Fritt forum

Foto: Scanpix

Tina Lundberg om Fritt forum

VAD SYSSLAR VI KVINNLIGA JOURNALISTER MED

Publicerad: 2009-02-03 17:02, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Vi kvinnliga journalister och författare har en del att lära om respekt och om oss själva, inte minst när det gäller verbala käftsmällar, Liza Marklund och frågor rörande kvinnomisshandel. Det tycker jag.

46 millningar
10 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Idag arbetar Tina Lundberg Åsén som frilansjournalist. Hon bevakar främst misshälligheter rörande barn och ungdomar, skolfrågor inte minst. Hon har bland annat skrivit boken HÅLLKÄFT OCH LE tillsammans med Per-Arne Pettersson. Hon anlitas fortfarande som terapeut av kommuner och privatpersoner, så väl som föreläsare för företag och organisationer.

Tillbaka i tid, sedan 1991, har Tina Lundberg Åsén verkat som samtalsterapeut, handledare och föreläsare. Då bland annat bedrivit utbildningar i ledarskap, processorienterad personal- och organisations-utveckling och även anlitats vid medling, kris- och konflikthantering på uppdrag av kommuner. Tina verkade även som lärare i ämnet relationik; ledarskap, etik och moral, på uppdrag av KY-utbildning. Efter att ha arbetat inom sluten psykiatrin och kriminalvården en tid, beslöt hon sig 1998 för att fokusera ungdomar som låg i riskzon för eventuella tvångsomhändertagande enligt LVU, Lagen om vård av unga.

Till Liza Marklund:

Sen god kväll Liza.
Timmen är sen. Efter att ha tagit del av bloggar och artiklar, är jag just nu fylld av sorg över alla ledsamheter jag har läst. Vill innerligt tacka dig för alla rader du skrivit under åren. Tänker på hur klok du är i dina resonemang, inte minst skärpan, slagkraften och din stora journalistiska kunskap. Tänker på hur mycket du har inspirerat mig, hur tacksam jag är för det. Stå på dig, ge aldrig upp, du om någon är en förgrundskämpe för hotade ideal, etik och moral. Du har oerhört mycket att lära vissa av oss andra kvinnliga journalister och författare. Tack.

Till er kvinnliga journalister och författare som tillsammans skrev debattartikeln om Liza Marklund i Aftonbladet den 26 september 2008:

Ni var 20 kvinnor som gick till frontalangrepp mot Liza Marklund. Bland annat du Camilla Läckberg, och du Katarina Wennstam. Hur kan ni gå ihop i grupp och gå på en person? Har ni inte kurage nog att ta ställning var och en själva? Ni vet lika väl som jag att Marklund är en av landets mest betydelsefulla kvinnomisshandelsmotståndare och att hennes engagemang mot våldet har brutit ny mark och vunnit stor respekt hos både män och kvinnor. Flertalet av er är själva representanter för samma sak. Några av er går i fronten i kampen mot kvinnomisshandel på ett beundransvärt sätt.

Men vad har ni gjort? Jo, tillsammans utdelat en klockren verbal käftsmäll mot Marklund. Vad är det om inte en form av misshandel?

Jag tycker det är rent bedrövligt av flera skäl. Ni utsätter Marklund för exakt det ni själva förespråkar och inte vill skall ske mot er eller andra. Och ni gör det dessutom i grupp. Sedan stövlar du Monica Antonsson på med din bok och du Unni Drougge med din cynism. Alla av er tycks ha personliga motiv. Än värre tar sedan klappjakten fart mot den misshandlade kvinnan "Mia Eriksson" som Marklund har skrivit om i sin bok. Hur mår "Mia" nu? Och hur mår hennes familj? Var har huvudfrågan om kvinnomisshandel tagit vägen?

Nej, jag tar bestämt avstånd till de käftsmällar som ni gav Marklund i er debattartikel. Det ni gjorde i grupp är för mig en form av misshandel i ord, mot en kvinna. Jag saknar självrannsakan. Lika mycket som jag saknar Drougges, inte minst med tanke på hennes blogg, 1/2-09.

Vi journalister och författare har makt i och med publicering. Vi har ett ansvar att ta både vad det gäller fakta och hur, vad och varför vi väljer att uttrycka det vi gör. Inte desto mindre ett rättspatos att beakta i form och etik och moral.

Kvinnomisshandelsdebatten behöver lyftas ett steg

Vad det gäller kvinnomisshandel anser jag i högsta grad att debatten behöver lyftas ett steg till. Dels beakta hur vi kan skapa broar och förståelse i mötet, och dels belysa vikten av egen självrannsakan. Många av oss kvinnor är inte lätta att ha att göra med när vi är svartsjuka, kränkta eller känner oss förfördelade. I alla fall inte jag.

Jag kan mycket väl ställa till ett sjuhelvetes liv och provocera till förbannelse om jag känner mig felbehandlad eller missuppfattad. Och ja, här har jag ett ansvar. Jag har ett ansvar i hur jag har agerat och vilka elaka ord jag i vredesmod har vräkt ur mig. Jag samskapar - alltid - något i mötet med en annan. Tveklöst har jag ett ansvar att ta när det gäller det jag själv har gjort. Det handlar om att stå för det. Och lära nytt.

Här - upplever jag att vissa kvinnor som har blivit utsatta kan fastna och vägra se sin egen del. Vi behöver stanna upp och och se hur, vad och varför vi har samskapat det vi har gjort med mannen vi haft relation med. Varje kvinna har något att vinna på att lära sig se de signaler av destruktivitet som med största sannolikhet har funnits där längs vägen. Garanterat finns det saker som vi har gjort som vi helst vill glömma, som vi skäms för, som vi kanske innerst inne ångrar. Men istället för att ta ansvar för det vi samskapat, vad är lätt att göra? Skjuta skarpt mot mannen gång på gång? Kommer vi på så sätt ur vårt dilemma? Nej, definitivt inte - vi förstärker det.

Vi behöver ta ansvar för de val vi gjorde och dra lärdom av det som vi har tillåtit ske för att inte upprepa oss. Ibland kan det handla om att begrunda hur det kom sig att vi inte ville se signalerna. Varför lyssnade jag inte? Varför tog jag inte hand om mig? Varför tillät jag?

Det är fullständigt absurt att enbart lägga hela ansvaret på mannen och förklara beteendet med "han var psykopat, han var fan inte klok". Så enkelt är det inte.

Det är upp till oss att sätta de gränser vi behöver för att må bra. Vi har ett ansvar att ta när det gäller att lämna en relation som är destruktiv, lika mycket som att titta på om vi vill åstadkomma förändring. Det är vår skyldighet - om - vi vill må bra. Men det är just det många inte gör. Vi säger istället att det ingår i misshandelsmönstret. Men gör det, det? Är det inte i själva verket ett försvar för att rättfärdiga oss?

I terapirummet

Jag har på nära håll följt kvinnor som utsatts för misshandel när jag verkat som terapeut. Kvinnor som har varit förtvivlade och maktlösa. Vad är det viktigaste jag då som terapeut har försökt att göra? Jo, stöttat kvinnan i att se vad det är hon tillåter ske. Stöttat henne i att ta hand om sina behov och känslor väl. Stöttat henne att fatta beslut som sakta fyller henne med självtillit och självrespekt. Stöttat henne i att mobilisera kraft att sedan agera. Stöttat henne att se vad hon själv har gett, gjort och samskapat. Kommer hon inte ur fasen rörande bitterhet, kan det vara svårt. Sorgen och självrannsakan behöver få sitt utrymme, sin tid. Vill hon läkas?

Jag har även mött män som har lidit alla helvetes kval över att de burit hand mot sin kvinna. Samma sak har gällt för dem i terapirummet. För mig har det handlat om att se, förstå, bekräfta, men också spegla klientens val. Vi kan inte komma ífrån att vi har ansvar för våra liv och det är upp till var och en vad vi gör med det.

Alla människor har rätt att börja om

Alla människor har rätt att lära sig nytt, börja om och komma igen. Det är också något av de grundläggande begrepp som en rättstat måste bygga på. Har en person erkänt sitt brott, tagit sitt straff - måste denne ha rätt att kunna lämna en destruktiv handling bakom sig och få möjlighet att börja om. Men hur många tillåter det? Detta är något jag anser vi behöver lyfta högt på agendan i det offentliga rummet i en anda av respekt. Det är ett ansvar vi har till oss själva och i mötet med varandra.

För mig finns det vare sig intresse eller lust att fördöma en persons handling om vederbörande har stått upp och idag vill något gott. Jag tror på lärdom. Jag tror på utveckling. Jag tror på människan. Jag tror att vi alla kan lära oss något klokt av de handlingar vi tidigare gjort som varit åt helvete. Men då måste vi vara villiga att lära oss. Frågan är - vill vi det?

Jag vill. Vill du Unni Drougge? För att inte tala om du Camilla Läckberg och du Katarina Wennstam och alla ni andra som symboliskt försökte slå av käften på Marklund från tjugo olika håll i och med er debattartikel och cirkusen som sedan fortsatt?

Men Marklund är klok, hon har med största sannolikhet klart för sig att alla människor har rätt att lära sig nytt, börja om och komma igen. Tack Liza, du banar väg än en gång för oss andra kvinnliga journalister och författare när du valde din litterära agent.

Tina Lundberg (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3573

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för ett bra inlägg. Skönt att inte någon förstår var det handlar om.

Permalänk | Anmäl #1 Anne Skåner, 2009-02-04, 22:37

Tyvärr är det så att kvinnor inte alltid är solidariska mot varandra. Det är ett av skälen till varför det är så svårt att göra gemensam sak mot det som är hot mot jämlikhet.
Kvinnor har alltid förespråkat platta organisationer där ingen får sticka upp mer än någon annan. Tyvärr

Permalänk | Anmäl #2 Anne Skåner, 2009-02-04, 22:42

Du har helt rätt, Tina. Alla har rätt till en omstart i livet.

Tyvärr har Liza Marklund inte valt det alternativet. Hon har valt att stå sitt kast.

Liza har aldrig haft några problem att sätta igång drev, då får hon nog finna sig att själv bli utsatt, hur otrevligt en sådan företeelse än är.

Liza Marklund är faktiskt välkommen att NÄR SOM HELST plocka ner sina papper från vinden och förklara bakgrunden till det hon skrivit i böckerna Asyl och Gömda. Det är bara för henne att svälja förtreten och själv träda fram i ljuset, så kommer folka att lyssna. Det räcker absolut inte att hennes PR-agent Lövkvist orkestrerar motattacker via sina kontakter i media.

Permalänk | Anmäl #3 P-E, 2009-02-20, 09:40

Hej igen P-E!

Som jag ser det har Marklund gett svar. Tydliga svar. Men drevet har inte lyssnat. Så ser jag det.
Något annat som jag gillar är Marklunds skärpa, rättspatos och kunskap. Inte minst empatin för misshandlade kvinnor. Hon är värdig helt enkelt. Hon vill väl, det upplever jag. Hon går sina egna vägar, det gillar jag.

Det var någon idag som gick under namnet "Det räcker nu." som kommenterade i artikeln " Bloggdrevet fortsätter till vi får veta hela sanningen". Den personen, vem det nu var, upplever jag hade en likvärdig värdighet. Det fanns en respekt, en saklighet, för att inte tala om självklar kunskap i ämnet.
Personen, upplever jag, skilde ut sig så totalt bland alla de andra inläggen, att jag inte kunde låta bli att fundera på det. Tänkte, vad är den största skillnaden här? Jo, värdigheten.

Jag upplever det ytterst destruktivt med alla påhopp, projektioner och låsta positioner som utspelas, att det åtminstone för mig blir svårt att se någon saklig mening med det.
Men, just detta, lyckades denna person som gick under namnet "Det räcker nu" med. Personen lyckades behålla en ton av respekt, som jag anser är nödvändig för att komma vidare till något klokt och konstruktivt. Själv blev jag bara förbannad där ett tag och tänkte efteråt ooopps Lundberg, här har jag något att lära mig mer av!

Nåväl, nog om detta, för nu. Hej!// Tina Lundberg

Permalänk | Anmäl #4 Tina Lundberg, 2009-02-20, 19:43

"Vi kvinnliga journalister och författare"?! Jämför du dig själv med seriösa journalister, och med en seriös författare som Unni Drougge? Ursäkta liknelsen, men det är ju ungefär lika absurt som när Ann-Marie Skarp försökte slingra sig ur Gömdaskandalen genom att framhäva att Liza Marklund är som en mix mellan Daniel Defoe, Maja Lundgren och Truman Capote. Man tar sig för pannan. Nej, tyvärr Tina Lundberg, det finns nog ingen möjlighet i världen att nån utom möjligen en blind solidaritetsbeivrare som anne skåner nånsin skulle komma på en så befängd tanke! De flesta av oss andra ser nog ingen fördel i att falskt förtiga eller förljuga för att vara solidarisk. Dessutom: Det ser lite illa ut att just du talar om solidaritet för det har verkligen inte gått nån obemärkt förbi att du gjort flera utfall mot Unni Drougge, bl a på hennes blogg. Är det avundsjuka som driver dig att ge dig på just henne, trots att hon är en kvinna som blivit utsatt för misshandel av sin f.d. partner? Är hon inte rik nog att framkalla din solidariskt insmickrande smörja? Menar du att hon ska behöva hålla käft om Marklunds maktmissbruk i media bara för att Marklund är kvinna och rik? Att tjäna pengar på att ljuga och förtala under täckmantel av att man presenterar en journalistisk sanning är väl inte mer acceptabelt bara för att man är en Clairol #9 blondin som nolltaxerar med 50 miljoner i fickan? Nej, tack och lov för kvinnor som Åsa Mattsson, Unni Drougge, Gunilla Kinn, Monica Antonsson och Alexandra Pascalidou, som vägrat svansa efter varumärket Liza Marklund och hennes PR-apparat med hakan hängande mot bröstkorgen!

Permalänk | Anmäl #5 Pia, 2009-02-21, 07:39

Hej Pia, som jag inte vet vem du är.

Nej jag jämför mig inte med Drougge. För mig är vissa saker hon uttrycker nu oseriösa. Inte minst när det gäller hennes blogg och det hon där har uttryckt om Marklund och andra. Eller när hon i en rubrik skriver ”Är fittan ful”. Jag upplever att hon provocerar på ett sätt som jag anser vara ytterst destruktivt, inte minst för henne själv. Hon hade vunnit min sympati om hon inte gjorde narr av människor på det sätt som jag nu upplever att hon gör. Jag gillar inte det.

Jag gillar inte cynism och hån överhuvudtaget. Samtidigt är jag också helt övertygad om att Drougge har en annan sida också. En sida där hon verkligen stöttar utsatta kvinnor och vill väl. Jag såg henne på Hjärtslaget i Göteborg. Så, ja, jag känner för Drougge när det gäller hennes sorg, inget snack om något annat. Däremot är det svårt för mig just nu att komma i kontakt med nerven av innerlighet, när jag nu upplever att hon fräser som en katt.

Jag ser också en risk om vi kvinnor fastnar i bitterhet, samtidigt som vi stöttar andra utsatta. Det kan lätt skapas ett mansförakt, ett förakt som söndrar istället för att bygga vidare på något konstruktivt. Då, tror jag, att vi inte kommer någon vart i kampen mot mäns våld mot kvinnor.

Jag anser att vi behöver gå ett steg till, ett steg där vi tillsammans med männen försöker skapa en arena av kommunikation, där samtliga röster blir hörda och respekterade. Att vi försöker höja oss över anklagelser, och istället frågar oss vad konkret vi kan göra bättre.

Vad det gäller att Marklund är rik, tycker jag är roligt för henne. I hennes fall, anser jag, att det också är ett svar på hennes kompetens.// Tina Lundberg

Permalänk | Anmäl #6 Tina Lundberg, 2009-02-21, 13:29

Hej Tina.
En mycket bra artikel som leder till eftertanke... Tyvärr blir det nog snart så att någon kommer att upptäcka att Liza skolkade en halv dag när hon var 14-15 år... Vilka beskyllningar kommer det att leda till? (det är bara ett tänkt scenario, inte fakta)
Eller så kommer det fram att hon har gått mot röd gubbe.
Jag tycker att det som sker i bloggvärlden är skrämmande, så även i den litterära världen. Hur kan så många tappa omdömet så totalt? Är det detta som kallas "masshysteri"?
Jag är mycket intresserad av hur människan fungerar och vad som får den att trampa på alla gränser och glömma bort att det finns något som heter medmänsklighet och empati.
Det som hänt är absolut inte ok. Inte på något sätt.
Ser fram emot att läsa fler av dina artiklar och inlägg.

Mvh Marina

Permalänk | Anmäl #7 Marina Iren Engan, 2009-02-26, 00:12

Tina L,s rubrik för sitt inlägg i debatten är träffade intressant.

"vad sysslar kvinnliga journalister med".

Även jag undrar vad kvinnliga journalister sysslar med.

Brösttonerna från Tina är inte att ta miste på från den förnärmade.

Per Hagman

Permalänk | Anmäl #8 Per Hagman, 2009-03-11, 17:46

Per O hagman. Ja, vi är många som är "förnärmade". So what? Vad vill du komma fram till? Vad är ditt problem?

Permalänk | Anmäl #9 ensambloggen, 2009-03-23, 20:43

Hej Tina Lundberg!
Är denna artikel ironisk eller på riktigt?
Du måste vara bra blåögd om du inte fattat hur Liza Marklund har ljugit sig fram till "en plats i solen". Och då menar jag mest en politisk plats i solen!
Tyvärr så verkar du vara fast i en återvändsgränd i och med ditt tänkande att alla kvinnor är offer! Så ser INTE verkligheten ut.
En del människor verka föredra sagor men jag föredrar verkligheten.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

VAD SYSSLAR VI KVINNLIGA JOURNALISTER MED

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar