Inte konstigt att Lundell tar kungen i hand

Ulf Lundell ska ta emot en medalj av kungen och många är upprörda. Det kanske jag också borde bli, benhård republikan och stort Lundell-fan som jag är. Men ändå kan jag inte riktigt uppbåda några starka känslor. Och det beror, tror jag, på att jag gör en annan analys av Lundells politik än den gängse. Han har enligt min mening helt enkelt aldrig varit så vänster som de flesta vill tro. Och i vilket fall är han det inte längre.

Lundell fick en gång frågan hur han som gammal 68:a såg på nutiden. Svaret kom ovanligt snabbt: "Jag är ingen 68:a, utan en 67:a."

Med det menade han, tror jag, att det lundellska upproret aldrig var någon dogmatisk vänsterrevolt. Attityden var visserligen inga tom rockpose. Innehåll och budskap har alltid funnits där. Men till skillnad från många av dåtidens kollegor var Lundell aldrig med i några obskyra bokstavskombinationer. Han skrev inte heller några hyllningstexter till massmördare i tredje världen.

Det Lundell slogs mot var i stället den inskränkthet och stelhet som rådde i kollektivismens Efterkrigssverige. Det handlar såväl om konventionerna i den bildade borgerlighet han aldrig känt sig hemma i som om arbetarklassens mansideal (Jack respektive Sömnen). Det var mer Woodstock och "The summer of love" än kårhusockupation och Pol Pot. Du-reform i stället för folkmord, helt enkelt.

I låten Höga hästar vänder han sig ilsket till en uppburen recensent: "Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett", och avfärdar i nästa mening varje försök till etikettering: "Men du ska inte göra min tro till nån slags helig ko". Och det är klart det är lättare att ta emot en medalj av kungen om man bara är emot att han är statschef, än om man vill skjuta honom.

Precis som för många av generationskamraterna har tiden sprungit ifrån Lundell. Varken med ljud eller med text kan han skapa något som kan mäta sig med de fantastiska mästerverk som blev till på 1970-talet och i början av 1980-talet.

Detsamma gäller ideologin. Motviljan mot den nya tidens direktörer är visserligen fortsatt stark (Rött, från förra finanskrisens 1993 och utfallen mot nyliberalen Johan Norberg i mellansnacket under senaste turnén), men i likhet med Göran Persson längtade han alltmer tillbaka till det trygga 1950-talets snabba ekonomiska framsteg och folkhemsbygge, med starka män som arbetar hårt och försörjer sina familjer (Folket byggde landet).

Och med nostalgin kommer konservatismen. Den har i och för sig alltid funnits där. Förutom nationalromantiska Öppna landskap kan man nämna att Lundell redan 1980 skrev så här om abort: "Ungen ska dö som en slamsa i mamman" (Bättre tider). Men den sattes på sin spets när den uttalade feministen Lundell, förvirrad och i chock helt plötsligt såg sig gå i klinch med den nya tidens feminister. Det gällde inte bara Fittstimsdebatten utan det var en hel generation kvinnliga vänsterintellektuella som inte hade ett uns över för hans romantiserande kvinnosyn.

Kort sagt, det kan verka konstigt att en man som i sin ungdom sjöng och skrev om att han ville röka braj, ha mer sex och vara du och bror med de flesta ska ta emot ett pris från kungen. Men när man beskriver honom som någon som längtar tillbaka till forna decenniers seder och bruk och som känner sig främmande inför de rådande överideologierna kommer det hela i ett helt nytt ljus.

Fredrik Segerfeldt (51 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3583

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Lundell är då bra mer vänster än vad du tror.

Permalänk | Anmäl #1 H, 2009-12-10, 00:01