Borgerlig kulturkris till marknadspris.

Borgerligt kött på de marknadsliberalt anorektiska benen

Borgerlighetens kulturkris började redan vid förberedelsen till maktövertagandet - inte ett ord, en rörelse för kulturen. Den fortsatte med att högerregeringens kulturminister för "en dag" fick sparken bl.a. därför att hon vägrat betala TV-avgifter för att demonstrera sin motvilja mot public service. Hon ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte kan beskyllas för något, inte ens andra åsikter om kultur än att även kultur måste bära sina kostnader. Eftersom högerregeringen tagit regeringsansvaret och fortsatt att driva kulturpolitik utan att veta något annat än att kultur inte fick kosta mer, så tillsatte man en utredning för att ge litet kött på de marknadsliberalt anorektiska benen. Och utredningen har nu kommit gubevars.

Kulturprogram

En kulturutredning borde innehålla tankar om ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan. Detta saknas helt och istället präglas uitredningens kultursyn av en nyttofilosofi. Vad är en kulturutredning värd. som enbart sysslar med organisationsfrågor men är knäpptyst om kulturlivet, kulturutövare och kulturkonsumenter? Denna mentala fattigdom är enbart en förlängning av uppdraggivarens torka när det gäller idéer på kulturen område.

Bunta ihop allt

När det gäller bidragen på det kulturella omrädet vilket är en av kulturbyråkratins viktigaste områden tycks kulturutredningen för sig inte ens ha klargjort enkla sammanhang såsom att den olika innebörden i konst och i kultur. Detta har på ett bra sätt klargjorts i en artikel på DN.debatt "Fri konst ger mening" av en rad konstutövare/kulturbyråkrater. Kultur är ett generellt begrepp där alla möjliga mänskliga uttryck och avtryck kan inbegripas. Genom kultur skapas identitet och engagemang inom ett samhälle. Konsten däremot är visionär och kritisk kraft som ska kunna störa och överraska den breda rörelsen, avantgarde vilket betyder förtrupp, spejare, vägbanare, ibland också vägväljare.

Samverkan och "samhällsnyttig" kultur istället för oberoende och fri

Kulturutredningen fick redan i i början budet att det får inte kosta något men gör något för kulturen. Vad återstod då annat än att börja riva runt med organisationen och det har man tagit så allvarligt på att det inte blivit utrymme för något annat. Jo, en sak nämligen rekommendationen - eftersom det var penningnobb från regeringen - om en utveckling mot ökad sponsring. Kulturen heter det "syftar till att bekräfta att politikens huvuduppgifter är att stärka och främja öppna sociala gemenskaper, kommunikationen mellan människor och grupper i samhället samt att ge människor utrymme och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor". Ordbajseri i högsta potens för att dölja en naken nyttomoral. Inte ett enda ord om det som hittills varit kreativitetens huvudmål, nämligen att stärka oberoende och ge underlag för den konstnärlig frihet.

"Portföljmetoden"

I utredningen föreslås ramarna för hur kulturlivet ska organiseras. En viktig del är att staten ska dela med sig av kulturansvaret till regioner och kommuner. Fördelningen mellan stat, landsting och kommun skall ske enligt vad kallas "portföljmetoden". Detta innebär att staten lämnar samlade bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. M.a.o.istället för centralt utdelade bidrag kommer nu landstinget eller kommunen ha hand om det. Inte ens i detta sammanhang särskiljer man mellan kultur i allmänhet och konstsnärlig verksamhet.

Kulturpolitik som aspektpolitik

Utredningen förordar "att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, förmågor, kunskaper och insikter, som kulturområdets myndigheter, institutioner och aktörer i övrigt besitter, i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen." Det vore något att bita i för Lena Cronquist, Lars Norén eller Bruno Lilljefors eller Axel Strindberg också för den delen.

"Demokratisk process"

Det talas om att sammanslagningar av ett sextiotal myndigheter som i dag hanterar kulturfrågor till tre statliga myndigheter ska "rädda kulturen". Detta innebär att inom myndigheter för olika kulturslag uppbyggd kunskap slås sönder och rationaliseras bort. Istället så skall principbesluten hanteras av mastodontmyndigheter med renons på specialkunskaper. I stället för att kulturfrågorna ska hanteras på statliga myndigheter vill utredarna också låta lokala och regionala aktörer dela mer på ansvaret för kulturpolitiken. Det påstås vara en "demokratisk process, att besluten tas där de hör hemma", naturligtvis i samverkan med staten, att det ska finnas en tydlig översyn av hela landet så att man inte skapar små egna kungadömen som inte har någon som helst sammanhållning inom landet, men att det är rimligt att besluten tas där de utförs. Hur nu detta går ihop?

Grundskott mot konstens frihet

Detta är en i grunden felaktig syn och kommer att skjuta grundskott mot konstens frihet. Demokrati handlar inte om att kommunalpolitiker refuserar konstverk eller drar in kommunala bidrag för att en utställning kan förefalla misshaglig för en kommunal opinion eller för att tämja en kritiskt samhällsgranskande kultutidskrift. Det bara är ett mer sofistikerat sätt att sabotera konst och kultur än vad fascister och andra marodörer åstadkommer med handgriplig förstörelse. Demokrati handlar om att man fastställer regler för konsthallar, bidrag, stipendier och kultursponsring för att sedan lämna fritt till konstutövarna att hålla upp den narrspegel som vi i samhället måste ha för att humanismen skall leva vidare.

Demokrati ja men populism nej

Om kulturens fria skapande är ett huvudmål - symtomatiskt så nämns inte denna grundläggande aspekt i den omfattande kulturutredningen - så måste kulturen istället frigöras från tillfälliga lokal och populistiska opinioner. Demokratin har fått sitt när vi överlämnar förvaltningen av bidragen och reglerna för detta till en statlig myndighet. Det är precis samma sak som att vi i Sverige inte tillämpar lynchjustis genom att begära att allmänheten skall döma pedofiler utan att detta överlämnas till domstol. Kulturen och konsten är liksom vägväsendet och rättsskipningen och forskningen en riksfråga.

Kommunalt kulturstöd avsomnar

Dessutom kommer regionaliseringen av det statliga stödet innebära att den regionala och kommunala kulturstödet avsomnar. Man kan ju freda sig med att man delar ut de statliga pengarna så långt de räcker och sedan får det vara bra med det. Nu går det lokala stödet ofta till kulturverksamhet som kan beräknas spegla speciella lokala särdrag i mat, teater, konst osv vilka ger kommunen särskild "turistisk nytta". Genom regionaliseringen kan tänkas sistnämnda kulturuttryck "konkurrerar" ut mer "experimentella" uttryck, dvs det konstnärliga avantgardet blir utan..

På alla sätt är kulturutredningen ett haveri vilket också är en sammanfattning för borgerlig kulturpolitik.