Vrakens guld tillhör oss skattletare och inte staten

Det finns vrakletare och vrakletare, jag tillhör kategorin skattletare. Det vill säga en som letar vrak för vinnings skull. Den andra kategorin letar vrak av ideologiska skäl, ett historiskt intressant vrak exempelvis. Det som vi har gemensamt är sannolikt att intresset började redan i barndomen. I barnböcker och barnfilmer finns otaliga historier om vrak med skattkistor vaktade av bläckfiskar, hajar och allsköns konstiga havsvidunder. Det är inte att undra på att de flesta barn faktiskt lekt att de hittat den stora skatten.

Att leta vrak som kan vara kommersiellt gångbara behöver inte betyda att det är en kista med guldmynt från 1600-talet man letar efter. Det kan exempelvis vara ett fartyg med 3 000 ton tennplåt från andra världskriget. Värdet är hundratals miljoner men vraket i sig är inte speciellt exotiskt förutom att det kanske finns en dramatisk berättelse omkring sänkningen som kan vara värd att berätta. Utan lasten av tenn skulle dock fartyget glömmas bort helt och med tiden försvinna i form av en rosthög. Ett riktigt gammalt vrak då, ska man få bärga det också om det har en last av tenn eller kanske en kista full av guldmynt? Jag tycker naturligtvis det, om det sker med respekt för just det fartygets historiska värde. Dock har jag svårt att se varför stater skall ha ensamrätt till fynd ombord eller omkring på dessa gamla vrak? Om jag letar efter ett 1600-tals vrak med guld i lasten och jag hittar det på svenskt vatten tillfaller hela vraket och dess last just staten. Ingen hittelön eller summa för att man berikat staten med mer guldmynt som kan gömmas undan i något förråd utgår. Är det rättvist?

Att leta vrak privat har framför allt två pris. Det tar mycket tid i form av arkivforskning och sammanställning av de uppgifter man finner. Detta måste göras på fritiden när man borde umgås med familjen. Det andra är att det kostar mycket pengar att leta vrak. Man måste ha tillgång till båtar, sökutrustning, dykare, personal, bränsle, mat etc. När man väl hittar det man letar efter så börjar, oftast, en kamp mot myndigheterna. De har inte haft en tanke på att leta efter just det vraket eller ens brytt sig om dess existens men likväl skall man i deras ögon helt simpelt lämna ifrån sig fyndet utan någon ekonomisk kompensation. För vissa är detta en ekvation som går att genomföra, de har sedan tidigare de ekonomiska möjligheterna att slösa dessa pengar av rent ideologiska skäl. För andra, likt mig, finns inte denna möjlighet, det enda vi har är våra två händer och ett slags intellekt för just vrakletning. Även jag som kommersiell bärgare är intresserad av äldre vrak utan något ekonomiskt intresse men av anledningar som jag nämnt går det inte att bara leta efter dessa vrak. En dröm vore att det gick att kombinera de två olika typerna av vrakletare. Ett 1600-tals vrak på svenskt vatten med en värdefull last, som exempelvis delas mellan staten och upphittaren efter att en seriös arkeologisk undersökning och utgrävning skett av vraket på bekostnad av den värdefulla lasten.

Vad är det som ändå får en att fortsätta trots dessa uppenbara "hinder"? En fråga som inte går att besvara i några meningar, eller kanske inte alls.

Vad är det som får människor att gång på gång kasta sig ut ur ett fullt fungerande plan? Adrenalinet, rushen, äventyret (en dödslängtan i mina ögon). Antagligen känner vi vrakletare något liknande. Att bygga upp ett vrakprojekt kväll efter kväll, sitta med sjökorten och dra streck för vindriktningar, landmärken, strömriktningar, kanske en vittnesuppgift från en gammal fiskare, till slut kan man kanske sätta ett kryss, eller åtminstone ett område där man tror att vraket kan ligga. Sedan tar själva förberedelserna vid med att faktiskt komma ut och börja söka. I vissa fall kan det ta flera år innan man får chansen att komma ut. När man väl är ute börjar man fundera om man är riktigt klok när man efter flera dygns trist sökande, sitter med ömmande ögon framför en monitor som bara visat en slät dybotten. Men då! En minut innan man måste avbryta för att bränslet skall räcka ända hem eller för att den sista bananen är uppäten, då glider vraket sakta fram på monitorn. Några korta sekunder av andnöd, som kanske kan liknas med uthoppet när man hoppar fallskärm, sedan en fullständig explosion av gurglande läten och det typiska "kolla, kolla" kommentarer som kan upprepas ett otal gånger, tankar om det kan vara rätt vrak eller är det fel vrak och sedan lika plötsligt som vraket gled in på monitorn glider det ur bild. Har man sparat positionen? Sparade man bilden på monitorn? Kaos! VAD-VAR-DET-FÖR-DJUP, går det att dyka nu eller har vi glömt utrustningen på kajen? Det man går igenom känns efteråt som om hjärnan sprungit ett maraton.

Är det någon som blir rik på att leta vrak? JA! Bob Ballard exempelvis som hittade Titanic har blivit megarik på att skriva böcker, filmrättigheter osv. utan att bärga en pinal från vraket. Det finns några fler som blivit rika på liknande sätt. Ett annat sätt är att faktiskt hitta en skatt. Mel Fisher letade i 15 år efter ett vrak, en spansk galjon, Atocha (förkortat), utanför Florida. Förlorade en son som drunknade i en kapsejsad båt men han gav ändå aldrig upp. Till slut fann han och hans team tonvis med guld och silver under sanden. Andra har gjort liknande fynd och man har till och med lyckats med att bärga guld från över tusen meters djup, med vinst! Men de allra flesta blir förlorare, det är lika dåliga odds som att satsa på aktier eller spel. De allra flesta misslyckas med sina vrakprojekt, vraket hittas inte, det ligger för djupt för en bärgning, lasten bestod inte av det man trodde, problem med myndigheter eller kriminella osv. listan på möjliga motgångar är oändlig. Men ändock fortsätter man, har man hittat en skatt en gång vill man uppleva det fler gånger. För min del när den första champagneflaskan öppnades från vraket Jönköping var känslan otrolig, euforisk.

Det senaste fyndet som gjorts är ett brittiskt örlogsfartyg som försvann i engelska kanalen med man och allt under en storm 1744. Det amerikanska företaget Odysse Marine Exploration hoppas att det skall finnas fyra ton gulmynt och ett större antal bronskanoner, värdet vid en lyckad bärgning och försäljning är kanske upp mot en miljard kronor. Men nu tar deras problem med engelska staten vid som kommer att hävda äganderätt, vi har antagligen inte hört det sista av detta vrakfynd. Mina egna pågående projekt är mer blygsamma. Min vana trogen är det alkohol som gäller även nu. Två vrak ligger där ute i Bottniska havet, det ena med 1000 flaskor cognac och 300 flaskor likör, det andra med 1 680 flaskor champagne. Cognacsvraket är hittat men ligger djupt, 90 meter, det andra har vi sökt efter under två somrar men ännu inte hittat. Nästa sommar finns bara en sökruta kvar att leta i och där måste hon ju naturligtvis ligga...

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3555

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Som gammal arkeologistuderande vill jag vänligt men bestämt anmäla en avvikande åsikt. Gamla vrak, och andra fornminnen, har arkeologiskt värde, de tillhör alla. Utforskningen av sådana ska ske vetenskapligt, inte kommersiellt.

Permalänk | Anmäl #1 Erik Rodenborg, 2009-02-03, 01:58

Man behöver inte vara arkeolog för att inse hur infantil artikelförfattaren är. Att drömmen att hitta skatter har sitt ursprung i barndomen är inte samma sak som att man måste anlägga en femårings perspektiv på "mitt och ditt". Självklart tillhör vrakfynd alla, d.v.s. staten.

Permalänk | Anmäl #2 Ule Grosz, 2009-02-03, 06:02

Bra talat i en överraskande liten nischfråga. Erik Rodenborg har förstås rätt, låt alltså fynden tillfalla staten och pengarna herr Lindberg. *salomoniskt*

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2009-02-03, 08:38

re:Ule Grosz .
...det är nog riktigt få som skulle anse att det som tillfaller staten tillfaller oss "alla"..

Permalänk | Anmäl #4 Mattias, 2009-02-10, 19:32

Enligt dykarens logik skulle Vasaskeppet tillfalla Anders Franzén, och inte Svenska staten. I princip inga arkeologiska fornminnen i guld skulle finnas på museér, utan troligvis smältas för försäljning till investerare.

Speciellt fel blir det när det gäller skepp som är bekostade av enskilda stater. De är inte mer skattletarens än en stulen och återfunnen bil tillhör personen som hittade den.

Permalänk | Anmäl #5 Petter Hedberg, 2009-02-21, 14:07

Tråkiga kommentarer hittills, jag skulle vilja framföra några andra synpunkter:
-
Arkeologiskt intressanta objekt riskerar i dagsläget gå helt förlorade då det statliga intresset för att finna och bevara är lågt. Tack vara skattletare finns i varje fall en viss chans för allmänheten att ta del av fynden.
Vidare är det väl inte helt fel att likna de vrak som författaren beskriver vid res derelicta, dvs att de helt enkelt har övergetts och därför borde (i någon mån) kunna tillfalla "upphittaren". Självfallet är ju inte vraken "övergivna" i den bemärkelsen men passiviteten från den "rättmätige ägaren" (Som ju här är staten) innebär ju i praktiken ett övergivande då inga aktiviteter görs för att finna vraken.
-
För att medge allmänheten "mesta möjliga arkeologiska behållning" kanske det vore bra med ett slags "vrakskatt" eller i vart fall en "vrakfinnarpremie" baserat på det kommersiella värdet av fyndet, givetvis med statens förbehåll för de arkeologiskt mest väsentliga?

Permalänk | Anmäl #6 A.Persson, 2009-04-29, 20:14

jag tycker att när det gäler relativt nya vrak som tex ten-båten ska värdet gå till upphitaren om det inte fins en ägare till lasten, om det fins en ägare så ska man få en viss % i hitelån och dena hitelön ska bereknas av lastens värde.

är vraket gamalt (minst 200 år) ska det nartuligt vis göras en arkelågisk undersökning av vraket och dena under sökning ska antingen bekostas av staten eller av skepets totala värde.
ev överskot av deta ska delas melan upphitaren och staten.
om upphitaren inte kan få ut hitelönen i hårdvaluta som tex guld mynt, skepsspant, krukor eler yxor så ska det göras en uppskatning av föremålens värde vid en ev aktion och det värdet ska delas melan upphitaren och staten, skatefrit natulitvis anars kan staten rofa åt sig enu mer av bytet.

Permalänk | Anmäl #7 Björn C, 2009-06-21, 00:06

Att vrak och annat av arkeologiskt värde tillfaller staten tycker jag är bra, men att staten bara "roffar åt sig" är oacceptabelt. Upphittaren ska självklart få betalt för sitt hårda slit i form av en marknadsmässig ersättning beräknad utifrån värdet av fartygets last. Så fungerar det i Storbritannien om du hittar ett värdefullt föremål av arkeologiskt värde och lämnar in det till ett museum.

Ule tänker ungefär som många socialister gör, dvs. att alla ska få en del av kakan även fast det bara är några få som uppoffrar sig.

Permalänk | Anmäl #8 Daniel Westman, 2010-03-12, 22:22

Popular replica watches and Swiss replica watches in our sit.we supply replica handbagsand Louis Vuitton Damier Azur .Louis Vuitton Cruise handbag .louis vuitton epi leather handbag very cheap base on the good quality
some swiss replica watches and Replica Panerai watches and Replica Breitling Watches very Beautiful as Really . all bags louis vuitton monogram bags and chanel 2.55 bags . Louis Vuitton Replica handbags .Prada Replica handbags .louis vuitton monogram canvas are made by Genuine leather .
Burberry handbags|Burberry bags|Cartier handbags|Celine handbags|Givenchy handbags|Lancel handbags|laminated glass|corum admirals cup replica watches|Franck Muller watches|replica Franck Muller watches|Gucci watches|replica Gucci watches|MontBlanc Watch|Mont Blanc Watch|Patek Philippe watch|Replica Patek Philippe|Patek Philippe Calatrava|patek philippe Gondolo|patek philippe nautilus
MARC JACOBS handbags|Marc Jacobs replica handbags|Bottega Veneta replica handbags|Burberry replica handbags|Cartier replica handbags|Celine replica handbags|Christian Dior replica handbags|Christian Dior bag|Coach replica handbags|Coach bags|replica Breitling|Replica Breitling watches|ladies breitling watches|breitling seawolf|breitling BlackBird

Permalänk | Anmäl #9 samenzhen, 2010-07-22, 09:39

utopia
Wow, a quick glance at NPR today reveals a bad day for the art World. Michael Jordan Shoes was a true pioneer, a too-often unsung hero of Reggae. His Rock MBT Discount was All Good, and I absolutely LOVE the old Dance Hall stuff. Love it. I'll never forget meeting people like UGGS,Ugg Boots and people like Pere Ubu's Allen Ravenstine, Roldo Bartimole. cheap ugg boots, ugg classic boots, John Ettore. Anastasia Pantsios. Fred Coach Purses,Coach Handbags in Coach Outlet Store And Gucci Shoes. Pekar was, well..... one funny brother with a social conscience. Pam Arvidson/Hambone...... 1988 we were all working at or in some air max,nike air max contributing to the Cleveland Edition, Cleveland's first real Independent newspaper, and we said and did what we nike dunk, we just didn't give a shot, kept it Real. Thanks to Bill Gunlocke.

Permalänk | Anmäl #10 dxc, 2010-07-24, 01:27