Brev om Johannes Forsblom

Begreppet ateist är möjligen det minst förstådda om än det enklaste. Johannes Forsblom verkar tro att alla ateister har en idé om sina åsikter rörande religion och tro. Han säger "ateisterna anser att all tro är blind tro" och det förvånad mig. Speciellt eftersom ha hyllar sig själva med att ha läst så många svåra böcker. De flesta icke troende, likt icke kommunister eller icke fotbollsspelare, verkar inte ha några direkta åsikter alls om dessa saker. Men jag jobbar på det.

Tro är dessvärre blind, utan tvivel, då den intresserar sig för en gudomlighet som det inte finns några som helst objektiva metoder för att undersöka - bland annat för att den inte har någon massa. Ingenting jag någonsin har hört har inte gått att besvara med relativt enkla förklaringar i jämförelse med förklaringen att det skulle vara en gudomlighet med i ekvationen. Detta är såklart inte ett skäl att helt kasta andligheten åt sidan, men nog för att ställa sig frågan om en gudomlighet inte är lite överilat.

I flera olika konversationer försöker religiösa och inte minst teologer hänvisa till den enorma kunskapsbas som förutsätter så komplicerade frågor som Gud. Forslund menar att personer som jag inte vet tillräckligt om "de epistemologiska skillnaderna mellan Thomas av Aquino och Duns Stotus" och han har rätt i det. Eller, han har rätt i att jag intresserar mig föga för dessa. Duns Scotus var förövrigt en medeltida teolog med samma förnamn som herr Forsblom. Du kan med gott samvete skippa honom och stora delar av filosofiehistorien också om du inte är riktigt nyfiken på hur dagens något sundare idéer kom att bli till.

Saken är den att kristen teologi inte är viktigt alls för att reda ut om det finns en Gud eller inte. Än mindre för att skaffa sig uppfattningar om människan, livet eller dess mening. Det man behöver för att starta på ruta ett är att förse sig med goda faktakunskaper om människan och världen. Detta förser dig vetenskapen med. Nu kan det upplevas som om detta inte inkluderar en direkt mening eller ens en speciell plats för människan i skapelsens hjärta så här ska man akta sig. Ditt egos rop på bekräftelse i en till synes opersonlig verklighet kan lätt leda dig på avvägar. Inte mindre en värld utan givna regler - även om sådana såklart finns. Men livet har mening, du upplever det varje gång du gör något roligt och möjligen när du får någon annan att ha roligt. Personligen ser jag det som en gudagåva att det inte finns en generell mening med livet, vi är alla olika individer med olika intressen som kan förfoga över vår tid och våra resurser på ett sätt som passar oss själva. Att religiösa ser en gudom som en mening i sig kan jag inte förstå, vad är meningen med att vara en gudoms långt ifrån perfekta uppfinning? Det är i grund och botten, om man funderar en minut, lika meningslöst som alla alternativ. Detta kan ha att göra med att "mening" är ett mänskligt påhitt som inte har en objektiv motsvarighet - d v s svar på frågan.

Tack för att du frågar, det står bra till med min kritik av vetenskapen. Vetenskap vore inte möjlig om det inte vore för att man ihärdigt kritiserade den. Du kan till och med få poäng för att bevisa dig själv fel och är inte det en praktik värd att uppmuntra alla människor till. Självklart har jag massor av åsikter och övertygelser som är fel, men det är lite skillnad på fördomar, historiska årtal, missuppfattningar av vetenskap och exempelvis brister i sin förmåga att vara konsekvent och idéer om en superidentitet, en allvetande varelse utanför tiden, som hör och ser allt och som påstås ha skapat universum för 14 miljarder år sen. Eller bara så, i jämförelse, banala saker som att han skickade sin son att bli korsfest för våra synder - eller hur det nu var - på en tid när mirakel av alla dess slag hände var och varannan dag. Jag lämnar detaljerna till teologer att brottas med. En fråga dock, ville inte Gud vara originell? Det är tydligt att jungfrufödsel, ett gäng lärjungar, Guds son, förrådd, korsfästelse, död tre dagar, återuppstånden o s v har hänt massor av gånger tidigare i historien. Jag gillar när historier är originella och utan en så, enligt normen i verket, felfri protagonist.

Nu kanske jag visar för mycket av min "primitiva, infantila och outvecklade gudsbild" när jag skriver. Det är inte meningen. Men när man studerar världen och inte minst vår historia ur ögon som ser så mycket onödigt lidande (Om gud inte existerar är allt i hans namn absurt och onödigt) är det svårt att inte engagera sig. Men Forsblom har rätt, jag är extremt fixerad vid skapelsens mekanik, det vill säga om vi talar om det vi vet och kan veta: Biologi, historia, kemi, psykologi, astronomi o s v. Detta har på alla sätt visat sig vara praktiska kunskaper i reducerandet av lidande och giltiga insikter om människan. Men jag ser inte Gud som en åklagare eller ens en domare, jag ser Gud som han beskrivs av kristendomen som en totalt oduglig skapare. Till och med människor kan sätta ihop en DNA sekvens som är bättre än originalet och att tänka ut ett universum som inte kommer att döda alla på denna planet tids nog är inte heller så svårt. Men framför allt ser jag honom inte alls, eller som någonting utöver en mänsklig idé om världen som skapat så mycket bekymmer att Lotta på Bråkmakargatan skriker av skräck.

Hela Forsbloms resonemang verkar lägga emfas på de icke troendes okunskap och feltolkningar. Och jag förstår att detta är lätt då det finns så oerhört många olika tolkningar av den kristna Guden . Men grundfrågan jag intresserar mig för är hur man väljer rätt Gud och på detta rätt tolkning av hans vilja och synsätt på oss människor. En påläst teolog, lärare och kritiker av dem som ser det som långt ifrån självklart borde kunna besvara detta på ett rationellt och genomskådligt sätt.

Jag föreslår också kärleksfullt korståg mot alla trångsynta fundamentalister som inte ger anhängare av scientologin, djävulsdyrkan, de grekiska gudarna eller den egyptiska guden Seth den trovärdighet deförtjänar.

(och det finns gott om ateister som förkastar den globala kapitalismen, jag lägger gärna min tid på att korrigera dem)