Irans demokrati kvävdes in sin linda

Publicerad: 2009-02-12 17:02, Uppdaterad: 2009-02-12 22:02

I dagarna är det trettio år sedan en folklig revolution störtade Shahen av Iran. Men en ny diktatur tog vid där den tidigare tvingats abdikera. Vad hände egentligen med den iranska demokratin? För det har funnits en - en skör demokrati som kvävdes i sin linda för över ett halvt sekel sedan.

41 millningar
1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

är född 1979, samma år som den iranska revolutionen. Han är andre vice ordförande för Ung Vänster.

Revolutionen 1979 störtade den iranske Shahen, en tyrann som i egenskap av USA:s närmaste allierad i regionen, efter Israel, höll landet i djup fattigdom och slog ner den politiska oppositionen. Shahdikaturen slängdes på historiens sophög genom en folklig resning grundad i övertygelsen om rättvisa och jämlikhet och i strävan efter de mest grundläggande fri- och rättigheterna. Drömmen rättvisa krossades kort efter att Khomeini konsoliderade makten över statsapparaten.

Sedan 11 september 2001 har Iran varit ett ständigt omdebatterat land. Inte för att omvärlden varit särskilt mån om att stoppa de grova kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår i landet eller särlagstiftningen som diskriminerar kvinnor. Nej, Iran fick tillhöra ondskans axelmakter av samma anledning som USA:s allierad på 80-talet, Saddam Hussein, hastigt blev 2000-talets Hitler. Iran har värdens näst största gas- och oljereserver. Det är viktigt för Iran som har alla förutsättningar för en självständig energiförsörjning och för världens oljetörstande maktcentrum där villkoren dikteras av industriländerna med USA i spetsen. Oljan, det i miljontals år lagrade fossila bränslet, lockar.

Irak slogs sönder och samman för att sedan byggas upp av amerikanska storbolag försvarade av amerikanska säkerhetsföretag. Mellan åren 2003 och 2006 omsatte Dick Cheneys Halliburton minst 13 miljarder dollar på återuppbyggandet av det land som samma företag var med och satte i brand. Irakierna har inte ens fått dela på smulorna av det som blev kvar efter att marknadskrafterna festat färdigt. "Demokratiseringen" som nu pågått i snart sex år har kostat hundratusentals människoliv. Några rättvisa val har irakierna ännu inte deltagit i. "Demokratiseringen" av Iran har samma övergripande syfte - att öppna oljekranarna och att säkra hittills otillgängliga marknadsandelar för utländska investeringar.

Men vad hände med den iranska demokratin? För det har funnits en, en skör demokrati som kvävdes i sin linda för över ett halvt sekel sedan. En demokratirörelsen slogs sönder av amerikansk och brittisk säkerhetstjänst som i stället återinstallerade monarkin. Shahen blev en marionett styrd av Washington. Den "moderniseringsprocess" som följde var en brutal symbios mellan monarki, inhemsk och utländsk kapital samt militär. Den närdes av enorma klassklyftor, avsaknaden av mänskliga rättigheter och säkrades av en säkerhetspolis ökänd för sin brutalitet.

1951 valdes Mohammed Mossadeq till premiärminister. Valet av Mossadeq, hans ambitioner och popularitet var inga isolerade händelser. Som på andra håll i världen präglades efterkrigstidens Iran av en strävan efter nationellt självbestämmande, en avkoloniseringsprocess fastän Iran aldrig var en formell koloni. Det utländska ägandet av landets naturresurser skulle brytas. Inkomsterna skulle komma folket till del. Mossadeq fick personifiera denna strävan och verkade vid sidan av det starka kommunistspartiet, Tudeh, med stark förankring i breda folklager. Vid Andra världskrigets slut 1945 var Tudeh en massorganisation med tusentals kadermedlemmar, en kvinno- och ungdomsorganisation och uppskattningsvis över 100 000 sympatisörer. Tudehs stöd till Mossadeqs planer på nationalisering av oljan genom statlig kontroll över Anglo Iranian Oil Company var därför avgörande.

Rörelsen för nationalisering var i grunden en demokratirörelse med målet att göra upp med Shahdiktaturen. Första steget mot demokrati var att slänga ut imperialisterna. Dock nådde rörelsen aldrig sitt mål. 1953 avsattes Mossadeq i en våldsam statskupp. Med stöd från amerikansk säkerhetstjänst kunde den andra Shahdiktaturen (1953-1979) börja. Liknelserna med militärkupperna i Argentina och Chile är slående. Mossadeq sattes i husarrest i Ahmadabad utanför Tehran där han också dog 14 år senare. Shahens fruktade säkerhetstjänst, SAVAK, genomförde massarresteringar och oliktänkande avrättades. Den politiska oppositionen slogs brutalt ned. Tudeh-partiet gick under jorden. Sju år efter kuppen hade partiet endast 1600 medlemmar kvar. Det sista spillrorna av partiet krossades av Khomeinis revolutionsgardister.

Det sägs att man ska lära av histrorien. De som idag påhejar militära angrepp mot Iran har aldrig varit några demokratianhängare. 1953 skulle de leda fram Shahens kuppmakare och 1979 skulle de stå ensamma, hand i hand med Shahen, mot folkets vrede över orättvisorna. En demokrati kan aldrig bombas fram, däremot har historien otaliga gånger visat att demokratier kan bombas sönder. Iran 1953, Kongo 1961, Indonesien 1965, Chile 1973 och Argentina 1976. Listan över demokratiskt valda regeringar som ersatts med militärjuntor som kan garantera västvärldens ekonomiska intressen är lång. Dagens Iran är ett undantag. USA:s maktinflytande skapade ett motstånd vars komplexa slutprodukt blev en reaktionär teokrati som i dagarna firar 30 år. Vi kan bara spekulera i vad Iran hade varit idag om demokratin lämnats i fred men vi kan med säkerhet säga vilka som bär skulden för dagens iranska samhälle. Det sägs att man ska lära av histrorien.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Utrikesdeklarationen 2012

Terrorism

Politiker och ersättningar

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Irans demokrati kvävdes in sin linda

Om författaren

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar