PLO kan få en nyckel till fred

I skrivande stund är det inte klart om nästa israeliska premiärminister heter Benjamin Netanyahu eller Tzipi Livni. Även om många vill tona ner det nyligen genomförda valets betydelse så är det inte sant, som det skrivits i bl.a. Expressen, att palestinier överlag varit ointresserade av dess utgång.

Det är sant beträffande Hamas, vilket knappast är förvånande. Ur Hamas synvinkel är felet med Israel att landet över huvud taget existerar, och då kan det vara hugget som stucket vem som leder landet.
De ärrade PLO-veteranerna i Ramallah och på andra ställen har däremot följt valet med intresse. PLO hoppas på en regering med Tzipi Livni som premiärminister och arbetarpartiets ledare Ehud Barak på någon annan ministerpost. En regering ledd av Netanyahu skulle öka populariteten hos Hamas, säger en talesman för Fatah, den största organisationen inom PLO och palestinska myndigheten, till tidningen Haaretz. Det låter som en riktig analys. Vem skulle besanna Hamas världsbild bättre än en israelisk premiärminister som vill ha ett Stor-Israel och i praktiken motarbetar varje tanke på en palestinsk stat?

Den palestinska stat som Livni och hennes parti Kadima ger läpparnas bekännelse till är en rumphuggen sådan, som inte bygger på 1967 års gränser utan skulle avgränsas av den mur långt in på ockuperat territorium som partiets grundare Ariel Sharon lämnade åt eftervärden. Kadima tycks idag inte heller kunna tänka sig en delning av Jerusalem.

Men, som israelvänliga debattörer brukar påpeka, har tidigare eftergifter från Israels sida ofta gjorts av "hökar". Om båda sidor i konflikten erkänner motståndarens rätt till en stat, är gränserna mellan dessa stater åtminstone öppna för diskussion.

Israels givna motpart i en sådan diskussion är PLO. Därför är det tråkigt att se att stora delar av vänstern nu beskriver PLO i starkt negativa ordalag. Andreas Malm skriver här på Newsmill om "korrupta Fateh-politiker" i "en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd". Internationalen, som brukar ha en något mindre militant linje än Malm, kallar likväl i nr 1-2/2009 PLO för "korrumperade quislingar".

Så vad har PLO gjort för att dra på sig dessa förklenande omdömen? Det är obestridligt att det finns korruption inom PLO, liksom i de flesta regimer och större partier i Mellanöstern, inklusive Israel. Men är det förräderi att PLO nu erkänner Israels rätt att existera och vill verka för en tvåstatslösning?

Man frestas att fråga om PLO:s anklagare ser det som en del av samma förkastliga förräderi att Mahmoud Abbas, som 1982 beskrev Förintelsen som en "sionistisk fantasi" och en "fantastisk lögn", nu beskriver Förintelsen som "ett fruktansvärt, oförlåtligt brott mot den judiska nationen och mot mänskligheten". Eller menar anklagarna att det inte finns något samband alls mellan PLO:s ökade förståelse för Förintelsens realitet och dess förståelse för Israels rätt till en stat?

Från början var PLO en rörelse som främst verkade i exil och med terrorism som kampmetod. Det som förändrade detta och började göra PLO till en samhällsbyggande kraft var det första Intifadan, som startade 1987. Israels premiärminister var då Yitzhak Shamir, som inte tillerkände palestinierna några som helst nationella rättigheter. Försvarsminister var Yitzhak Rabin, som senare skulle bli en fredsduva men som vid denna tid väsentligen backade upp Shamirs hårdföra och repressiva politik.

När Intifadan startade var det många, inte minst den israeliska ledningen, som inte förstod vad som hände. Geoffrey Aronson, i boken "Israel, Palestinians and the Intifada", beskriver detta målande: "Israels vanliga metoder för att tygla oroligheter var inte längre effektiva... Till skillnad från det väpnade Fedayin-upproret i Gaza under 1970 och 1971, mobiliserade [den första] Intifadan hela bredden och mångfalden i det palestinska folket: studenter, arbetare, fackföreningsmän, professionella och handelsmän i motstånd mot ockupationen".

Det ska inte förnekas att den första Intifadan, och repressionen mot den, också var blodiga. Under de sex år som den pågick, 1987-1993, dödades 160 israeler och drygt 2 000 palestinier. Av de sistnämnda var dock cirka 1 000 misstänkta palestinska kollaboratörer som dödades av andra palestinier. Israel dödade därmed cirka sju gånger så många palestinier som palestinier dödade israeler, att jämföra med senaste Gaza-kriget där del palestinska dödstalet var hundra gånger det israeliska. Israel svarade också på den första Intifadan med massarresteringar, men det kunde inte kväsa rörelsen. Tillfrågad varför man inte arresterade alla demonstranter svarade en israelisk officer: "Vi vill inte ha fler fångar än vad vi har invånare."

Den första Intifadan fick effekten att föra de båda folken närmare varandra och tvinga dem att erkänna varandras legitimitet. Många har skildrat de nya möten som den framkallade. Vid tiden för självmordsbomberna och den andra Intifadan, som saknade den första Intifadans konstruktiva kraft, återkallade Cordelia Edvardson följande målande händelse som jämförelse:

"Det var under den första intifadan i flyktinglägret Yabalya i Gazaremsan. Ungarna kastade sten för glatta livet mot soldaterna som höll till i en inhägnad mitt i lägret. Soldaterna brydde sig inte, stenarna som rymdes i en barnhand kunde knappt nudda dem. Men så började en av de ganska så uttråkade soldaterna plocka upp och kasta tillbaka stenarna. Det blev jubel på andra sidan stängslet, och det hela utvecklades till en sorts godmodig batalj, ungefär som en fotbollsmatch. Om det är något som israeler och palestinier har gemensamt så är det sinne för en alldeles speciell sorts humor. Här insåg bägge parter blixtsnabbt det komiska i situationen. Och humorn tillät dem att, för ett ögonblick, frigöra sig från sina inpräntade bilder som varandras offer och bödlar. Nej, jag vet, idag, tio år senare, skulle en sådan situation inte kunna uppstå, inte tillåtas att uppstå." (SvD 12 december 2002).

Under den första Intifadan utvecklade palestinierna kommittéer för bl.a. utbildning, sjukvård, försvar, jordbruk, information, kvinnofrågor och boende. Detta gav PLO ett socialt djup som saknats tidigare, och bildade en ryggrad till vad som i Oslo-avtalet den 1994 skulle bli den Palestinska myndigheten. Geoffrey Aronson beskriver andan i Intifadans agitation våren 1988: "Studenter och lärare uppmanades att utveckla nya former av utbildning istället för de skolor som Israel hade stängt... Folk uppmuntrades att plantera trädgårdar och föda upp kycklingar och andra djur... Läkare, ingenjörer och akademiker anmodades att ge hjälp från sin expertis, och jurister tillkallades för att bilda kommittéer till stöd för dem som Israel arresterade." Detta ger som synes en helt annan bild än det självmordsbombande martyrium som vi kommer ihåg den andra Intifadan för.

Inne på den första Intifadans andra år, 1988, gjorde PLO de första öppningarna för en eventuell tvåstatslösning. Liberala Israel-vänner är ofta kritiska till att Israel inte redan då tog upp den utsträckta handen. Per Ahlmark skriver, i Vänstern och tyranniet: "I det läget borde, enligt min mening, Israel själv ha agerat genom direkta samtal med PLO. Det var ju israelernas liv och säkerhet saken gällde. De borde ha ställt de avgörande frågorna till PLO:s ledning och inte överlåtit förhandlingarna till naiva amatörer [Ahlmark syftar här främst på Sten Andersson]."

Ahlmark och andra Israel-vänner beskriver sedan Oslo-avtalet främst som ett resultat av att Arafat, som berövats sitt stöd både från Sovjet efter kalla krigets slut och från flera arabstater efter sitt vansinniga stöd till Saddam Hussein i första Gulfkriget, inte hade något annat val. Det är ett vanligt liberalt misstag att bara fokusera analysen på parternas ledarskap och glömma bort de folkliga krafter som de bärs upp av. Visst var Arafat internationellt försvagad som ledare. Men den palestinska självständighetskampen hade samtidigt visat sig som en samhällbyggande kraft istället för att verka genom attentat i exil; det fanns en folklig och organiserad struktur som kunde bära upp den Palestinska myndigheten. Dessa faktorer får inte glömmas.

Att Oslo-avtalet inte ledde vidare till en varaktig lösning på Mellanösternkonflikten är en tragedi. De flesta skyller de strandade förhandlingarna i Camp David sommaren 2000 på en enda person: Yassir Arafat. Bill Clinton, som ledde förhandlingarna, har berättat hur han något år senare mötte Arafat, som smickrade Clinton genom att kalla honom "en stor man". Clinton svarade "Nej, jag är inte en stor man utan en misslyckad man, och du gjorde mig till det."

Vi ska dock inte glömma att det gjordes ännu ett försök, efter att den andra Intifadan hade startat, att lösa konflikten genom förhandlingarna i egyptiska Taba år 2001. Den palestinske förhandlaren Saeb Erekat har efteråt kommenterat: "Vi var närmare än någonsin att nå en slutlig uppgörelse. Det skär i mitt hjärta nu för att vi var så nära. Vi hade behövt sex veckor till." Det som avbröt Taba-förhandlingarna var det israeliska valet vars vinnare, Ariel Sharon, vägrade fortsätta dessa och istället satte Arafat i husarrest.

Jag vet att Israel-vännerna vill hävda att allt var Arafats fel. Nå, i så fall har Israel ingen ursäkt för att inte försöka igen nu när Arafat är död. Jag vägrar tro att de rent territoriella frågorna om Jerusalems och Västbankens gränser inte hade gått att lösa om den ömsesidiga viljan funnits. Det som förhandlingarna stupade på var frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Den frågan är också den viktigaste - kanske den enda - där PLO:s nuvarande ståndpunkter, såsom de uttrycks på http://www.nad-plo.org/, inte går att förlika med de israeliska duvornas. PLO menar att alla flyktingar och flyktingättlingar själva måste få välja om de vill återvända till Israel, bosätta sig i den blivande palestinska staten eller få hjälp till en normaliserad tillvaro i det land där de bor eller i något annat land. Israel kan inte acceptera en sådan valfrihet, eftersom man då skulle tappa kontroll över landets befolkningspolitik, men man var i ovannämnda förhandlingar beredda att ekonomiskt bidra till en fond för kompensation och rehabilitering åt flyktingarna och deras familjer.

Helt klart är detta den svåraste knuten att lösa i Mellanösternkonflikten. Det visar också på vikten att i kommande förhandlingar involvera så många som möjligt de arabstater där det bor många palestinier idag - Jordanien, Egypten, Syrien, Libanon, Kuwait och Jemen. De flesta av dessa länder, undantaget givetvis Hizbollahs fästen i Libanon, verkar vara mer öppna för en dialog med Israel än vad som ofta varit fallet. Ett par av dem har också egenintressen av en rättvis uppgörelse, främst givetvis Syrien gällande Golanhöjderna.
Med en högerregering i någon form på väg att tillträda i Israel, vad kan vi göra? Jag menar att det är viktigt att åter stödja PLO som en samhällsbyggande kraft och locka fram denna organisations bästa potential. Det är PLO som förtjänar vårt stöd, inte fanatikerna i Hizbollah och Hamas.

En som är värd att lyssna på är PLO-veteranen Bassam Abu Sharif. Han var inblandad i en rad flygkapningar 1970, och blev 1972 invalidiserad av en israelisk brevbomb, skickad till hans kontor i Beirut och försåtligt inslagen i en bok om Che Guevara. Under tidigt 80-tal bröt han med delar av PLO för att förespråka en tvåstatslösning och han har sedan dess alltid, när han fått chansen, talat om vikten att de båda folken erkänner varandras nationella legitimitet. År 1995 skrev han tillsammans med den israeliske officeren Uzi Mahnaimi en bok som gestaltade samma tema. Nu säger han:
- Ett fredlig folkresning från palestiniernas sida är vad som behövs för att ge oss Västbanken.
Det är bara att hålla med. Och palestinierna behöver inte börja från ruta ett. De har infrastrukturen i den Palestinska myndigheten, även om den är perforerad av bosättningar och vägspärrar. De behöver inte heller visa att de kan tillfoga Israel skada genom våld - detta vet israelerna redan.

Vad PLO nu behöver utveckla är den samhällsbyggande kraft som de bästa inslagen i den första Intifadan visade prov på. Den dag palestinierna visar att de kan bygga upp ett land som kan leva i fred med Israel, kommer Obama och andra internationella politiker att kunna pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna för att sluta ett permanent fredsavtal. Vi ska inte räkna ut möjligheten att det då blir Tzipi Livni som håller i den israeliska pennan.

David Munck (21 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3910

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

PLO står för Palestine Liberation Organization: http://en.wikipedia.org/wiki/Palestine_Liberation_Organization
|
PLOs syfte är att befria Palestina, dvs hela det område som Israel, dvs judarna, kontrollerar (vilket bl.a. framgår av organisationens emblem) genom väpnad kamp.
|
Annorlunda uttryckt är alltså målet att utplåna Israel och de fria judarna i Mellanöstern med våld. Ja, om man sympatiserar med PLOs mål kan man tycka att det är en lämplig fredspartner som Sverige ska fortsätta stödja med hundratals miljoner kronor om året.
|
Judarnas säkerhet fordrar en helt annan fredslösning än ensidiga israeliska eftergifter och landavträdelser som gör att landet inte går att försvara, nämligen fullvärdiga medborgarskap i arabvärlden för palestinaaraberna.
|
Varför inte satsa på den lösning som ger både judar och palestinier en framtid istället för att göda korrupta, antisemitiska terrororganisationer som PLO?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-02-16, 12:53

Bo T
Säkerhetsrådets resolution nr 242 säger bland annat

"(i) Withdrawal of Israel armed forces from territories occupied in the recent conflict;
(ii) Termination of all claims or states of belligerency and respect for and acknowledgement of the sovereignty, territorial integrity and political independence of every State in the area and their right to live in peace within secure and recognized boundaries free from threats or acts of force"

Så det som du säger, citat:

"..ensidiga israeliska eftergifter och landavträdelser"

är alltså inte i överenstämmelse med internationell lag. De ockuperade terriotorierna är inte "Israeliskt" terrritorium, utan snarare icke-Israeliskt. Förhoppningsvis motsvarande en framtida Palestinsk statsbildning.

PLO erkänner Israels gränser motsvarande det territorium som förelåg före sexdagars kriget.

Utan att förhandla med Palestiniernas organisationer, så kommer inte Israel kunna uppnå en varaktig fred i området.

Permalänk | Anmäl #2 Amir , 2009-02-19, 11:21

PLO är under USAs styre nu..PLO har rätt för att araber ( ledare) är fega och svaga..Israel skiter i allt men Israel lyssnar på Hizbollah bara för att Hizbollah har makten(vapen)..

Fakta om Israels rasism,sionim,makt och lögner.fakta är inte lögner .Ljuga ,ljuga och ljuga tills folk tror på dig är USAs politik med Israels politik..De har makt över media och arabernas media finns inte som skulle stoppa deras media..

Lite av Israels makt-AIPAC-I USA.Vad har AIPAC för makt över USAs politik??Viktigt..
Den judiska loobyn bedriver framför allten mycket omfattande spionageverksamhet.George Ball,en av USAs mest erfarna,intelligenta,kuniga och modiga politiker,sade vid ett tillfälle:-

((Israels amerikanska understödjare utöver inte bara ett mäktigt inflytande på en majoriet av kongressens ladamöter, utan vad kanske än värre är : så gott som inget som berör Israels intressen kan kan göras eller ens diskuteras i verkställande organ utan att detta genast blir av Israels regering.Israels vakande öga inregisterar allt..)).

Eisenhowers utrikesministers John Foster Dulles sade ireån på skarpen till sin republikanske partivän William Knowland, när denne hotade med att dra sig tillbaka från sin post som USAs FN-ambassadör sedan Eisenhower meddelat att USA skulle stödja en FN-resolution mot Israel för dess självsvåldiga aggressioner:-

((Du bör noga studera denna sak.Vi kan inte ha all vår politik tillverkad i Jerusalem.)).

Till den mäktige ägaren av Time-koncernen , Henry Luce,sade Dulles också :-

((Jag är full medveten om att det är så gott som omöjligt att i detta land föra en utrikespolitik son inte godkänns av judarna..Men jag ämnar föra en politik som gagnar USAs intressen, inte enbart judarnas...Detta betyder inte attjag skulle vara judefientligt, men jag tror på vad Georgae Washington sade i sitt rytbara avskedstal, att en känslomässig sympati för ett främmande land aldrig får påverka oss till att föra en politik som främst gagnar det främmande
landets intressen.)).

Viktigt......Viktigt
Abraham Feinberg , mäktig ordförande För American Bank and Trust Commpany i New York och dessutom inflytelserik i nationella judiska affärer inom demokratiska partiet,sade följande till John Kennedy:-

(( Vi vet att din presidentkampanj befinner sig i vissa ekonomiska svårigheter.Men vår grupp
här är villig att hjälpa att du överlåter åt oss att föra USAs Mellanösterns politik under de närmaste 4 åren.Detta skall självklart uppfattas som ett absolut diskret samförstånd oss
emellan.))..
Vad sa Kennedy till sionisterna?
Viktigt....Viktigt....
Kennedy ,som blev djupt chockad över detta fräcka mutförsök,sade det till hans vän,journalisten Charles Bartlett, som sa att Kennedy var kände sig djupt förolämpad av detta
oblyga erbjudande från den judiska gruppen.Kennedy sa :-

(( Om jag någonsin blir president skall jag sörja för att ingen presidentkandidat i framtiden skall kunna utsättas för sådana här skamlösa utpressningsförsök och därmed rädda landet
från en massa bekymmer och komplikationer)).

Det mutförsök som Kennedy utsattes för var ingen enstaka företeelse...Keannedy talade om Palestinafrågan många gångar.....Vem har mördat kennedy???.Och den svarta ledare?? Yassir Arafat och Olof Palme??????????.....Varför???????Varför????????????............

Permalänk | Anmäl #3 Amer Al-bayya, 2010-01-14, 23:12