Riksbankens räntesänkning meningslös utan stort stimulanspaket

När den nyklassiska makroekonomins portalfigur Robert Lucas år 2003 höll ordförandetalet vid American Economic Associations årsmöte hävdade han att makroteorin nu kunde gå vidare eftersom "det centrala problemet, att förebygga depression, i praktiken är löst." Ett år senare höll Ben Bernanke - den amerikanska centralbankens nuvarande ordförande - ett lika optimistiskt hållet tal där han påstod att konjunkturcykler inte längre utgjorde ett problem för makroteorin. Faran för långvarig och djup lågkonjunktur - depression - sades höra historien till.

Nu vet även dessa Dr Pangloss sentida arvingar bättre. Sedan hösten 2008 kan det inte ha undgått någon att världsekonomin är på väg in i sin värsta nedgång sedan 1930-talet. Finansbubblornas tid - som inleddes med tulpanmanin år 1636 - tog inte slut med internetmanin åren runt millennieskiftet. utan har följts av subprime- och värdepappersmanin åren 2007-2009. Finansbubblor är härdigare perenner än vad etablerad ekonomisk klokskap vill medge.

Vår tids främste nationalekonom, John Maynard Keynes argumenterade i sin General Theory (1936) för att finanskriser är ett återkommande inslag i vår ekonomi och kopplad till dess fundamentala finansiella instabilitet: "På organiserade värdepappersmarknader som påverkas av köpare som ofta är okunniga om vad de köper och av spekulanter som mera intresserar sig för prognoser angående de närmaste växlingarna i stämningarna på marknaden än för en rimlig uppskattning av kapitalföremålens framtida avkastning är det naturligt att den besvikelse som inträder på en överdrivet optimistisk och överhettad marknad skall göra sig gällande med plötslig och rent av katastrofal styrka."

Keynes menade att det finansiella systemet som är nödvändigt för en vital marknadsekonomi genom att länka entreprenörernas "djuriska instinkter" över i investeringar, samtidigt är så instabilt och känsligt att det lätt hamnar i kris. Ekonomin genomsyras av genuint osäkra förlopp och händelser som gör att beslutsfattandet många gånger grundas på ofullständig kunskap. De uppskattningar som företagen gör av framtiden baseras ofta på rena gissningar. De påverkas därför snabbt och kraftigt av skiftningar i den ekonomiska opinionen. Marknaden "kastas tvärt mellan optimism och pessimism". Ställda inför denna osäkerhet försöker man göra som alla andra. Det är denna "hjordinstinkt" som bidrar till att länders utveckling ofta får karaktären av att vara "en biprodukt av kasinoaktiviteter".

Enligt Keynes är spekulation "den verksamhet som går ut på att förutse marknadens psykologi." Över tiden menar han att den kommit att vinna överhanden på "företagandets" bekostnad. Allt eftersom finansmarknaderna växer och får större inflytande över ekonomin "ökar risken för att spekulationen skall vinna överhanden". Spekulanterna "kan vara oförargliga så länge de bara är bubblor på ytan av företagandets breda ström. Men läget blir allvarligt när företagandet blir en bubbla ovanpå en virvel av spekulation. När kapitalbildningen i ett land blir en biprodukt av verksamheten i ett kasino är det troligt att arbetet blir illa utfört."

Förväntningarna på lång sikt i en ekonomi styrs i hög grad av det förtroende med vilket marknadens aktörer gör sina framtidsprognoser. Detta påverkas i sin tur i hög grad av "empiriska observationer av marknaden och av affärslivets psykologi." De kunskaper som man baserar sina framtidsprognoser på är "ytterst bristfälliga" och leder till att affärsmännen i praktiken spelar ett "blandat intelligens- och hasardspel". Till detta har på senare tid kommit att marknader för värdepapper snabbt har expanderat, vilket enligt Keynes "stundom bidrar till att minska det ekonomiska systemets stabilitet." Marknaderna styrs av konventionen att det nuvarande tillståndet ska fortbestå för all framtid "såvida vi inte har särskilda skäl att vänta en förändring." Denna konvention är dock ytterst bräcklig. Skälet är bl a att finansmarknadens växlingar från dag till dag "tenderar att utöva ett alldeles överdrivet och rent av absurt inflytande på marknaden" och att plötsliga åsiktsförändringar framkallar "vågor av optimism och pessimism." Professionella investerare och spekulanter är till stor del upptagna av att "förutse ändringar i den konventionella grundvalen för värderingarna kort före den övriga allmänheten." Detta är det "ofrånkomliga resultatet" av värdepappersmarknadens själva organisation, där syftet är att "vara listigare än den stora massan och lämna det dåliga eller deprecierade myntet till nästa granne."

Följden av detta beteende på finansmarknaden blir att investeringar genomgående görs utifrån kortsiktiga överväganden snarare än långsiktiga. Även om detta är mest lönsamt finns det "inga klara belägg" för att det skulle vara "socialt förmånligt."

En ekonomi där spekulationen har fått stort utrymme innebär "inte bara att kriser och depressioner blir överdrivet häftiga, utan även att det ekonomiska välståndet i överdrivet hög grad blir beroende av att den politiska och sociala atmosfären tilltalar den genomsnittlige affärsmannen."

Sedan avregleringarna tog fart på 1980-talet har bankernas kapitaltäckning - hur mycket kapital som bankerna måste hålla i reserv i förhållande till utlåningsvolymen - minskat drastiskt. Det har gjort att bankerna via hävstångseffekter kunnat öka sin utlåning mångfalt - men också ökat riskerna. De lägre egenkapitalkraven har främst gynnat de mest risktagande bankerna. som därigenom allt mer i praktiken kommit att likna de investmentbanker och "skuggbanker" som i princip alltid haft gränslösa möjligheter att expandera sina lånevolymer både på och utanför balansräkningarna och på så vis kunnat operera utanför regelverket. Utan att det flutit in en enda ny krona eller dollar i kassavalven har man hämningslöst kunnat öka sin utlåning på penning- och värdepappersmarknaderna. Under de senaste åren har det inte varit ovanligt med banker som haft en utlåningskvot (utlåning/egenkapital) i storleksordningen 30-40.

Denna underkapitalisering har självklart bäddat för den pyramidspelsliknande spekulation som lett fram till dagens finanskris, där banker sålt tillgångar de inte ägt till spekulanter med pengar de inte haft till priser som de i slutändan inte kunnat få ut.

Så länge manin varar är det inga problem. Men när det vänder och illikviditet skapar insolvens och det måste knapras på aktieägarnas kapitalinsats för att täcka underskotten till följd av förfallna lån, då blir problemen desto större. Bubblan spricker och krisen står för dörren.

Risken för bankrusningar och andra typer av systemkollaps i den finansiella infrastrukturen har få eller inga motsvarigheter på andra områden av samhällsekonomin. När banker och andra finansiella företag hamnar på obestånd får detta allvarliga negativa kumulativa verkningar på hela ekonomin (i Sverige är situationen speciellt prekär eftersom vi har en internationellt sett enastående hög bankkoncentration, med fyra storbanker som utgör tre fjärdedelar av marknaden). Det är också en av anledningarna till att finansmarknaden behöver speciell regleringslagstiftning.

Tyvärr har skuggbankernas expansion och överflyttande av låneverksamhet till bankernas regleringsbefriade investmentdivisioner gjort mycket av den reglering som funnits kvar efter avregleringarna verkningslös. Och värdepapperisering och andra former av finansiella innovationer har gjort saker än värre. Trots att syftet med de nya instrumenten sades vara att minska och sprida risker har effekten snarare blivit en vildsint kreditgivning (de svenska bankernas utlåning till allmänheten fördubblades till exempel åren 2003-2007) som ökat riskexponering och moralisk risk (som enkelt uttryckt innebär att någon fattar beslut om hur stor risk man ska utsätta sig för, medan någon annan får bära kostnaderna om det går snett) hos riskkapitalister och andra spekulanter med högt belånade verksamheter.

Som Erik Dahmén brukade säga: "De största dumheterna brukar göras när man har gott om pengar, i varje fall om de varit lättförtjänta." Det som fungerar väl när solen skiner fungerar mestadels väsentligt mycket sämre när det regnar och man har motvind i uppförsbacke. När investerare i takt med ekonomins stagnation blir allt mer oroliga för att låntagare inte kan betala sina skulder, faller de säkerheter som lånen grundas på snabbt i värde och bankernas kapitalreserver med dem.

Det är ont om goda bruksanvisningar i kristider, men ska ekonomin inte fastna mellan den stagnerande konsumtionens Skylla och den restriktiva kreditgivningens Karybdis är jag övertygad om att det krävs en efterfrågestimulerande politik med rejäla satsningar på infrastruktur och avskaffande av både utgiftstak och överskottsmål.

Vad som åter blivit tydligt de senaste månaderna - både i USA och i Sverige - är att centralbankernas dragkraft minskat. Trots att man sänkt styrräntan har kreditvillkoren inte lättat nämnvärt (vilket fått åtminstone en finansminister att gå ut och skälla på bankerna för bristande samhällsansvar). Bolåneräntorna är inte nämnvärt lägre idag än för ett halvår sedan.

Kanske är det också i ljuset av detta som man ska se regeringens aviserande i februari 2009 att man är beredd att skjuta till 50 miljarder kronor i ett nytt bankpaket. I takt med inbromsningen på den internationella lånemarknaden riskerar redan skadeskjutna svenska banker få se tusentals miljarder kronor försvinna från den svenska marknaden. Bankpaketet ska ses som ett medel att säkra en tillräcklig kreditgivning åt svenska företag som fått svårt att finna krediter för export och refinansiering att utestående lån. Om paketet sjösätts - det måste först godkännas av EU - skulle det göra det möjligt för bankerna att sammanlagt öka sin utlåning i storleksordningen 500 miljarder kronor.

Kapitaltillskottet är tänkt att ske i form av hybridkapital (ett slags blandning av lån och egenkapital som innebär att staten inte står som ägare). Detta är något den borgerliga regeringen medvetet eftersträvar efter som man inte vill se en expansion av statligt ägandet i svenska banker.

Bankpaketet ska finansieras av bankerna själva via den statliga stabilitetsfond som inrättades hösten 2008 i samband med det så kallade garantipaketet. Här kan man klart ställa sig kritisk. Om svenska skattebetalare skjuter till kapital för att rädda det svenska bankväsendet ur sin värsta kris i mannaminne borde det vara naturligt att man också får del i ägandet av de banker som eventuellt går med i bankpaketet. Mot bakgrund av de problem vi sett med att få bankerna att gå in i bankgarantiprogrammet återstår det dock att se hur utfallet av det nya bankpaketet blir.

Men även om kreditgivning till "rimliga villkor" ökar löser det inte problemet för företag som inte har några poster i sina orderböcker. Har man ingen som vill köpa ens produkter finns det inte heller något behov av kredit. Dagens kris är inte längre i första hand en fråga om likviditet utan om solvens. I en värld där prissättning på tillgångar grundas på förväntat framtida värde, är det en klen tröst att realräntan på lån är låg, om intäkterna sinar.

Vad regeringen med manisk envishet vägrar inse är att ekonomin i dag behöver en rejäl efterfrågestimulans. Detta insåg Gordon Brown och Nicolas Sarkozy redan tidigt hösten 2008. Och snart verkar det som om det bara är Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mats Odell som inte insett att det är dags för en synvända. För som Erik Lundberg konstaterade redan 1985 - "Keynes kommer igen". För att rädda jobben och få fart på ekonomin måste ekonomin få en rejäl efterfrågestimulans. Flera banker spår redan en BNP-minskning år 2009 på 2-3% och en arbetslöshet år 2010 på uppemot 10%. Det är dags att släppa ut Keynes ur den garderob dit han varit förpassad i mer än tre decennier.

Att som regeringen påskina att det skulle räcka med bankakutverksamhet för att marknaden skulle få ekonomin på fötter är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet. Och hur man kan nära ett sådant hopp efter vad som timat det senaste året är fullständigt obegripligt och visar väl bara hur djupt rotat det sena nittonhundratalets nyliberala marknadsfundamentalistiska paradigm blivit i breda delar av den svenska borgerligheten.

Talet om nationaliseringen börjar nu höras lite varstans. Joseph Stiglitz och Paul Krugman - båda nobelpristagare i ekonomi - talar öppet om att nationaliseringar måste övervägas. Talesmannen i USA:s representantthus, Nancy Pelosi, gjorde nyligen ett uttalande om att det kan vara bättre med en nationalisering av banker än att som nu låta regeringen kasta bra pengar efter dåliga i det ena räddningspaketet efter det andra. Om staten tar över verksamheten kan skattebetalarna också vara med och dela på vinsterna när bankerna (eventuellt) säljs ut efter att krisen ebbat ut. Det är väl också ett rimligt rättvisekrav att om vi skattebetalarna löser ut bankerna ska man också vara med och dela på eventuell vinst om operationen lyckas. Det våras kanske inte bara för Keynes, utan även för offentligt ägande.

Vad avreglerarna "glömde" var att finansinstitutens ökade frihet också gav dem större frihet att ta på sig alltför stora och dåliga risker. I takt med att utlåning och priser ökar tas allt mindre hänsyn till låntagarnas kvalitet. Så blir det gärna när alltför många jagar alltför få pengar, tillgångar och krediter.

Räddningsprogrammen ger inte säkert tillräckligt mycket effekt för pengarna. Speciellt inte om vi hamnat i en likviditetsfälla. Då kan centralbankerna - precis som i USA på 1930-talet och Japan på 1990-talet - sänka räntan till noll och likväl inte få fart på ekonomin. I april kan Sverige mycket väl vara där. Monetarister och nyklassikers patentmedicin biter helt enkelt inte på den sjuke patienten. I stället för att sätta sprätt på pengarna sparar man dem i madrassen. Det enda verkningsfulla sättet i en sådan situation präglad av skulddepression är att helt enkelt låta inflationen - eller åtminstone förväntningar om inflation - minska pengarnas realvärde och därigenom skapa incitament att sätta sprätt på dem innan de sjunker ytterligare i värde.

"Det gör ont när knoppar brista". Ja, men ibland är det nödvändigt att övervinna ingrodda vanföreställningar. Vi har i snart tre decennier fått lära oss att hata allt som urholkar stabila priser. Men denna vurm för prisstabilitet saknar fullständigt grund i gedigen ekonomisk teori! Makroekonomisk teori kan i en skulddeflationsekonomi inte undgå att ordinera inflation som det enda naturliga botemedlet. När likviditetsfällan slagit igen är inflationen ofta det enda som kan öppna upp den igen. När Keynes 1930 skulle beskriva depressionsekonomin sade han att "vi har tändningsfel." När den ekonomiska motorn inte startar av sig själv kan den behöva en knuff i rätt riktning med hjälp av finanspolitiska satsningar och ökad effektiv efterfrågan. Inte som dåtidens neoklassiska ekonomiska klokskap förordade - höjda räntor, lägre löner och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Det går inte att styra finansmarknaden asymmetriskt. Vi måste på samma sätt som vi nu agerar för att få fart på kreditgivningen, lika kraftfullt agera för att dämpa den i goda tider. Vi måste våga sticka hål på bubblan innan den spricker av sig själv.

Om vi ska reglera måste vi göra det både i upp- och nedgång. Som det är nu låter vi i goda tider finansmarknaderna sköta sig själva och blåsa upp ständiga bubblor. När dessa väl spricker inser (nästan) alla att man måste agera. Men som redan William McChesney Martin Jr - den amerikanska centralbankens ordförande 1951-1970 - påpekade så gäller det också "att ta bort spritbålen precis när partyt håller på att komma igång." I annat fall kommer vi aldrig att kunna förebygga den "irrationell glädjeyra" som på finansmarknaden leder till ökande aktiekurser som när sig själva tills bubblan väl spricker.

Krugman skriver i sin Krisen - orsaker, verkan, åtgärder (Leopard förlag 2009): "Min gissning är att omkapitaliseringen till sist måste bli större och bredare och att det till sist kommer att krävas mera försäkringar om statlig kontroll - i praktiken kommer det att närma sig ett fullt, tillfälligt förstatligande av en betydande del av finanssystemet ... Just nu är det viktigaste att med alla tillgänglig medel lätta på krediten, utan att fastna i ideologiska betänkligheter. Inget skulle kunna vara värre än att avstå från de nödvändiga åtgärderna av rädsla för att det på något sätt skulle vara 'socialistiskt' att rädda banksystemet."

Faran för skulddeflation kan inte bagatelliseras. Tittar vi på svenska data över inflationsförändring och BNP-gap för åren 1980-2008 kan vi av den enkla regressionsskattningens parametervärden se att för varje punkt som den reala BNP understiger den potentiella BNP så tenderar inflationstakten minska med en halv punkt. Även om detta självklart är en skattning med många förbehåll måste den tas på allvar. Alla prognoser pekar nu mot ett ökat BNP-gap de närmsta två åren. Om parametervärdena antas oförändrade innebär detta att deflationen är ett faktum.

För varje dag som går nu under våren 2009 vinner den globala konjunkturnedgången i oavbruten styrka. Även om den här artikeln främst rört den pågående ekonomiska krisens finansiella aspekter får vi inte glömma att dessa för den "reala" ekonomin - sysselsättning, produktion och tillväxt - inte har något gott att utlova. De närmsta åren kommer med stor sannolikhet att bjuda på den värsta långvariga konjunkturnedgången sedan 1930-talsdepressionen. Konjunkturerna störtdyker, arbetslösheten ökar, tillväxtprognoserna har redan förbytts i stagnationsprognoser och deflationsförväntningarnas monster börjar visa sitt fula tryne.

Vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser och att ekonomin fullständigt kör fast? Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes står för.

Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas Och jag tror att vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En omfattande socialisering av finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för den typ av kostsamma finansiella systemkriser vi nu är mitt uppe i.

Lars Pålsson Syll (29 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3844

21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Suck, professor och hopplöst fast i keynesian economy.

Det är vad som skapade denna röra, och det är vad som kommer göra detta värre än folk kan drömma om.

Som professor borde du ha mer vett.

Permalänk | Anmäl #1 Tommy, 2009-02-13, 02:05

Lars Pålsson Syll har inte många rätt. Det är inte mer planekonomi och socialism som vårt land behöver utan mindre. Räntesänkningar stimulerar ekonomin och det måste kombineras med stora skattesänkningar och minskade offentliga utgifter så vi får fart på privata investeringar och privat konsumtion. I vårt land så är den offentliga sektorns andel av ekonomin alldeles för stor vilket leder till fattigdom och ett uselt företagsklimat. Keynes ideer är lika fel idag som någonsin tidigare vilket USA kommer att erfara.

Permalänk | Anmäl #2 Åsa, 2009-02-13, 04:43

O ye, of little faith!

Artikeln är underhållande med diverse name-dropping, citat och generella floskler av känt politiskt märke. Artikelförfattaren har emellertid undersökt fel patient, ställt del diagnos och skrivit ut ett felaktigt recept.

Den globala kreditkrisen utgår från USA. Den är i allt väsentligt resultatet av följande faktorer:

1. Den amerikanska statens misslyckade budget- och finanspolitik.

2. Det demokratiska partiets misslyckade socialpolitiska satsning att finansiera låginkomsttagares köp av småhus.

3. Den statliga amerikanska finansinspektionen bristande övervakning av värdepappersmarknaden.

Påståendena utvecklas kortfattat nedan.
1. Den amerikanska staten har önskan om låg ränta för att billigt finansiera underskottet i budgeten och samtidigt sträva efter en låg växelkurs, framför allt gentemot den störste finansiären, Kina.

En låg ränta stimulerar emellertid också efterfrågan. Den har också drivit till den olyckliga ökade belåningen av bostäder, vilket möjliggjort ökad konsumtion och ännu större underskott i den amerikanska bytesbalansen. Samtidigt har den lett till ett minskat sparande vilket medfört att den amerikanska staten i allt mindre omfattning har kunnat få inhemsk finansiering av budgetunderskottet.

2. År 2008 ägde de två statsreglerade kreditinstituten Federal National Mortgage Association (FNMA, populärt kallad Fannie Mae) och Federal Home Loan Mortgage Corporation (FHLMC, populärt kallad Freddie Mac) antingen direkt eller indirekt 5.1 biljarder dollar i bostadslån, vilket motsvarade hälften av den utestående stocken.

Fannie Mae grundades 1938 av den federala regeringen i syfte att skapa likviditet på marknaden för bostadslån och Freddie Mac grundades 1970 för att utvidga sekundärmarknaden för hypotekslån i USA.

1992 års Federal Housing Enterprises Financial Safety and Soundness Act (FHEFSSA) avsåg att modernisera övervakningen av kreditinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Då skapades the Office of Federal Housing Enterprise Oversight (OFHEO) som en ny inspektionsmyndighet inom U.S. Department of Housing and Urban Development (HUD) med ansvaret att kontrollera att Fannie Mae och Freddie Mac skulle vara korrekt kapitaliserade och att verksamheten drevs på ett säkert sätt.

FHEFSSA införde riskbaserade standards för minimikaptal för Fannie Mae och Freddie Mac och införde de av HUD föreskrivna målen för finansiering av ”affordable” -klassat bostadsbyggande i allmänhet men också mål för bostadsbyggande i jordbruksbygder och andra glesbygdsområden.

1995 lät President Bill Clinton HUD ge direktiv till Fannie Mae och Freddie Mac att ombesörja ”affordable” bostadskrediter för att köpa subprime-värdepapper som inkluderade lån till låginkomsttagare. Iden var att subprime-utlåning skulle vara fördelaktig för många låntagare som inte kvalificerade sig till vanliga lån. HUD förväntade sig att Fannie Mae och Freddie Mac skulle tillämpa sina höga krav på de kreditgivare som beviljade subprime-lån.

HUD fastställde belopp för vilket Fannie Mae och Freddie Mac varje år skulle köpa ”affordable”- klassade fordringar på låginkomsttagare. Normalt balanserade bankerna vanlig utlåning med inlåning från kunder. Men subprime-lånen såldes vidare till investerare som köpte hela paket av lån i form av så kallade "hypotekssäkrade" värdepapper.

År 2000, när HUD gjorde en översyn av målen för det “affordable”-klassade bostadsbyggandet, hade marknaden ändrats. Med stigande priser på bostäder hade subprime-lånen blivit populära. Konsumentrådgivare varnade för att kreditgivarna lockade låntagarna i en fälla med initialt låga räntor och struntade i låntagarnas möjligheter att betala tillbaka lånen.

Senare har Bill Apgar, som var förvaltningstjänsteman på HUD under Clintons tid, sagt att han ångrar att Fannie Mae och Freddie Mac tilläts att räkna subprime-lånen som ”affordable”-klassade och betecknar det som ett stort misstag av HUD.

3. US. Securities and Exchange Commission, (SEC) den statliga amerikanska finansinspektionen, som skall skydda investerare genom att övervaka vilka värdepapper som marknadsförs, klarade inte av sin uppgift. Trots att det helt saknades transparens, dvs att det inte gick att spåra de bakomliggande fysiska fastigheterna i de ”hypotekssäkrade” värdepapper som såldes på finansmarknaden, ingrep aldrig SEC.

Slutsatsen av detta är staten inte skall underfinansiera statsbudgeten, att staten inte skall manipulera marknaden ens av socialpolitiska skäl, att staten inte skall åtaga sig övervakning som den inte klarar av.

Keynes idéer, såsom de tillämpades av politiker under efterkrigstiden bl.a. i Sverige medförde att ekonomin försvårades. Vanligen satte politikerna in konjunkturstimulerande åtgärder när ekonomin redan var på väg upp varvid ekonomin i stället blev överhettad med inflation som följd, dvs man ställde in helrör på bordet när partyt var som hetast. Och vanligen satte politikerna in bromsande åtgärder när konjunkturtoppen redan hade passerats varvid lågkonjunkturerna blev längre och djupare än nödvändigt, dvs man drog undan mattan för gästerna när de ändå var på väg ut. Så där höll det på i berg- och dalbana som blev allt värre tills politikerna provade att dra sig ur.

Jämför med riksbanken som i september 2008 så lite hade fattat vad som var på gång att de under pågående bankkollapser i USA höjer räntan. Vi ser också att det statliga bostadskreditinstitutet SBAB har de högsta räntorna.

Vi minns också hur det gick när staten, med en borgerlig regering nota bene, skulle rädda varven. Det gick ut på att köpa stålplåt för ett visst pris kilopris, göra båt och betala varvsarbetare löner under flera år och sen sälja hela båten för ett lägre kilopris än vad stålplåten hade köpts in för. Sedan fick varven läggas ned ändå. I efterhand visade det sig att det hade varit bättre att ge varje varvsarbetare en miljon spänn i avgångsvederlag direkt. Och med den tidens penningvärde kunde man leva gott på avkastningen från en miljon.

Vi minns också statens som företagare utan monopol. T.ex. Stålverk 80 som blev ett gigantfiasko, Pripps som satsade på att konkurrerade ut privata bryggerier och den förra bankkrisen där den statliga banken Nordbanken var den största mottagaren av den statliga bankstödsnämndens understöd med SEB och Handelsbanken klarade sig helt utan staten. Bara i de fall när politiker inte lägger sig i de statliga bolagen styrelse har kunnat fungera bra.

Framför allt, när vi nu vet att det i USA var en alldeles för stark stimulans av efterfrågan som lett till en överkonsumtion av varor och överproduktion av bostäder och allt med lånade pengar, då är det ett sällsynt dåligt råd att ordinera ”more of the same”.

En sådan politik leder för eller senare till inflation och det är möjligen bra för fastighetsägare med stora lån, men inte för löntagare och unga som sparar.

Permalänk | Anmäl #3 Jonny Svensson, 2009-02-13, 07:30

Håller med Jonny! Lars Pålsson Syll skriver väldigt långt. För långt eftersom det är mycket väsen för lite ull. Han verkar inte veta vad det är som pågår i USA och som förstör hela världen. Läs på! Uppdatera dig!

Permalänk | Anmäl #4 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 07:46

Syll: Anders Borg är en klippa! Men han kan inte göra mer än det han gör. Han har ingen makt. Dessvärre. Den som styr pengarna kontrollerar allt. Här kan du uppdatera dig: Du kan se det som ett gott råd från en husmor som vet hur man ska göra för att "make ends meet". Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/10/vem-ager-amerikanska-centralba...

Permalänk | Anmäl #5 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 07:50

Den här boke boken varje nationalekonomi i världen läsa.
Den finns på svenska på anarchos.se
Här är länken till Ellen Hodgson Browns hemsida. Boken heter Bankerna & Skuldnätet.

http://www.webofdebt.com/

Permalänk | Anmäl #6 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 08:17

Den här boken borde varje nationalekonomi i världen läsa.
Den finns på svenska på anarchos.se
Här är länken till Ellen Hodgson Browns hemsida. Boken heter Bankerna & Skuldnätet.

http://www.webofdebt.com/

Permalänk | Anmäl #7 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 08:19

Lars Pålsson Syll har rätt!

Den statlig-privata finanshybriden har korrumperats och spårat ur och ansvaret för det ligger hos de politiker som haft makten under det senaste decenniet.

Ekonomin har övergötts med billiga pengar av centralbanken och en extremt priviligierad finansklass har vuxit till sig med närmast obegränsade mängder pengar att procenta på.

Rätt åtgärd är att förstatliga banksystemet, sanera det från korruptionen och dåliga tillgångar och återprivatisera det tillsammans med med en mycket stramare penningpolitik. Under tiden måste staten hålla uppe efterfrågan.

Givetvis måste inflationsmålet kasseras eftersom det bevisligen inte fungerar som regulator.

Permalänk | Anmäl #8 Bo T, 2009-02-13, 09:40

Jag gillar den intellektuella nivån i de här kommentarerna, särskilt de två första inläggen. Era argument är överväldigande.

Permalänk | Anmäl #9 Andreas J, 2009-02-13, 09:59

Bo T: Jasså var det det Syll menade. Det var svårt att hitta russinet i hans stora kaka. Då blir det som Abraham Lincoln gjorde när han sanerade och införde greenbacks. Han tänkte på farmaren och amerikanska folket. Och det kanske är dags att börja tänka på folket här också och på småföretagarna framförallt.

Permalänk | Anmäl #10 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 10:07

En snabb Google visar att Syll är en klassisk vänstertok. Jag antar det inte finns stöd bland RIKTIGA nationalekonomer för Sylls åsikter.
.
Jag kanske ska ta mig energi... Jesus Alcalá, Andreas Malm och nu Syll. Öppen debatt VAR kul i Sverige, även om det är lite mycket drag av lyteskomik... :-)

Permalänk | Anmäl #11 Bernt, 2009-02-13, 10:37

En ny ekonomrofessor som tror att "krisen" kan fixas med just hans trick. I detta fall den Keynesianism som skapade eländet vi redan har.

Just nu skäller alla på bankirer och företagsledare. Det finns det all anledning att göra.

Däremot kommer ekonomiprofessorer extremt lindrigt undan i debatten. Enligt min åsikt är ekonomiprofessorerna de värsta klåparna och de som bör sättas åt hårdast.

Det är ju de som haft ansvaret för utbildningen av de gränslöst odugliga ekonomer som vi har.

Och de här professorerna uttrycker dessutom INGEN självkritik.

Permalänk | Anmäl #12 Jan Banan, 2009-02-13, 13:46

Bernt: Abraham Lincoln var ingen vänstertok. Glöm det där med vänster och höger. We are beyond that för länge sen. Nu är det kunskap som gäller. Och vi är så jävla duperade så vi ser inte vad som sker - och det ska vi inte gör a heller. För då kan dom som spinner skuldnätet hålla på i det tysta,
Under tiden stängslar folk in sig och låser sig i vänster- och högerfacken. Herre Gud! Vakna upp!

Permalänk | Anmäl #13 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 15:03

Bankerna och skuldnätet - en bok på svenska av Ellen Hodgson Brown som heter The Web of Debt på engelska - och handlar om ”The Shocking Truth About Our Money System - And How Wi Can Break Free”

Permalänk | Anmäl #14 Josef Boberg, 2009-02-13, 15:12

Att tänka på folket är nog viktigare än att skydda finansklassens privilegier i dagens läge, Helena Palena.

Permalänk | Anmäl #15 Bo T, 2009-02-13, 15:25

Bo T: Det är klart det är! Men sanningen är nog den att packet - massan - folket alltid blivit utnyttjat. Speciellt sen Karl Marx fick i uppdrag av bankirerna att skriva ihop en ideologi som man kunde dupera denna massa med.

Permalänk | Anmäl #16 Helena Palén Olofsson, 2009-02-13, 23:17

Typiskt professorer att skriva långa texter med upprepningar och utsvävningar utan att komma till skott. Att som vissa här jämföra med USA rakt av leder dock även det lätt till felslut. Problemet med den amerikanska marknaden är som sagt främst överkonsumtionen i såväl privat som offentlig sektor och det finns en stor risk att "stimulanspaketet" kommer förvärra krisen.

För svensk del är dock, även om krisen till största delen har sin grund i den amerikanska motsvarigheten, inte problemet överkonsumtion och budgetunderskott. Staten har en möjlighet att stimulera ekonomin och det är så det är tänkt att finanspolitik ska tillämpas i en djup lågkonjunktur. Naturligtvis måste man vara försiktig så att stimulanserna inte sätts in vid fel tidpunkt eller riktas mot redan hopplösa industrier, men det är regeringen också och det är därför den nu tar det försiktigt med stimulanspaket till fordonsindustrin och försöker rida ut stormen med stimulanser till tjänstesektorn. Jag tackar gudarna att vi har kloka ekonomer i regeringen under krisen!

Permalänk | Anmäl #17 Magnus Eriksson, 2009-02-14, 00:23

Hoppas Anders Borg läser detta för det är så rätt. Äntligen!

Permalänk | Anmäl #18 Katti, 2009-02-14, 13:20

Man häpnar över denna kamikazeliknande självsäkra arrogans som vissa fortsatta förfäktare av nyliberal fundamentalism här yppar. Har ni inte förstått att hela ert koncept kraschat och världsekonomin förblöder av skadorna som det åsamkat? Om fria marknadskrafter, globalisering, New Public Management, just-in-time och slimmade organisationer hade varit lösningen så hade vi inte suttit här nu. Outsourcing till låglöneländer - ja, och sen när ekonomin kraschar här så att efterfrågan försvinner - vad ska dom och vi alla då leva av? Mer av samma vara löser definitivt inte problemet - det finns ju ingen som kan köpa något när varlsen är 17 000 i Sverige bara i januari - den högsta siffra som uppmätts sen mätningarna startade 1970. De grovt kriminella svindlerierna och det pyramidala spelmissbruket som tillåtits pågå helt ohämmat har kraschat koncern efter koncern. Så den tygellösa skaparkraft med vilken penningkreatörerna genererat förökningsmöjligheter för kapital hade gjort sig bättre som ouppkopplade simuleringar. De "fria" marknadskrafterna fungerar inte - de har visat sig kriminella. Och så vill ni göra det ännu friare. Ni är helt förblindade alternativt nihilistiskt destruktiva.

Det finns ingen stor sysselsättningsskapande sektor som tar över i det s k postindustriella samhället. Massor med människor friställs. Vad ska de livnära sig på. Skattesänkningar som verksam åtgärd till människor som går på a-kassa eller socialbidrag? Säger sig självt att det är idioti.
Den här regeringen gör ingenting, struntar helt enkelt i att tusentals och åter tusentals människor inte längre har något arbete att försörja sig på. De måste skapa offentliga arbeten - renovera och klimatomställ landets skolor, renovera och klimatomställ miljonprogrammet - aktivera ungdomar i den processen - de behöver både jobb och bostäder eftersom ungdomsarbetslösheten och bostadsproblemet för denna grupp är historiskt omfattande, säkra jobben i kommunal vård-skola-omsorgssektor - lärarna går på knäna och vid universiteten får studenterna nu EN timmes undervisning i veckan pga nedskärningar, framtagande av miljöbil i fordonsindustrin, regionala biogasanläggningar kring jordbriuk och gårdar för produktion av både värme och fordonsbränsle m m se min blogg
tillse att en lokal fungerande marknad hålls vid liv. Världsmarknaden har kraschat.

Permalänk | Anmäl #19 Nemokrati, 2009-02-16, 19:12

Det enda sättet att skapa ett finansiellt system som gagnar de vanliga medborgarna är att på sikt nationalisera alla traditionella banker. Steg 1 är att åter sätta riksbanken under demokratisk kontroll och låta staten ge ut skuldfria pengar att sättas i cirkulation... t ex genom investering i infrastruktur och offentliga verksamhetsområden. Bankverksamhet baserad på fraktionella reserver måste även förbjudas! Räntan de folkägda bankerna sedan erhåller går rätt in i offentligheten till nytta för alla och alla nyliberaler kan med detta få sina åtråvärda skattesänkningar eftersom staten ändå har sina utgifter betalda. Medborgarna slipper därmed den dubbla bördan av att både betala statlig skatt och ränta (till privata banker) och kan använda pengarna till varukonsumtion istället, vilket stimulerar ekonomin. Denna finanskris är ett gyllene tillfälle att ordna om vårt samhälle så att det blir rättvist för både fattig som rik! Låt inte tillfället ligga outnyttjat!

www.ekonomiskreform.se
www.webofdebt.com

Permalänk | Anmäl #20 JL, 2009-08-18, 15:55

Its a long story but:
The plan of the international Jewish banking cabal is to have only 3 central banks in the world: The Federal Reserve Bank, the European Central Bank, and the Central Bank of Japan. All of these banks are headed by the Rothschilds.
The Federal Reserve Bank is a consortium of 9 Jewish-owned & associated banks with the Rothschilds at the head:

$1. Rothschild Banks of London and Berlin.

$2. Lazard Brothers Banks of Paris.

$3. Israel Moses Seif Banks of Italy.

$4. Warburg Bank of Hamburg and Amsterdam.

$5. Lehman Brothers of NY.

$6. Kuhn, Loeb Bank of NY (Now Shearson American Express).

$7. Goldman, Sachs of NY.

$8. National Bank of Commerce NY/Morgan Guaranty Trust (J. P. Morgan Bank – Equitable Life – Levi P. Morton are principal shareholders).

$9. Hanover Trust of NY (William and David Rockefeller & Chase National Bank NY are principal shareholders).
THE BOARD OF GOVERNORS OF THE FEDERAL RESERVE BANK

Here are the Jews that control the government of America:

1) Ben Shalom Bernanke: Chairman of the Board of Governors of Federal Reserve. Term ends 2020.

2) Donald L. Kohn: Vice Chairman of the Board of Governors of Federal Reserve. Term ends 2016.

3) Randall S. Kroszner: Member of Board of Governors of Federal Reserve.

4) Frederic S. Mishkin: Member of Board of Governors of Federal Reserve. Term ends 2014.

5) Alan Greenspan: Advisor to Board of Governors of Federal Reserve. Recent Chairman.

Permalänk | Anmäl #21 The Baldchemist, 2010-01-24, 18:16