John Maynard Keynes - mannen som förstörde den ekonomiska vetenskapen

Hans Palmstierna pratar i nattmössan. Den som förstört den nationalekonomiska vetenskapen är Milton Friedman, vilket banat väg för monopolkapitaliustisk plundring, vilket är motsatsen till fri marknad. Demoniserandet av den korrekta keynesianska teorin har sin grund i ett rått klassintresse, såsom jag redogör för i mina egna artiklar:
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/21/ekonomins-elande
och
http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/02/om-de-okande-klyftorna-i-det-s...
Jag hänvisar till dessa för analys och argument. Ett citat: från Palmstierna år mig att tappa hakan::
"Det finns en anledning till att Keynes är förvisad till garderoben - det faktum att de fåtal ekonomer som inte har blivit sönder-indoktrinerade av kvasi-logiska bevis på att ekonomin mår bra av att manipuleras kom fram till att hans teorier var en bidragande anledning till att amerikanska depressionen varade i mer än ett decennium."
Ja, det här är ju bara rent nonsens utan skymten av saklig underbyggnad eller argumentation. Sanningen är ju den rakt motsatta nämligen att den amerikanska ekonomin sparkades igång av den enorma stimulans rustningarna gav, vilket på det mest solklara sätt bekrä'ftar J M Keynes teorier emmpiriskt. Roosevelts New Deal erbjöd bera kaffepengar jämfört med denna våg och rörde sig mest om kosmetika. Man stabiliserade jordbrukspriserna något sånär, men industriktisen avhjälptes inte alls. Vad nationalekonomin nu behöver är att monetarismen och övriga pseudovetenskapliga högerideologier röks ut och att disciplinen åter införs i den korrekkta keynesianska fåran.

Den som har läst min artikel om Riksbanken har troligtvis gissat att jag ger lika lite för Milton Friedman som för Keynes. För saklig underbyggnad kan man t.ex. kolla här.

En annan bra länk om man vill höra något annat än vad dagens hjärntvättade ekonomer predikar finns här

Och det alla ekonomer som förlitar sig på "empirisk" vetskap aldrig lyckas förklara är de problem jag har beskrivit i artikeln, så ett lämpligt ställe för att försvara Keynes vore ju att bevisa dessa felaktiga.

Och empiriskt sett går åsikterna naturligtvis isär, men om empirin inte ger några svar så får man fundera på logiken. Men hur kan du vara säker på att amerikanska ekonomin kom igång igen TACK VARE Roosevelts stimulans, och inte TROTS Roosevelts stimulans. Bevis på detta får gärna framläggas, annars är vi som sagt fast med logiken.

// Hans

Vad finanskrisen beträffar ger jag Palmstierna rätt i att de här garantierna riskerar att bara göra ont värre. Den farliga lågräntepolitiken exemplifierar inte monetarism utan får snarare ses som en variant av "supply side economics", en annan högerliberal ekonomisk teori som är troligen ännu farligare än monetarismen.
.
Jag har inget problem med den nyttiga länk Palmstierna gav. Att driva en höglönepolitik för att motverka depression är INTE produktivt, tvärtom, så på den punkten reviderar jag min uppfattning och medger att newdealpolitiken kan ha bidragit till att förlänga depressionen. Ett motexempel har vi i Finland, som klarade depressionen utmärkt bl a genom att sänka lönerna med följd att sysselsättningen hölls uppe.
.
När det gäller keynesianism får man lov att hålla tungan rätt i mun, då det är oklart vad som avses. Det är en enorm skillnad mellan aktiv konjunkturstmulans i form av offentliga investeringar och passiv sådan i form av lönegolv och skattesänkningar. Lars Calmfors har t ex föreslagit momssänkning; det är INTE välbetänkt. Skälet är att sparbenägenheten går kraftigt upp i kristid, varigenom kanske hälften av den ursprungliga stimulansimpulsen försvinner i tomma intet, en effekt som sedan fortsätter genom multiplikatoreffekt, varigenom statsfinanserna ytterligare försvagas utan kompensation. Kraftiga offentliga investeringar ger däremot full effekt i första vändan och samtidigt är ägnat att minska den farliga sparbenägenheten, men då statsfinanserna måste hållas i ordning är det nödvändigt att backa upp en sådan politik genom skattehöjningar med uttalatr progressiv profil. Det är en skillnad som natt och dag, och som förnämsta empiriska bekräftelsen på effektiviteten av en keynesiansk politil av denna aktiva modell har vi förstås i Tredje Riket, som först av alla snabbt och drastiskt fick bukt med krisen genom en kombination av de korrekta åtgärderna: 1. offentliga investeringar, 2. låga löner, 3. restriktioner på kapitalrörelser, 4. ett heltäckande grundtrygghetsnät. En sådan politik är emellertid politiskt omöjlig av skäl jag har redogjort för i de egna artiklar jag länkade till.
.
Sedan har Palmstierna läst slarvigt. Jag hävdade inte alls att den amerikanska ekonomin kom i gång tack vare New Deal, för den gjorde verkligen ingenting i den vägen, av det enkla skälet att de offentliga investeringarna var alldeles på tok för små för att ha effekt plus som sagt var den dåliga höglönepolitiken.
.
Vad det retoriska språket beträffar, med nattmössa kontra hjärntvätt etc, har jag missionen att vederlägga den vulgära ocgh sorgligt utbredda föreställningen att keynesianismen på något sätt skulle vara uträknad och död. DEN propagandan är alldeles bortitok, och jag ser det som ett intellektuellt och teoretiskt rengöringsarbete att anlägga moteld mot denna buskisliberala vanföreställning med sitt förespråkande av groteskerier som "platt skatt" etc. Det korrekta nationalekonomiska paradigmet är en mix av olika teorilinjer, där makroekonomin vilar på keynesiansk grund med viktiga korrektiv från för all del Friedman och förvisso även de österrikiska teoretiker med Hayek och von Mises, för vilka jag hyser respekt, såsom framgår i kommentarserien till min egen artikel om Ekonomins elände. Att just dendär vonmiseslänken - jodå, jag har minsann fått den i läxa både två och flera gånger - är halllelujat för dagen band vulgärliberala charlataner hindrar inte att den ger ett värdefullt bidrag på vetenskaplig nivå för den som förstår och läser med sakkunskap och kringsyn kringsyn utan okritiskt knäfall.
.
Palmstiernas personliga husgudar är inte huvudämnet här. Rekommenderad läsning är även Naomi Kleins epokgörande bestseller Chockdoktrinen, som gör slarvsylta av allt vad Friedman och Chicagoskolan heter. Som Klein gång på gång klargör handlar nämligen den här nyliberala vågen inte alls om att skapa en fri marknad utan snararast om att bereda väg för monopolkapitalistisk utplundring, vilket egentligen är motsatsen till fri marknad. Inom nationalekonomin framstår EMBU utrökandet av denna ideologiska distorsion som den allt överskuggande huvuduppgiften för dagen, och det är i enlighet med det programmet jag slår tillbaka mot Palmstiernas senkomna lilla bidrag till detta globala bedrägeri.

Palmstierna skall ha credit för ett viktigt påpekande:
.
"Det andra problemet handlar om avkastning på investeringen - för oavsett vilka investeringar, publika projekt eller annat som staten ger sig in i, så måste de vara minst lika bra som den absolut bästa investeringen på marknaden annars kommer det vara en förlust för ekonomin som helhet."
.
Just så, och då den moderna ekonomin genom ständigt stigande generell interdependens med åtföljande aggregerad externalitet obönhörligt sätter de klassiska marknadsmekanismerna ur spel måste den ekonomiska politiken i grad präglas av ett helhetsgrepp med ständigt ökat inslag av statligt överstyre; det är nämligen endast staten som genom sitt samhällsekonomiska helhetsintresse betingas av den för ekonomins optimering relevanta incitaments- och informationsstrukturen. Här är det förutsatt att kompetensen ligger på motsvarande nivå, vilket ingalunda är fallet realt. Regering och riksdag driver som bekant motsatt linje med sin huvudlösa privatiseringsiver, varom politisk enighet råder bakom den officiella floskelretoriken. Vi går med 200 km/tim in i väggen, som sagt var; också på denna punkt delar jag Palmstiernas uppfattning, låt vara från ungefär motsatt utgångspunkt.

Vart finns den logiska grunden att kraftiga offentliga investeringar skulle ge "full effekt" utan att samtidigt sabotera marknadens privata rörelser genom s.k. "crowding out"? Återigen - problemet med att staten skulle kunna använda endast de "idle resources" som finns tillgängliga tycks mig olösligt.

Att investeringarna under "The New Deal" skulle varit för små är en åsikt du delar med Paul Krugman, en av de värre stimulans-ivrarna. Det faktum att en modern ekonomi aldrig har gett sig på en statlig intervention i den storleks-ordning som USA nu planerar gör att det närmsta exempel vi kan hitta att jämföra med är Sovjetunionen - något som knappast bådar gott.

Och vad gäller Ludwig von Mises och huruvida hans arbete propageras av "vulgärliberala" charlataner låter jag vara osagt - jag anser mig varken vulgär eller liberal. Jag är mycket medveten om den skada som s.k. "marknadsliberala" krafter har gjort, dock inte i form av att propagera frihandel - utan genom att inte öppet motsäga sig den typ av manipulering av penningamängden som propagerats av Friedman m.fl. Frihandel skadar inte en ekonomi - däremot så gör bankmonopol som får fria händer att manipulera sönder valutor det.

Jag får återigen hänvisa till de 6 problem jag lagt fram med Keynes teorier - av vilka jag ej hört ett svar på en enda i denna debatt. Och Naomi Klein må ha haft rätt i en enda sak - att Milton Friedmans läror kan orsaka skada på ekonomier - men i övrigt är hon en populistisk blask-journalist, för hon är helt fel ute vad gäller både orsaker, verkan, konsekvenser, ideologisk grund samt drar paralleller som är löjeväckande amatörmässiga.

Vad gäller husgudar har jag inga, däremot läser jag endast och bara de författare som kan frambringa logiska teser, och förkastar allt övrigt. Kan man inte logiskt förklara det man lägger fram finns det ingen anledning att tro på det.

Och att ekonomiska politiken "måste präglas av ett helhetsgrepp med ständigt ökad inslag av statligt överstyre" är faktiskt återigen inget annat än att säga att vi bör, ju längre vi kommer, försöka efterlikna Sovjetunionen mer och mer.

Något som bevisligen är horriblet fel hur man än vrider och vänder på det.

Apropå fysiska jämnförelser, så är fakta i målet att hältan försvinner oftast då föremålet börjar springa

Leif - alternativt bryter hästen benet, får en inflammation, eller blir asförbannad över att någon sparkar den så du får en hästsko över pannbenet. Alla giltiga fysiska jämförelser. Nåväl, den som läser artikeln kan nog gissa vad jag menade.

Bra att någon säger ifrån om Keynes!