Falskt alarm, igen!

GUD!!!!!Vad/vem är GUD? Ingen gubbe på ett altare i himlen i alla fall! Miljökrisen är INTE ett falsk alarm, inte heller stora förflyttningar av mänskligheten från den ena världsdelen till en annan...!!! Vad är tro,Vad är Gud! Jag tror att det som kallas "GUD" finns i vår själ, det som vi kallar balansen mellan vad som är kärlek/hat, mellan det som är rätt eller fel. Gud..vare sig det är en tro eller bara en känsla...är vårt samvetete!..och har absolut INGET att göra med gubbar i himlen/helvete eller olika religioner!!! men Ok det är ju bara jag som tror det..eller inte?????

Det finns inga goda skäl att tro att vi har en själ, ej mindre ett sätt att på något sätt kunna uttala oss om den (idén) på ett annat än högst godtyckligt sätt. Jag använder ordet, men hänvisar till mitt mentala tillstånd av stress eller harmoni med livet - det är användbart, men behöver inte Gud, Gudar eller "energier". Det är bara att röra till det.

Det finns ingen anledning att inte kapa bort onödiga ting som Gud ur resonemanget. som ondska, hat, kärlek eller valfritt annat ord. Det är ord som beskriver mänskliga känslor och företeelse, de behöver inte något omänskligt för att fungera och vara betydelsefulla - vilket de är. Vi ska söka skydd och ansvar i oss själva, som auktoriteter och aktörer, mellan varadnra utan att inkludera förvirrande tredje parter.

Jag har nu läst ett par av dina inlägg ang religion. Vad som slår mig är inte att de är vidare insiktsfulla. Tvärtom är det tvärsäkerheten, den nedlåtande tonen och den totala bristen på förmåga att inse att det vetenskapliga resonemanget är det enda sättet på vilket vi kan tänka om vår värld och existens. Du förenklar och (än värre) förlöjligar, än om du klär det hela i artig ton. Det är tecken på karaktärsbrist, dålig uppfostran eller bådadera.

Att vetenskapen har en central roll i våran värld, och att vi vore ganska hjälplösa utan den är inte något som behövs diskuteras. Det kan vi ta för givet. Men nog är annan intellektuell aktivitet, vare sig det handlar om religion (eller teologi), estetik, metafysik osv minst lika viktig vad gäller vårat kulturarv och vår framtid.

Det går mycket bra att ha ett intresse för vetenskapsfilosofi, att forska inom vetenskapliga ramar och hålla sig till verifiering och falsifiering i denna aktivitet och förstås samtidigt tro på Gud, på en Skapare, på en mening med livet som inte kan begripas/upplevas/förstås genom vetenskaplig metodik (alltså ställas upp som hypotes och utvärderas enl verifierbara kriterier), utan som nås genom en tro grundad i personlig upplevelse / uppenbarelse, teologiska resonemang eller någon form av mystik.

Dina argument om att religiositeten - speciellt då Guds existens - inte är förenbar med vetenskapen är inte en insikt. Det är ett praktexempel på att insistera på en dialog mellan två perspektiv som behandlar helt olika fenomen (det vetenskapligt verifierbara och det religiösa). Du må utgå från att det vetenskapliga perspektivet är det enda "relevanta", men det gör ju inte påståendet per definition riktigt. Samma sak vad gäller argumentet att just du inte behöver någon förklaring bortom den strikt vetenskapliga.

Jag förstår egentligen inte varifrån den desperata viljan att "falsifiera" religionen kommer ifrån. Jag tänker mig att även för människor som saknar tro så bottnar det i någon slags kulturvandalism och utopiskt sökande efter en värld där bara det vi människor själva kan mästra och kontrollera har något värde (progressiviteten och moderniteten i dess mest onyanserade former).

Vetenskapen är oerhört viktig. Men det betyder inte att den är A och O för vad som är värdefulla och insiktsfulla intellektuella resonemang om våran existens.

"... den totala bristen på förmåga att inse att det vetenskapliga resonemanget INTE är det enda sättet på vilket vi kan tänka om vår värld och existens."

Svar till Stefan Andersson:

Det är bra att du inte anser dem som speciellt insiktsfulla, eller i alla fall inte originella, för det är grundläggande fakta många gånger. Men det mest självklara och inte minst det smartaste är ofta bra att repetera. Gällande min karaktär är du fri att tycka vad du vill (jag har hört värre), och jag förenklar inte mer än vad utrymmet kräver – vilket är tidvis mycket. Du besvarar inte någon av mina frågor i texterna som visar hur bortom tvivel att religion är subjektiv och godtycklig och därmed ett mänskligt hinder i rationella situationer där resultatet kan få konsekvenser för människor. Men du ställer frågor så jag ska besvara dem med ännu mer möjliga icke insiktsfulla svar.

Tolkningen av den Bibliska karaktären Jesus uttalande, ”sanningen ska göra dig fri” kan betyda två helt skilda saker. För det första kan det tolkas som om vetenskap och rationalitet är eftersträvansvärt och försätta en yngling i det mest vettgiriga av lägen (oavsett uttalandets förankring i verkligheten). Den andra tolkningen, som för mig agerar på det för kristendomen självdestruktiva i första tolkningen, är att Jesus och det han säger, och är, utgör sanningen, att hans verklighetstolkning är absolut. Vilket han också påstår i en annan mening - ”jag är sanningen, vägen och livet”. Här skiljer sig religion (det kan appliceras på så gott som alla) från annan kultur, estetisk och litteratur på ett extremt sätt.

Bibeln tillskrivs av vissa människor ett faktastatus (inspirerad av en Gud), eller i alla fall fundamental historiebeskrivning. Men också påståenden om högst osannolika (för att inte säga orimliga) händelser och som i alla annan litteratur, till och med av bibeln själv, klassas som fiktion och osanning. Den gör alltså anspråk på verklighetens beskaffenhet, en verklighet som vi lever i och som är av största betydelse. Detta resonemang gäller alla såkallade heliga skrifter som livnär sig på främst två saker, ”tro” baserat på ”auktoritet” som ofta följer godtyckligt i arv genom generationerna. Tro och auktoritet när det gäller verkligheten är inte, och ska aldrig vara, premisser av annat än extremt låg status. Man ska vara på sin vakt mot allt som utger sig för att vara sant just för att samma källa säger att det är sant – ett klassiskt cirkelargument. I brist på rimlighet kan någon be dig att ”tro” med glödande poesi om resultatet och den personliga vinsten i en värld av det slag som föreslås, jag beskyller religioner av alla slag för detta.

Rationellt är att själv avgöra sanningshalten genom att tittar på det vi vet är sant och möjligen vad vi kan veta är sant. Ingen religion klarar detta test enligt mig och är därför ett onödigt flimmer i det mänskliga perspektivet på sig själv och världen. Men inte minst i mycket debatterande med tänkbara konsekvenser för människan. Överläggningar som jag menar ska hållas så rationella som möjligt för att dess resultat ska vara så allmängiltiga som möjligt. En interdiskussion, människans övervägande med sig själv, kan såklart vara präglat av dagens horoskop eller religion efter behov. Individens egna ställningstaganden, med konsekvenser bara för henne själv, är en förutsättning som inte kan skyddas och uppmuntras för mycket.

Påståenden om verkligheten, och inte minst övernaturliga sådana, leder det kulturella uttrycket religion på direkt kollision med vetenskap och verklighetens beskaffenhet. Det finns bara en verklighet, ett fundamentalt perspektiv, men slutsatserna av detta kan skilja sig, som politiskt – rörande människans bästa sätt att organisera sig och distribution av makt och resurser – men dess natur är vad bästa vetenskap säger. De upplevelser du nämner, eller ”uppenbarelser”, kan lätt och enkelt (jämfört med onaturliga svar) förklaras av psykologiska och neurologiska slutsatser, jag rekommenderar både Antonio Damasios böcker om neurologi och Daniel Dennetts summerande bok, Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomeno, rörande naturliga förklaringar på tillsynes (för vissa) övernaturliga fenomen. Det vetenskapliga perspektivet är det enda, jag ber om alternativ om det finns, på naturliga fenomen och inga andra fenomen tycks förekomma – det verkar till och med omöjligt.

Jag tror inte att detta inverka alls på generell kultur eller estetik, de förlorar inget i värde, deras förmåga att inspirera, skapa njutning och inte minst glädje kvarstår. Jag älskar konst och kultur, men jag skulle aldrig låta dem diktera det naturliga, den verklighet vi lever i, och detta av goda skäl – fråga madam Bovary . Jag skulle inte kalla detta kulturvandalism. Det är att stor vikt, inte minst i dessa tider, att människan är lösningen på mänskliga problem, inget utomstående väsen eller kraft. Människan är den som ska diktera sina lagar, och den som ska tolka dem efter bästa förmåga. Om detta är utopiskt eller inte vet jag ej, men är det utopiskt så varför inte, det är en positiv etikett på vad som med hög sannolikhet är fallet. Glöm inte att det var du som sa det först.

Om religioners, på tal om förlöjligande, påståenden om verkligheten och inte minst historien är osanna, antik mysticism, tidiga förklaringsmodeller, leder inte det till att det hela är rätt löjligt? Först kanske, men när man sen betraktar nyheterna och de sidoeffekter (bredvid det tänkbart goda) som religion leder till blir man rädd och inte minst oroad. Ett icke religiöst perspektiv, övertygad om det allt för mänskliga med religion på historien leder till samma slutsatser. Det är galenskap även om det för många människor finns något gott och tryggt i centrum av detta fenomen. Jag tvivlar inte på det ven om jag inte kan se det själv. Jag har en vän som i vuxen ålder, vilket är ovanligt, blev kristen och självklart utgår jag ifrån att han hade goda, om än känslomässiga skäl att göra detta. Detsamma gäller en släkting. Detta kanske också säger något om min karaktär. Min uppfostran var superb, alla de tänkbara bristerna är resultat av mig, inte mina föräldrar så håll dem utanför.

Ps. Du har med säkerhet rätt angående min stil. Jag ska skärpa mig.