Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Barn- och tvångsäktenskap

Utredaren Göran Lambertz föreslår att tvångsgifte kriminaliseras och att dispenserna för barnäktenskap slopas. Läs (2) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Ryssland, Sverige och säkerhetspolitiken

Foto: Scanpix
Mats Ekdahl friskar upp minnet inför dagens försvarsdebatt:

Sverige var ett av världens mest militäriserade länder

Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Säkerhets- och försvarsfrågorna genomsyrade det svenska samhället och de enskilda medborgarnas liv under flera årtionden. Det skriver Mats Ekdahl, den siste generaldirektören för det psykologiska försvaret.


Om författaren

Mats Ekdahl var den siste generaldirektören (2002-2008) vid det svenska psykologiska försvaret. Före detta journalistprofessor och chefredaktör för Resumé, Tidningen Vi, Läkartidningen och Arbetet.

Det är väldigt få i dag som vet att Sverige för bara några årtionden sedan var en av världens ledande försvarsmakter och att vi hade ett av de starkaste överbefälhavareämbetena i världen. Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Först 1968 beslutade vi att inte skaffa egna svenska kärnvapen (som avancerat industriland hade vi varit kapabla att utveckla taktiska kärnvapen sedan 50-talet). Det svenska flygvapnet var en potentiell maktfaktor i Europa. Det väckte beundran och våra stridsplan kunde säljas världen över. Under namn som Flygande tunnan och Lansen var de svenska jaktplanen en källa till pojkaktig nationell stolthet. Sverige hade dessutom ett av världens absolut bästa civilförsvar! Vi hade lagringsprogram och detaljplanläggning av företag och arbetskraft på ett världsunikt sätt, i nära samverkan med näringslivet. Att betecknas som ett så kallat K-företag var status. Våra bergrumsanläggningar för lagring av olja blev världsberömda.

All beredskap inriktades på att klara invasionsförsvar i tre riktningar - samtidigt. Vi skulle klara en invasion i Skåne, en i Mellansverige och en i övre Norrland. I det längsta (tills hjälp från väst anlände) skulle vi hindra angriparen från att få fotfäste, och ingenstans skulle vi dra oss tillbaka utan att bjuda på hårt motstånd!

Vi skulle också klara att motståndaren använde taktiska kärnvapen samt gas och biologiska stridsmedel. Befolkningen skulle skyddas mot atomvapenanfall mot större städer genom storskalig utrymning, enorma skyddsrum och stora landsomfattande civilförsvarsstyrkor. På teckningar i broschyren "Om kriget kommer" ses en svensk familj färdig för utrymning. "Tag med pengar, värdehandlingar, sjukförsäkringsbesked och fackföreningsbok", lyder underskriften. Hade den också försetts med ransoneringskort och gasmask skulle i så fall även dessa medtas. En absolut tilltro till "världens modernaste land" andas ur denna och många andra texter från den tiden.

Över hela landet fanns ett mycket stort antal befästningar, ledningscentraler, skyddsrum, oljelager, reservsändningsplatser (för etermedierna), papperslager (för dagstidningarna), ja hela industrianläggningar nergrävda i marken. Sverige kunde liknas vid en schweizerost!

Vårt totalförsvar skulle vara omedelbart insatsberett. Vissa delar av Hemvärnet hade till och med en så kort mobiliseringstid som sex timmar! Så sent som vid 1980-talets början omfattade totalförsvaret 2,8 miljoner människor efter mobilisering. För den manliga delen av befolkningen rådde värnplikt mellan 18 och 47 års ålder. För den civila delen av totalförsvaret motsvarade plikten för kvinnor och män i vissa fall ända upp till 70 år. Reservofficerare återfanns på ett mycket stort antal befattningar inom näringslivet, medierna och den offentliga förvaltningen. Sverige inte bara hade utan var ett militärt-industriellt-förvaltningsmässigt komplex. Att slå vakt om totalförsvaret var synonymt med att slå vakt om svensk alliansfrihet, folkförsvar och demokrati. Kring detta rådde såväl politisk enighet som folkförankring. Det var helt enkelt en angelägenhet för alla.

Även sedan stora ytstridsfartyg, äldre typer av ubåtar och stridsflygplan fasats ut ur organisationen omfattade så sent som vid mitten av 1980-talet den mobiliserade styrkan (liksom tjugo år tidigare) 850 000 man, varav 700 000 i armén som ännu i slutet av 1980-talet omfattade 29 brigader efter mobilisering (närmare 10 divisioner enligt stormakternas sätt att se), en imponerande numerär för en mindre stat. Vårt flygvapen räknades dessutom som det fjärde starkaste i världen. Cykeltolkande infanteri var en svensk specialitet in på 70-talet. Vaksamhet - samhällsanda var viktiga motton som stimulerade till bred delaktighet i de nationella säkerhetsintressena.

Spionberättelser som dem om Frithiof Enbom och Stig Wennerström vävdes in i tidens berättelse om folkhemmet, den svenska modellen och det goda och framåtinriktade samhälle som svenskarna höll på att bygga upp. Enbom framställdes som en slusk som hotade detta mönstersamhälle med bohemeri och slarv, medan Wennerström var en dekadent överste ur den forna överklassen som avslöjades av sin rättskaffens hushållerska, försedd med partibok och allt.

När televisionen började introduceras från 1950-talets senare del kom den svenska försvarsmakten att uppleva en verklig guldålder när det gällde populär, positiv behandling i ett medium som började nå in i alla svenskars vardagsrum. Det nya mediet styrdes nämligen i hög grad av möjligheten att skaffa fram rörliga bilder. Alla i förväg kända händelser som var bildmässigt tacksamma premierades vid nyhetsurvalet i Aktuellt, den enda kanalens nyhetsprogram. Det gällde såväl de årliga fältjänstövningarna som vapentekniska nyheter och civilförsvaret. Stoffet hade en egen dramatik som den svenska televisionen var ivrig att utnyttja. Kanoner avfyrades och granaternas förmåga att genombryta pansar visades ingående i bild - allt mot bakgrunden av synsättet att förbättrade svenska vapen också innebar förbättrade möjligheter för den svenska försvarsmakten att bita ifrån sig.

Tillsammans med det närmast permanenta krigshotet fick allt detta naturligtvis djupgående, känslomässiga, materiella och organisatoriska konsekvenser. Säkerhets- och försvarsfrågorna kom helt enkelt att genomsyra det svenska samhället och de enskilda medborgarnas liv under flera årtionden. I ett hotande läge kunde ju den vuxne medborgaren inkallas till totalförsvaret med omedelbar verkan, och därmed bryta upp helt från vardagslivet.

Man tänker på Jan Olof Olssons (signaturen Jolo) TV-serie "Någonstans i Sverige" (1974) som ju mer än något annat har präglat den stora publikens bild av en annan beredskap, den välkända från krigsåren 1939-45. Jolo gestaltade precis det som måste ha varit de flesta inkallades främsta upplevelse: den ändlösa väntan, bevakningstjänstens enformiga och händelsefattiga rutiner - och inte minst den ständigt malande oron för dem därhemma.

Kunskapen om allt detta är viktig för de unga. Något viktigt att bita i, något som de nog aldrig förr ägnat en tanke (för att ingen berättat det för dem). Det kalla kriget (med dess djupgående säkerhetspolitiska motsättningar) och dess påverkan på oss i Sverige är totalt främmande för den unga generationen. Jag tycker att det är viktigt att berätta om den här tiden, just de årtionden som kanske bäst sammanfattades i den välkända broschyren Om kriget kommer.

I den kulturhistoriska skildringen av efterkrigstiden och det kalla krigets årtionden intar hoten och de motsvarande försvarsåtgärderna en självklar plats vid sidan av demokratiutveckling, välståndsexplosion och infrastrukturutbyggnad. Det är angeläget att se frågorna om säkerhet och försvar i ett brett perspektiv. I den berättelsen ingår också hotbilden, de grundläggande tankarna kring säkerhet och försvar, alla de organisatoriska och materiella åtgärderna och - inte minst - hur allt detta inverkade på de enskilda medborgarna. Säkerheten och försvaret utgjorde långt in på 1970-talet en central - men i dag fullständigt bortglömd - del av landets totala samhällsmiljö. Det är viktigt att ge våra barn och barnbarn, men också oss själva referensramar och ett allsidigt perspektiv på den här mycket märkvärdiga tiden!







Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3490

21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varm tack för denna ytterst upplysande artikel. Jag är 70 år så det är mkt i artikeln som väcker minnen.

Permalänk | Anmäl #1 Jan Brunnegård, 2009-01-30, 09:54

Det är kanske mer i denna utmärkta artikel än den i sig bär fram. Då hade landet och dess befolkning ett gemensamt mål - att kunna försvara sig. Nu är vi alltmer uppsplittrade i olika intressegrupper som ofta drar åt helt olika håll.
Vi kanske skulle samla oss till krig för att återuppväcka denna anda? Ingen ids ju hota oss i dag. I alla fall inte direkt.
Det bör ju vara en någorlunda sportslig uppgörelse och med tanke på försvarets styrka i dag (för att inte tala om i morgon) kunde vi kanske ge oss på San Marino (ganska färsk fred f.ö.). Vi har säkert god chans.

Permalänk | Anmäl #2 Greger Morin, 2009-01-30, 10:14

Man behöver inte vara 70 år för att känna att artikeln träffar rakt i hjärtat och maggropen samtidigt. Jag gjorde lumpen 1991-92 och deltog således i det försvarsmaskineri som vi hade under kalla kriget - och det var en underlig känsla att Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen försvann av sig själva några månader före muck ! Så vi vann utan att avlossa ett skott :) Visst var den allmänna värnplikten - med eller utan ett starkt yttre hot - en fantastisk mekanism för social integration som vi idag saknar helt. Var vi ska hitta en liknande mekanism för dagens tidevarv är svårt att se men något vi behöver fundera över.

Permalänk | Anmäl #3 Pär G., 2009-01-30, 14:49

Tilltron till vår svenska försvarsberedskap var kanske inte så stor som förre generaldirektören för det psykologiska försvaret inbillade sig. Bland oss som gjorde militärtjänst under 70 och 80 talet fanns det nog en ganska stor övertygelse om att det var vi själva som var det kalla krigets kanonmat. Jag gjorde själv min GU 82- 83 och blev krigsplacerad med maussergevär modell 96 - 1896!! Granatkastarna som vi använde var gjutna i Helsingfors 1911 (det stod i botten på stativet). Marsch-hastigheten för våra Bolinder-traktorer var 30 km i timmen. Och detta var vid en tid när de stora militärpakterna förfogade över ytterst avancerad militärteknologi (inklusive attackhelikoptrar). Vi unga pojkar i ledet var nog ganska överens om att vi inte hade så mycket som skuggan av en chans om det verkligen hade blivit ett skarpt läge.

Permalänk | Anmäl #4 Joakim Färdow, 2009-01-30, 19:09

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt syftet med denna artikel. Den är mycket dubiös, på gränsen till raljerande och antyder i sin grundton att Sverige var en ledande militärmakt för 20 år sedan där det svenska folket mobiliserades i någon sorts krigshysteri. Menar Ekdahl att det inte förelåg något hot mot Sverige, eller att allt motstånd egentligen var meningslöst? (Detta även om : Ja, jag både inser och vet att planerna för att bemöta en kärnvapenattack var minst sagt orealistiska).

Det som skrämmer mig mest är att denna person med sin defaitistiska attityd uppenbarligen har varit generaldirektör med det yttersta ansvaret för vårt psykologiska försvar. Två frågor väcks omedelbart: Varför utsågs någon med denna attityd och varför accepterade någon med en sådan attityd denna tjänst?

Permalänk | Anmäl #5 Torgny Carlsson, 2009-01-30, 21:51

Tack för en utmärkt artikel. Jag skulle faktiskt önska mig en rejäl bok med ovanstående innehåll nu när det mesta borde vara offentligt.

Permalänk | Anmäl #6 giraffen, 2009-01-30, 22:23

Det märkliga med den här artikeln och dess författare är att inte ifrågasätta det märkliga i att västeuropa har haft fred sedan 1945.
Jag undrar hur många det var sommaren 1989 som tvärsäkert kunde förutspå att berlinmurens fall samma höst? Kanske de, som fram till Georgienkrisen nu i somras, tvärsäkert hävdat att inget hot föreligger inom överskådlig tid för Sverige?

Historien har många exempel på politiker som trott och hoppats på fred - och inget fel med det - men som har haft fel och låtit sig överraskats. Låt oss föra en försvarsdebatt som är mindre naiv men som ändå är hoppfull och verkar för fortsatt fred!

Permalänk | Anmäl #7 Göran Lindahl, 2009-01-30, 22:58

Utmärkt artikel Mats. Tack för senast 24 april 2002. Läs http://heiwaco.tripod.com/punkt149.htm#frank om Du glömt.

Permalänk | Anmäl #8 Anders Björkman, 2009-01-31, 17:38

varför ger Ekdahl ingen förklaring till den väldiga upprustningen i Sverige efter andra världskriget? Handlade det om påtryckningar från USA efter att Sverige gjort sig en bra hacka på handeln med Hitlertyskland under kriget? Hur de segrande västmakterna lät Sverige betala för sitt agerande under kriget är det absolut tyst om precis som svensk tv aldrig gjort minsta tvserie om denna för somliga tydligen alldeles för ömtåliga period. Man hade kunnat be Sverker Åström berätta som var med under hela skedet men som tv missbrukade till att förvandla till en kul gubbe som outat sin homosexuella läggning.

Permalänk | Anmäl #9 manon buttan, 2009-02-01, 12:20

Det som inte du nämner är att efterkrigstidens politiker agerade som de gjorde och satsade på ett starkt försvar eftersom de såg hur försvarslöst Sverige var 1939. De svenska politikerna på 30-talet trodde på nedrustning i en hotfull och krigisk värld, och det var inte så smart. Det vet vi idag!

1925 års försvarsbesked bleknar i jämförelse med galenskapen idag!

/Torbjörn jerlerup

Permalänk | Anmäl #10 Torbjörn Jerlerup, 2009-02-05, 16:02

PS

Jag glömde länka till min blogg: Jerlerups blogg!

http://ligator.blogg.se/2009/february/1940-en-harsman-fran-katastrofen.html

"Vad var det alla politikerna sa under 20-och 30-talet?

* Att Sverige inte behövde ett starkt försvar eftersom världsordningen ändrats och Nationernas Förbund omöjliggjorde krig i Europa...

* Att man har minst tio till femton års förvarningstid innan nästa Europeiska storkrig. Vilket gjorde att man så sent som i riksdagsdebatterna 1934 tll 1935 sa att man inte behövde upprusta, "det finns inget synligt hot mot Sverige just nu"... Jo, tjosan!"

Nu gör vi samma misstag idag igen!

/Torbjörn Jerlerup

Permalänk | Anmäl #11 Torbjörn Jerlerup, 2009-02-05, 16:03

Hepp.. vilken kul och välskriven artikel.
Visst var det en märkvärdig tid.
Kampen mot det sovjetiska hotet.
" Bättre en Persing vid stugan
än en ryss på frugan" ( amr nuklär robot ) var ett av slagorden.

Permalänk | Anmäl #12 Per Hagman, 2009-05-10, 14:52

Det var sannerligen bättre förr.

Permalänk | Anmäl #13 Starvid, 2009-07-16, 19:42

Sverige var alltså ett av Världens mest militariserade länder under den tid som flumvänstern drömmer sig tillbaka till?

Permalänk | Anmäl #14 Lille Luj, 2009-11-19, 21:23

Jag undrar vad Mats vill. När jag läser artikeln känns det som en nostalgitripp och längtan efter något som varit. Denna känsla förstärks av flera kommentarer här ovan. När jag gjorde lumpen 82-83 var det bland det mest ineffektiva och ostrukturerade jag varit med om.
Jag tror säkert att grundtankarna hos försvarsledningen var korrekta, att bygga upp alla möjliga försvarsscenarior om ryssen skulle komma. Jag minns mycket väl hur det var när jag byggde modellflygplan på 70-talet och min pappa sa att Sveriges flygvapen var nummer fyra i världen. Viggen och Draken var något som jag kände mig stolt över. Allt detta raserade när jag till slut hamnade i försvaret, teknik i världsklass men manskapet skulle aldrig klara av skarpt läge. Svenskarna har inte varit i krig på 200 år, det är något att vara stolt över tycker jag, men moralen och kunskapen hos manskapet var nog inte mycket att hurra över. Med tiden har jag insett att Sveriges ledning insett detsamma, villkorslös koppling till Nato och USA har skett under bordet. Självklart har detta varit ett korrekt förfarande, utan denna hemliga allians skulle Sverige varit lämnat utan hjälp. Slutsatsen idag blir att gå med i denna organisation och utbilda det antal soldater som behövs i samverkan med allierade. Antingen går man med i Nato eller så lägger man ned försvaret helt och hållet.
Värnplikten har sina fördelar (mest som något att minnas på äldre dagar) men har inget med Sveriges reella försvarspolitik att göra.
Det kanske kan kännas tråkigt för kommande generationer att inte få uppleva gemenskapen i lumpen men det har inget med Sveriges möjlighet att slippa krig att göra.

Permalänk | Anmäl #15 Håkan Thorsell, 2009-11-19, 21:42

Jag gjorde lumpen 65-66 och kan instämma i de flesta kommentarerna (hade också blivit utrustad med en mauser modell -96 om det blivit skarpt läge). Jag lärde mig hälsa, skjuta och marschera i lumpen; allt på ett utmärkt sätt, men inte mycket mera. Vi var alla medvetna om att vi inte hade mycket att sätta emot sovjetiska tanks T52, men ett riktigt krig kändes både enormt avlägset och absurt.
Flottan och flyget var säkert högkvalitativa, men knappast armén.

Glistrups förslag angående det danska försvaret hade nog passat lika bra i Sverige på den tiden (att installera automatiska telefoner längs gränsen som på ryska sa "vi ger upp").

Men å andra sidan har ju ett land alltid en armé, den egna eller någon annans.

Permalänk | Anmäl #16 Christer, 2009-11-20, 14:57

PS. Bra bild på HM kronprinsen (som var hälsningsberättigad).

Permalänk | Anmäl #17 Christer, 2009-11-20, 14:59

Tilltron till vår svenska försvarsberedskap var kanske inte så stor som förre generaldirektören för det psykologiska försvaret inbillade sig. Bland oss som gjorde militärtjänst under 70 och 80 talet fanns det nog en ganska stor övertygelse om att det var vi själva som var det kalla krigets kanonmat izo-147 dumps. Jag gjorde själv min GU 82- 83 och blev krigsplacerad med maussergevär modell 96 - 1896!! Granatkastarna som vi använde var gjutna i Helsingfors 1911 (det stod i botten på stativet). Marsch-hastigheten för våra Bolinder-traktorer var 30 km i timmen ccna 640-802. Och detta var vid en tid när de stora militärpakterna förfogade över ytterst avancerad militärteknologi (inklusive attackhelikoptrar) 70-236 braindump. Vi unga pojkar i ledet var nog ganska överens om att vi inte hade så mycket som skuggan av en chans om det verkligen hade blivit ett skarpt läge 70-270 latest dumps.

Permalänk | Anmäl #20 kamilas, 2010-05-20, 13:31

Det var förstås helt rätt att minska försvaret efter Sovjets fall. Jag tycker dock att det gick snett på många sätt:
Vi borde ha behållt ett regemente i varje län för att behålla kontakt med folk.
Avvecklingen av material gick för snabbt.
Alla oljelager borde ha behållits som ett nationellt intresse för att hantera vår oljetillförsel. Vi hade kunnat tjänat stora pengar till Sverige på en klok oljeinköpspolicy.
Värnplikten borde ha behållits.
Kostat mer? Troligen inte för vi borde inte ha dragit på oss åtaganden i Afgahnistan och Kosovo, till exempel. Försvarpengar används till förtäckt u-hjälp och det är rätt så sorgligt. Dessutom har avvecklingen av försvaret i sig kostat enorma pengar som tagits av försvarsbudgeten och om den gått saktare hade det varit bra.

Permalänk | Anmäl #21 Sven I Eriksson, 2011-10-19, 23:25

Forsvar och sakerhet
annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.