgift är att provocera är i de flesta fall inget annat än den obegåvades sätt att försöka dölja sin brist på talang.

Konstkritikern Jessica Kempe anklagade häromdagen på Dagens Nyheters kultursida kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för att med sina uttalanden om konstfackeleven NUG agera statlig konstdomstol och underblåsa ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten. Sanningen är förstås att ingen underblåser ett sådant förakt effektivare än en NUG, en Anna Odell eller en handledare på Konstfack som sanktionerar sådana förvirrade personers missriktade tilltag.

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.

Trackback URL:

Trackback URL for this post:

http://www.newsmill.se/trackback/4116

5 kommentarerSkriv kommentar
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för din medverkan!
Om du är inloggad kan kommentaren omedelbart läsas av alla när du publicerar den. Om du inte är inloggad skickas den till redakören för godkännande.

Vad JAG dock ska behöva stå ut med är att en klick bestående av DOKUSÅPADÅRAR i sitt exhibitionistiska självhävdelsebehov inkräktar på och vandaliserar mitt offentliga rum, missbrukar viktig samhällsservice och inte vill vidkännas vandalism och missbruk. Skrattar bäst som skrattar sist.

Permalänk | Anmäl #1 Henrik Sundström, 2009-02-21, 08:02

Henrik Sundström, menar du då att TV3 är en del av det offentliga rummet?

Permalänk | Anmäl #2 Stefan Siverud, 2009-03-03, 20:57

Bra skrivet. Det är märkligt hur vissa individer, typ Ingela Lind, är så angelägna att spela rollen som förståsigpåare att de försvarar vilket vansinne som helst.

Kom just att tänka på den fina gamla historien om Kejsarens nya kläder...! Enormt mycket av det som torgförs som "modern konst" är inget annat än just DET -- kejsarens nya kläder. Och ingen i konst-etablissemanget vågar säga som det är: att kejsaren är NAKEN!

Permalänk | Anmäl #3 Sunny, 2009-04-20, 21:24

Oj så påläst du är. Du har läst André Breton och vet mycket bestämt vem som är narcissist eller inte.
Du verkar dock ha missat poängen.
Konststudenterna uttrycker åsikter och ställningstaganden som du inte delar.
Liberalismens credo är frihet. Voltaire skapade den oslagsbara sentensen "jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den"...
På Newsmill kan man idag läsa liberala kommunalpolitiker och andra virrhjärnor som vill ta ifrån Konstfack den alldeles unika friheten. Skattefinansierad ja extrem ja vi gillar den inte alltid men det är ändå en frihet och intelligens att uttrycka just det som vi inte gillar men som kanske ändå eller just därför är alldeles sannolikt
klyftigt och intressant!?
Är vi beredda att "dö" och betala skatt för den friheten?

Permalänk | Anmäl #4 Olivia Hall, 2009-05-13, 23:04

Vem har sagt att konsten, till skillnad från t.ex. vetenskapen eller filosofin, ska vara demokratisk? Om "medborgarna äger konstbegreppet" antar jag att Christer Sjögren och Darin är vår tids största konstnärer. Eller?

Permalänk | Anmäl #5 EH, 2009-09-02, 14:01

Klicka här för att kommentera