Fritt forum

Foto: Scanpix

Markus Klinton om Fritt forum

70-talisternas kvinnor tillhör en förlorad generation

Publicerad: 2009-02-03 15:02, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

1970-talets "jämställda" kvinnor har idag en sämre ekonomisk situation än männen födda under samma årtionde. Detta kommer att fortsätta att prägla denna generation kvinnor under resten av deras liv.

21 millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Markus Klinton

Bl a doktorand vid Demokratins villkor, Örebro universitet. Skriver på en avhandling om graviditet, lönearbete och demokrati.

Trots att de bara är mellan 39 och 28 år tillhör kvinnor födda under 1970-talet med egna barn redan en förlorad generation. De har idag en sämre ekonomisk situation och självständighet i jämförelse med sina manliga generationskollegor och vid pensionen, om cirka 25-40 år, kan vi förvänta oss att det kommer att se ännu sämre ut.

År 2006 var den pensionsgrundande inkomsten lägre för kvinnor än för män i alla årgångar födda mellan 1945 och 1985. För de årgångar som föddes på 1970-talet var dock avståndet mellan könen särskilt stort (SCB 2008, På tal om kvinnor och män). Här upprepar sig alltså historien för den generation som trodde att de levde jämlika, sida vid sida.

Det är inte nog med att kvinnor överlag förvärvsarbetar mindre och tjänar mindre än män i Sverige: kvinnors löner är idag i Sverige 84 % av mäns (efter standardavvägning, dvs hänsyn tagen till ålder, utbildning, arbetstid etc, 92%, SCB). Kvinnor ur 1970-talets generation har dessutom valt eller tvingats välja att vara hemma med sina barn i mycket högre utsträckning än männen födda samma årtionde. Uttaget av dagar med föräldrapenning var t ex år 2007 hos kvinnor 79 % och bland män 21 % (SCB). Detta har och kommer att straffa sig ekonomiskt. 1970-talets kvinnor kommer visserligen ha det bättre än vad deras mödrar, mor-/farmödrar har eller hade det men inte i närheten av deras barns pappor.

I centrum för ovanstående problematik finner vi förvärvsarbetet med dess funktion som fördelningsmekanism i det samhälle vi byggde upp under det förra seklet. Lönearbetet som försörjningsnyckel är idag, som bekant, direkt kopplat till pensions- och socialförsäkringssystemet. Det är införlivat i ett rättssystem som har demokrati och jämlikhet och som sina grundläggande värden. Sedan länge vet vi dock att det faktiska utslaget av detta försörjningssystem under lång tid inneburit ojämlikhet, t ex att män som gått eller går i pension får en ersättning som vida överstiger det kvinnor får.

Jag är född 1974 och min farmor och mormor är födda på 1920-talet. I deras generation var det många kvinnor som inte överhuvudtaget var aktiva på lönearbetsmarknaden medan andra hade en väldigt låg förvärvsfrekvens. Detta straffade och har förstås fortsatt att straffa dessa medborgare ekonomiskt. Den disponibla inkomsten bland kvinnliga pensionärer är idag lägre eller västenligt lägre än för manliga pensionärer (SCB).

I takt med välfärdstatens utbyggnad under 1900-talet har villkoren för många kvinnor delvis kommit att förbättras, ofta som ett led i kampen för rättvisa. I min mors och svärmors generation (1940- och 1950-talisterna) var det därför många fler som kunde välja förvärvsarbetets väg och därigenom erhålla de ekonomiska fördelar som det svenska systemet har att erbjuda människor i förvärvsarbete. Denna generation kvinnor fortsatte dock att ta ansvar för det obetalda arbetet i hemmen (genom att bl a gå ner i lönearbetstid, vilket ger omedelbara effekter i såväl socialförsäkrings- som pensionssystem). På det stora hela har de (precis som sina mödrar) därför haft en sämre ekonomisk situation jämfört med männen ur samma generation. Den värsta smällen återstår dock att upptäcka för många kvinnor födda på 1940- och 1950-talet då de nu närmar sig pensionen.

Ovanstående situation för 1940- och 1950-talisterna har då och då börjat kommenteras i den offentliga debatten. Vad det knappast alls talas om är läget för de "jämställda" 70-talisterna. Kanske är deras pensioner för långt bort för vi skall orka tänka på dem. Samtidigt är det inte svårt att med enkel offentlig statistik och ett litet mått av prognosmakeri se att den ekonomiska orättvisan för många kvinnor kommer att bestå också i denna generation. Vi kan därför redan nu börja tala om en ytterligare förlorad generation kvinnor vad det gäller den ekonomiska rättvisan och autonomin.

Nu påpekar kanske den uppmärksamme att ytterligare reformer har skett, t ex genom att föräldrapenningen numera är pensionsgrundande. 1970-talisterna har således i många fall fått och får framöver tillgodoräkna sig sin ledighet med barnen i den framtida pensionen. Man bör då komma ihåg att detta inte ger lika bra betalt i systemet som ”riktigt” lönearbete. Då en förkrossande majoritet av alla föräldrapenningsdagar tas ut av kvinnor kommer det bland 1970-talisterna att drabba dem hårdare. Dessutom, vilket kommer att slå än hårdare, står de för en långt större andel av del av uttaget av den lagstadgade rätten till deltidsarbete under småbarnsåren. Bland kvinnor med barn under 17 år arbetar 30-50 % deltid, bland männen i samma situation arbetar 5-10 % deltid (SCB). Denna ”ledighet” är inte pensionsgrundande överhuvudtaget.

Nuvarande försörjningssystem och politik har förutsatt och fortsätter att förutsätta att män och kvinnor arbetar lika mycket under sina liv oavsett levnadsförhållanden. Det gör inte människor. Fördelningen mellan könen i uttaget av bl a ”barnledigheterna” inte är jämn. Detta faktum har verkat och fortsätter att verka genom vårt ekonomiska försörjningssystem. Kvinnor fortsätter att var hemma med barnen och arbeta mindre jämfört med män och detta straffar sig direkt på de kvinnliga medborgarnas pensionskonton. På pappret hade kanske kvinnorna födda på 1970-talet samma utsikter till ekonomiska självständighet som sina manliga generationskollegor. De faktiska utslaget visar att denna pappersdröm spruckit. Majoriteten av kvinnor födda på 1970-talet med egna barn har skrivit in sig eller är på väg att skriva in sig i samma ekonomiskt ofördelaktiga situation som sina äldre systrar, mödrar, mor- och farmödrar. 1980-talisterna har påbörjat samma väg och snart är det dags för 1990-talisterna.

Frågan är då vad man kan göra åt denna situation? En del vill tvinga människor att ändra sig och sina beteenden för att passa systemet (t ex genom en individualisering av föräldraförsäkringen) medan andra önskar ändra systemet så att det passar med hur människor faktiskt väljer att leva (t ex genom att uppvärdera omsorgsarbetet i försörjningssystemet). Inte sällan går det en ideologisk skiljelinje mellan dessa två extrempunkter. Den möjliga lösningen ligger kanske någonstans däremellan eller varför inte i en extremernas kombination. Själv ser jag inga självklara lösningar. En sak är dock säker, för att något skall hända behöver vi en politisk debatt som tar situationen på allvar.

Tyvärr verkar det för tillfället vara något av en icke-fråga. Nu ser vi mest en massa tjafs om kvoteringens och vårdnadsbidragets vara eller icke-vara. Under tiden straffas människor som väljer eller är tvingade att välja att ta direkt ansvar för sina barn och, kanske mer indirekt, för samhällets framtid. Enligt all tillgänglig statistik slår detta absolut hårdast mot den ekonomiska självständigheten hos den kvinnliga delen av befolkningen.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

70-talisternas kvinnor tillhör en förlorad generation

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar