Den psykotiska konsten och vår bankrutta värld

Det verkar vara på samma sätt i alla frågor. Den ena ringhörnan har tankar som var aktuella tidigare. Medan den andra hörnan inte kan formulera sig särskilt tydligt - eftersom de är lärda att använda den tidigare generationens ord och sanningar. Resultatet är tom tystnad.

Vad det handlar om spelar ingen roll Makthavarna kämpar för att inte förändra sig - när allt har förändrats. Samtidigt som det inte finns något annat. Vi kan se samma glapp överallt i vår värld idag som till exempelvis i näringsliv, politik, ekologi och energidebatt.

Och det är gott om artiklar som handlar om samma glapp som till exempelvis: Minsta val gav Maria ångest

Just nu pågår något våldsamt spännande. Vi har börjat tala om konst. Eller rättare sagt människor har börjat att vara tysta tillsammans om konst. Det finns till och med en utställning som heter ”Tyst konst” producerad av Futurniture och Stene Projects. Varför det är intressant beror på att konstnärliga aktiviteter är medvetet gjorda för att undersökas.

Nyligen har två konstprojekt väckt upprörda känslor. Verket "Territorial pissing" visade bland annat förstörelse av en tunnelbanevagn. Det andra projektet av Anna Odell går tydligen ut på att undersöka vården. Bara Odell vet helt säkert eftersom hon vill vänta med att presentera sitt projekt.

I debatten blandas de båda projekten lätt samman. I DN finns de båda under rubriken ”Konstfackskandalerna” med ”Graffitidebatten” och ”Psykbluffen”. Rubrikerna går att se på till exempelvis: "Det är inte handlingen utan verket som ställs ut"

Många tror nog att de båda projekten handlar om samma sak: Att provocera. Det är lätt att få denna illusion eftersom det är få som ger konkreta ord åt konstens verksamhet. Dessutom vill de flesta som säger något skydda religionen runt ”den mystiska konsten”.

Återigen de enda som säger något placerar sig i en hörna och menar att de som pysslar med konst ska hålla sig till att rita eller skaffa sig ett annat jobb. ELLER så är det konstnärer som sätter sig i ett annat hörn och försvarar sin rätt att göra vad de vill.

Mellan dessa ytterligheter finns bara ett stort tyst vakuum.

Det finns givetvis en vilja att gå vidare för att nå förståelse. Men det är en vilja som oftast slutar i frustration eftersom orden och sammanhangen inte räcker till. Vilket slutar med att de etablerade traditionerna vinner på knock-out.

Att det är som det är - är lätt att förstå om vi undviker de lögner som vi har uppfostrats med.

Om du vill vara med om något märkligt ska du fråga en präst, kultur-politruk på en tidning, professor eller en konstnär: Vad är skapande? Om du gör det kommer du att höra en massa hostningar, harklingar, hummande och se svetten spruta under kraftiga konvulsioner som säkert leder till döden om du inte avbryter tortyren med att säga att du bara skojade.

Det mest nervösa som finns i vår kultur är att tala om grunden för skapande - det är ett hypertabu i en värld där det inte ska finnas några tabun. Detta tabu är grunden för den nervösa tystnaden. Vi stöter hela tiden emot detta tabu eftersom vi desperat behöver skapa nya förståelser i en värld som inte längre går ut på att lyda.

Vi vill så gärna tro att vi lever i en tid när vi kan tala om allt och att vi enbart är ”vetenskapliga”. Samtidigt lever vi kvar i medeltida föreställningar som vi inte vill erkänna. Det är detta som är GLAPPET som kan ses på många sätt just nu.

Glappet är särskilt tydligt inom konsten eftersom konsten på olika sätt handlar om människans skapande. Och det finns ingen möjlighet för de inblandade att överbrygga glappet eftersom de fortfarande tror att de måste lyda de etablerade förklaringarna som säger att människan kan bara lyda (logik).

Att strunta i grunderna gör givetvis livet nervöst och obegripligt - men inte nog med det. För när världen förändras kan vi inte hänga med.

Ett utmärkt exempel på att vi inte kan hänga med i tanken samtidigt som våra känslor hinner före är att en konstnärlig provokationen som till exempelvis att förstöra en tunnelbanevagn idag blir en hyllning till etablerade traditioner.

Det kan bara vara så eftersom denna tillsynes häftiga utmaning enbart förstärker den ordning som staten och dess maktelit försöker att upprätthålla. Samtidigt som vi lever vi kvar i tanken att en provokation måste vara en protest.

För att gå vidare är det nödvändigt att konst här får en konkret mening.

Det finns en tradition inom konsten som går ut på att väcka till tankar och känslor. På så sätt blir den tidigare passiva åskådaren delaktig i konstverket.

Denna tradition sägs vanligen ha startad 1917 med att Marcel Duchamp (1887-1968) ställde ut en pissoar som han döpt till Fontänen.

Konstnären i denna tradition strävar efter att kickstarta åskådaren med en våldsam provokation för att en reaktion ska börja. På så sätt blir undersökningen - Vad fan är detta? - själva konstverket.

Att det överhuvudtaget finns ett sådant synsätt är givetvis provocerande för de som är lärda att konst ska vara något vackert att titta på. Denna effekt är en del av vinsten - mer om det senare.

Detta var grundfakta. Det nya - Vilket få vill erkänna - är att det samhälle där den konstnärliga provokationen hade ett värde för att uppmärksamma har försvunnit. En våldsam provokation idag får därför helt andra betydelser. När formen ändras förändras även innehållet. Men det kan de som är fast i den tidigare lydnadskulturen inte upptäcka.

Att lydnadskulturen är slut hänger givetvis ihop med att det inte längre är möjligt att ge order om att tillverka enkla prylar av stål och betong.

Det samhälle som har försvunnit är en värld där pöbeln bara ska lyda. Medan enbart eliten har privilegiet att skapa det som folket sedan ska lyda.

Det var en värld som hängde ihop eftersom universitet och skola lärde ut att skapande var mystiskt och obegripligt - varför människan bara hade att lyda.

Därför är det så att de flesta fortfarande känner sig säkrare med att konsumera ”vacker konst” än att själva vara medskapande. Skapande blir helt enkelt fruktansvärt obehagligt för de som uppfostrats att bara lyda.

I en lydnadskultur blir konstnären en ”trickster” som får lov att göra det som andra inte får lov att göra. Konstnären understryker på så sätt gränsen mellan eliten och folket.

Med andra ord ju mer konstnären pissar på det som pöbeln måste lyda desto mer förstärker konstnären etablerade gränser och traditioner. Konstnärens roll blir med andra ord en nyttig idiot i en institutionaliserad process för att hylla och skydda det etablerade.

För att det ska funka så tror givetvis konstnären att han eller hon är en del av eliten. Konstnären mutas med kulturelitens uppmärksamhet och får lov att vara gudomlig och bryta normer några minuter men inte för länge.

Här hjälper det till att de flesta inte kan förstå vitsen med ett konstverk som inte är kan hängas ovanför soffan. För då kan eliten i den kvardröjande lydnadskulturen förvirra pöbeln samtidigt som det dolda budskapet ger en känsla av att vara utvald; att vara med i den hemliga klubben: ”vi som förstår konst”.

Tidigare var kyrkan, kungar och staten beroende av en korkad folkhop som bara skulle lyda. Därför var gränsen till eliten viktig att upprätthålla. Idag har dessa faktiska gränser försvunnit samtidigt som de tidigare traditionerna fortfarande styr HUR vi först utan egentligt tänkande ser på världen och oss själva.

Först i ett nästa steg - när vi har tänkt - kan vi inse att vi inte längre är bundna lydnadskulturens gränser.

Staten med skola och universitet lär tyvärr fortfarande ut att vi bara kan lyda (logik) och underhåller den religiösa mystiken med konst. Att vi står med ena foten i en tidigare lydnadskultur och har den andra i en gryende förståelsekultur gör det givetvis svårt att hålla reda på var vi är.

Men det finns alltid en möjlighet att upptäcka att det enda möjliga i själva verket bara är ett begränsat synsätt. Särskilt spännande är givetvis glappet mellan lydnad och förståelse som vi befinner oss i.

Anna Odell håller kanske på att undersöka just detta glapp inom vården.

Redan nu kan frågan ställas: Vem vill bli behandlad av en läkare som offentligt trakasserar människor som inte lyder och är en identiskt kopia av alla andra?

Jo, jag fattar att överläkaren David Eberhard på något sätt har rätt att bli arg för att Odells undersökning störde hans arbete. Men samtidigt visade Eberhard tydligt lydnadskulturens kärna i sin artikel som kan sammanfattas med: NI SKA LYDA!

Det extra tragikomiska och ytterligare ett exempel på tystnaden är att Eberhard samtidigt gör en karriär med att puffa för vikten att ta risker.

Tidigare när lydnadskulturen var det samma som det enda möjliga var det givetvis enkelt att skrämma människor till fortsatt lydnad / normalitet / anställningsbarhet.

Men nu - nu helt plötsligt har det blivit annorlunda. Att kräva lydnad blir bara tramsigt.

Se artikeln: Överläkaren på S:t Görans psykakut: Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb

Se även: Eberhards ord ger legitimitet åt konstverket" av Aurora Larissa Felderman och särskilt kommentar av Cecilia Bivald.



Läs mer:

Så knullar staten din själ - En kort beskrivning som visar hur lydnad blev det enda möjliga: http://www.staten.co.nr


Lyckas att vara NORMAL:
http://lyckas.att.vara.normal.googlepages.com/front.htm

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/4037

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

vilket osammanhängande svammel.. kreativt skapande = verklighetsfrämmande flum är alltså kontentan eller?

Permalänk | Anmäl #1 majsroger, 2009-02-25, 07:38

Hej majsroger !
Hur tusan kunde du komma till den slutsatsen? Jag kritiserar ju den etablerade sanningen att skapande måste vara obegripligt. I och för sig förstår jag att denna kritik kan vara svår i första vändan eftersom vi tyvärr inte är vana att undersöka och kritisera vad olika makthavare påstår är den enda möjliga sanningen.

En del av kontentan är att vi i dag lever i en tid när vi faktiskt ser på vår värld på ett helt annat sätt än vad människor gjorde tidigare – därför kan vi inte rakt av använda de traditioner som fanns tidigare.

Permalänk | Anmäl #2 Ola Alexander Frisk, 2009-02-25, 21:50

Det här var faktiskt den bästa analys av konst jag någonsin läst! Tack Ola Alexander Frisk!

Permalänk | Anmäl #3 Peter, 2009-04-20, 19:52

Kan väl förstå varför människor inte vill betala för sådant...
Sverige är väl inte så rikt längre... Snyft...
Det produceras väl inte för många Hydman Vallien eller Stig Lindberg av dessa instutitioner längre... Som kan föra fram Sverige till ett etablerat kulturland...
Menmen man upptäcker väl snart att kultur inte har några som helst regler... Hurra fri konst! men lite löjligt att bli sponsrad då av samhället hmm... Ja man lär väl aldrig hamna på det där konstfack...
Vore ju annars roligt att skapa och tjäna pengar på det... Typ profitera lite på samhället... Vem bryr sig...
Ja man är ju bara människa.

Permalänk | Anmäl #4 Technicolor, 2009-04-21, 17:51

Som jag sagt i kommentar till en annan artikel:
I Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Vi som uttalar oss i det här ärendet vet kanske inte hur det är tänkt att visas upp när studenten någon gång i framtiden redovisar sitt arbete, *men* vi *är* fullständigt kompetenta att uttala oss om de fakta vi redan fått oss redovisade, och vi har en självklar rätt att uttala oss om dessa. När då Konstfack och studenten i fråga säger att vi ska vänta med att uttala oss tills syftet redovisats så ger de snarast intryck av att uttala sig som Etablissemanget och Aristokratin, som pekar ner med fingret åt oss och säger åt oss att vi ska hålla käft för att vi är dumma och okunniga och inte förstår det här, att vi ska hålla käft tills Etablissemanget talar om för oss vad vi ska tycka.

Man kanske inte ska hålla med dem som tycker att man borde sluta använda skattepengar för att finansiera Konstfacks verksamhet eftersom de gör "fel" saker, men när det visar sig att skattepengar går till ett aristokratiskt Etablissemang som säger åt oss att vi ska hålla käft för att vi är för dumma för att förstå vad vi talar om, och ska hålla käft tills Etablissemanget talar om för oss vad vi ska tycka, då blir jag som konstnär (jag är författare, och snart även tecknar-/målar-wannabe) djupt kränkt. Jag tycker absolut att arbetarnas skattepengar inte ska gå till att finansiera ett aristokratiskt etablissemang av den här typen.

Permalänk | Anmäl #5 Roffe, 2009-04-22, 01:35