Fritt forum

Foto: Scanpix

Martin Hedén om Fritt forum

En väg ur föraktet!

Publicerad: 2009-02-13 00:02, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

I praktiken finns idag ingen betydande aktör som försvarar den seriösa journalistiken. Var och en får tampas på sitt håll mot uppluckrad etik, desperat vinstjakt och kollegornas ryggradslöshet, medan förfallet fortskrider. Det är dags att byta strategi.

16 millningar
2 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Skribent, tecknare, fri radioproducent.

Nog är det frestande, men svårt att leda i bevis, att påstå att journalistiken försämrats det senaste decenniet. Nå, det kan räcka med att påstå att en stor del av det som publiceras utgörs av mindre angelägen samhällsinformation och att många mediehus aktivt satsar krutet på strunt med resultat att granskning, fördjupning och analyser minskar i omfattning och kvalitet. Majoriteten medieforskare i Norden konstaterar samfällt (senast i Helsingfors i augusti 2007) att journalistikens gränser i praktiken lösts upp. För en läsare idag är det svårt att veta vad som är produktplacering - eller oförställd reklam - och vad som är redaktionellt material.

De här tendenserna är riktigt oroande men får liten uppmärksamhet i den allmänna debatten om journalistisk praktik. Mediekritiken i medierna handlar oftast om enskilda så kallade klavertramp, mestadels offentliggörande av namn eller porträtt på människor som är misstänkta för brott men inte dömda. Då och då gäller det förtal av kända personer och någon gång om riktigt integritetskränkande arbetsmetoder. Föräldrar som just mist sina barn kan exempelvis intervjuas timmarna efter katastrofen.

Och vi känner alla den liturgi som följer: Efter en storartad lösnummerförsäljning kommer de upprörda anklagelserna mot tidningen och därefter säger ansvarige utgivare ingenting för han är på resa (och har ingen mobiltelefon). Om raseriet fortsätter ett par dagar träder han fram i den egna tidningen (intervjuad av en till synes kritisk underställd) och säger att etiken är viktig och att man intensifierat diskussionerna om arbetsmetoderna: Det här ska inte upprepas, säger han. Eller också, försöker han i förstone rädda sig med att hänvisa till "allmänintresset" - som görs synonymt med allmänt intresse och ren nyfikenhet. Hur som helst upprepas historien fjorton dagar senare: Nya barnlik, nya föräldrar och någon ny kändis som fyllnat till, eller åtminstone ryktesvis påstås ha gjort det.

Sådant här bygger ju ständigt på föraktet mot journalister. Som läsare föraktar man först sig själv för att man är så låg att man stoppar sin näsa ned i skiten. Varpå man vänder självföraktet utåt mot dem som lockade en att bete sig så tarvligt. I mediefabriken blir det här en evighetsmaskin: Siktar man bara på människans lägsta drifter så får man kugghjulen att snurra. Mer komplicerat är inte receptet, men de chefredaktörer som följer det hyllas av branschen som hjältar och nytänkare. Föraktet drabbar de underställda, som gör skitjobbet. Och de underställdas arbetskamrater, som vägrar, drabbas de också: guilt by association.

Mediehusens vinstkrav har sedan slutet av 1800-talet varit en stimulerande faktor för slaskjournalistik och publicistisk hållningslöshet. När medborgare och stat börjat gurgla har det tagits fram frivilliga regelverk och man talar än idag om pressens "självsanering", som anses fullt tillräcklig av pressen själv. Själv tror jag man skulle komma längre i saneringsarbetet om tog bort speciallagstiftningen för periodiskt tryck vad det gäller ansvarigheten för det publicerade. Oavsett hur stor byline en skribent ges (och hur auktoritativ hon än verkar där hon står med armarna korslagda över bröstet) är hon - i Sverige - omyndigförklarad. Den så kallade ansvarige utgivaren, vars utgivarskap i högsta grad är villkorat av ägaren, fungerar i praktiken som målvakt: Det handlar om ren administration av ansvaret, ett förhållande som inte gäller boktryck och som dessutom står i strid med närhetsprincipen inom svensk och internationell lagstiftning.

Försvaret av den här ordningen följer i huvudsak två linjer:

1. Tryckfriheten gagnas, människor vågar skriva mer om ansvaret tas av utgivaren.

2. Produktionen av en artikel är en kollektiv process där det är svårt att veta vem som gjort vad.

Det här är strunt. Att författaren (om hon är känd) tar ansvaret för innehållet i den bok hon skrivit har knappast gjort författarna mindre samhällskritiska än journalisterna. Jag skulle vilja påstå att de viktiga avslöjandena oftast presenteras i bokform. Och även när det handlar om antologier (där många författare medverkar i likhet med situationen i ett periodiskt tryck) har varje skribent ansvar för sina ord, det fungerar utmärkt. Dessutom är det ju så att industrin (i övrigt) sedan länge jobbat med kvalitetssäkringssystem där man noggrant registrerar de olika momenten i tillverkningen - vilket självklart är möjligt inom tidningsproduktion också.

Man bör också hålla i minnet att ansvarige utgivare endast tar över ansvaret när det gäller de mindre brotten mot tryckfrihetslagstiftningen, det vill säga framför allt förtalsbrott. När det handlar om artiklar som kan bedömas hota landets säkerhet - alltså, skriverier som ger fängelsestraff - så ligger ansvaret kvar på skribenten.

De verkliga orsakerna till att speciallagstiftningen runt periodiskt tryck ser ut som den gör handlar om makt och om ett moraliskt undandragande..

1. Omyndigförklaringen av journalisterna gör det möjligt att behandla deras texter som vilken råvara som helst - reportrarna saknar avgörande inflytande över det som kommer i tryck och får därmed en svagare ställning inom organisationen. Unga oerfarna kan pressas att göra sådant de själva inte anser riktigt och gamla erfarna tappar ibland respekten för det de själva skriver och ser sig mest som content providers.

2. Ansvarigheten sönderfaller. Läsarna och de omskrivna har i praktiken ingen att ställa till ansvar för vad som kommit i tryck. Den som författat texten är juridiskt oansvarig, den som redigerat och rubriksatt okänd och den ansvarige utgivaren har sällan läst och nickat sitt godkännande.

I Sverige har det gjorts en stor undersökning av hur regelverket faller ut i det vardagliga arbetet för reportrar på svenska tidningar, Inger Orres avhandling Reporterskap (2001). Den är möjlig att ladda ned på länken http://public.me.com/abacke2

På lång sikt är det lockande alternativet att periodiskt tryck likställs med annat tryck, en relativt enkel åtgärd. På det sättet kan ansvaret fördelas korrekt. Artiklar som är undertecknade ansvarar författaren för, det som publiceras anonymt är tidningens - ansvarige utgivarens - ansvar. Ett sådant förhållande ökar skribentens ambition vad det gäller källkritik och kontroll av redigering och rubriksättning. Även fotograferna bör - i det fall bilderna publiceras med angivande av deras namn - ta moraliskt och juridiskt ansvar för sitt arbete.

Men det som är juridiskt enkelt kan vara närmast praktiskt omöjligt. En stor del av medieägarna är givetvis motståndare till en sådan reform; SJF är det också (det skulle minska fackets roll som kollektiv beskyddare) och ändringsförslag ges därmed inte offentlighet. Oavsett vad Jan Guillou påstår (AB 15 feb 2009) finns det gott om särintressen där medieägarna (han själv tillhör dem) håller ihop och knappast stimulerar ifrågasättanden och nyordningar.

Vad som däremot skulle kunna vara möjligt är att journalister som önskar det tillsammans:

a) överenskommer, utformar och följer en mindre vidlyftig etisk kod än de moraliskt generösa regelverk som nu gäller, samt sprider kännedom om detta;

b) tar på sig personligt skadeståndsansvar vid eventuellt fällande dom i tryckfrihetsmål och tillsammans förhandlar fram en försäkring som kan täcka den större delen av kostnaderna;

c) utformar och förbinder sig att följa allmänna kvalitetsförsäkringar för sin produktion.

Vi har idag ingen organisation på det publicistiska fältet som skulle kunna administrera denna typ av frivilliga, individuella åtaganden: En sådan skulle behövas och medlemskapet i den skulle ge tillgång till ett slags hallstämpling. Skribentens byline får också märkas med ett rött A, som i "ansvarig".

Generellt sett skulle en sådan organisation och ett sådant frivilligt åtagande kunna påverka pressetiken i positiv riktning. För läsarna skulle innovationen ge större tydlighet, för enskilda frilansskribenter skulle ett sådant system göra det möjligt att höja priser och status. Inflytandet över hur publiceringen sker skulle också, helt naturligt öka. För tidningsägarna skulle det kunna innebära en viss prestige att ha många A-skribenter - och man skulle också slippa risken för skadestånd när det gäller dessa texter.

Det här är ett förslag. Är någon intresserad av förändring?

Martin Hedén (16 artiklar)
http://www.abacke.se/abacke.se/AKTUELLT/AKTUELLT.html

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3850

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Viktig artikel!

Permalänk | Anmäl #1 Anna M, 2009-02-17, 01:08

Nej, hellre tvärtom. Ta bort alla bylines och låt en tidning vara en tidning. Det räcker med att ledaren skrivs personlig och ger tuppkam. Vore skönt om resten av tidningen var artiklar om saker och inte en massa personer som ska skaffa sig en position.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

En väg ur föraktet!

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar