Sverige var ett av världens mest militäriserade länder

Varm tack för denna ytterst upplysande artikel. Jag är 70 år så det är mkt i artikeln som väcker minnen.

Det är kanske mer i denna utmärkta artikel än den i sig bär fram. Då hade landet och dess befolkning ett gemensamt mål - att kunna försvara sig. Nu är vi alltmer uppsplittrade i olika intressegrupper som ofta drar åt helt olika håll.
Vi kanske skulle samla oss till krig för att återuppväcka denna anda? Ingen ids ju hota oss i dag. I alla fall inte direkt.
Det bör ju vara en någorlunda sportslig uppgörelse och med tanke på försvarets styrka i dag (för att inte tala om i morgon) kunde vi kanske ge oss på San Marino (ganska färsk fred f.ö.). Vi har säkert god chans.

Man behöver inte vara 70 år för att känna att artikeln träffar rakt i hjärtat och maggropen samtidigt. Jag gjorde lumpen 1991-92 och deltog således i det försvarsmaskineri som vi hade under kalla kriget - och det var en underlig känsla att Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen försvann av sig själva några månader före muck ! Så vi vann utan att avlossa ett skott :) Visst var den allmänna värnplikten - med eller utan ett starkt yttre hot - en fantastisk mekanism för social integration som vi idag saknar helt. Var vi ska hitta en liknande mekanism för dagens tidevarv är svårt att se men något vi behöver fundera över.

Tilltron till vår svenska försvarsberedskap var kanske inte så stor som förre generaldirektören för det psykologiska försvaret inbillade sig. Bland oss som gjorde militärtjänst under 70 och 80 talet fanns det nog en ganska stor övertygelse om att det var vi själva som var det kalla krigets kanonmat. Jag gjorde själv min GU 82- 83 och blev krigsplacerad med maussergevär modell 96 - 1896!! Granatkastarna som vi använde var gjutna i Helsingfors 1911 (det stod i botten på stativet). Marsch-hastigheten för våra Bolinder-traktorer var 30 km i timmen. Och detta var vid en tid när de stora militärpakterna förfogade över ytterst avancerad militärteknologi (inklusive attackhelikoptrar). Vi unga pojkar i ledet var nog ganska överens om att vi inte hade så mycket som skuggan av en chans om det verkligen hade blivit ett skarpt läge.

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt syftet med denna artikel. Den är mycket dubiös, på gränsen till raljerande och antyder i sin grundton att Sverige var en ledande militärmakt för 20 år sedan där det svenska folket mobiliserades i någon sorts krigshysteri. Menar Ekdahl att det inte förelåg något hot mot Sverige, eller att allt motstånd egentligen var meningslöst? (Detta även om : Ja, jag både inser och vet att planerna för att bemöta en kärnvapenattack var minst sagt orealistiska).

Det som skrämmer mig mest är att denna person med sin defaitistiska attityd uppenbarligen har varit generaldirektör med det yttersta ansvaret för vårt psykologiska försvar. Två frågor väcks omedelbart: Varför utsågs någon med denna attityd och varför accepterade någon med en sådan attityd denna tjänst?

Tack för en utmärkt artikel. Jag skulle faktiskt önska mig en rejäl bok med ovanstående innehåll nu när det mesta borde vara offentligt.

Det märkliga med den här artikeln och dess författare är att inte ifrågasätta det märkliga i att västeuropa har haft fred sedan 1945.
Jag undrar hur många det var sommaren 1989 som tvärsäkert kunde förutspå att berlinmurens fall samma höst? Kanske de, som fram till Georgienkrisen nu i somras, tvärsäkert hävdat att inget hot föreligger inom överskådlig tid för Sverige?

Historien har många exempel på politiker som trott och hoppats på fred - och inget fel med det - men som har haft fel och låtit sig överraskats. Låt oss föra en försvarsdebatt som är mindre naiv men som ändå är hoppfull och verkar för fortsatt fred!

Utmärkt artikel Mats. Tack för senast 24 april 2002. Läs http://heiwaco.tripod.com/punkt149.htm#frank om Du glömt.

varför ger Ekdahl ingen förklaring till den väldiga upprustningen i Sverige efter andra världskriget? Handlade det om påtryckningar från USA efter att Sverige gjort sig en bra hacka på handeln med Hitlertyskland under kriget? Hur de segrande västmakterna lät Sverige betala för sitt agerande under kriget är det absolut tyst om precis som svensk tv aldrig gjort minsta tvserie om denna för somliga tydligen alldeles för ömtåliga period. Man hade kunnat be Sverker Åström berätta som var med under hela skedet men som tv missbrukade till att förvandla till en kul gubbe som outat sin homosexuella läggning.

Det som inte du nämner är att efterkrigstidens politiker agerade som de gjorde och satsade på ett starkt försvar eftersom de såg hur försvarslöst Sverige var 1939. De svenska politikerna på 30-talet trodde på nedrustning i en hotfull och krigisk värld, och det var inte så smart. Det vet vi idag!

1925 års försvarsbesked bleknar i jämförelse med galenskapen idag!

/Torbjörn jerlerup

PS

Jag glömde länka till min blogg: Jerlerups blogg!

http://ligator.blogg.se/2009/february/1940-en-harsman-fran-katastrofen.html

"Vad var det alla politikerna sa under 20-och 30-talet?

* Att Sverige inte behövde ett starkt försvar eftersom världsordningen ändrats och Nationernas Förbund omöjliggjorde krig i Europa...

* Att man har minst tio till femton års förvarningstid innan nästa Europeiska storkrig. Vilket gjorde att man så sent som i riksdagsdebatterna 1934 tll 1935 sa att man inte behövde upprusta, "det finns inget synligt hot mot Sverige just nu"... Jo, tjosan!"

Nu gör vi samma misstag idag igen!

/Torbjörn Jerlerup

Hepp.. vilken kul och välskriven artikel.
Visst var det en märkvärdig tid.
Kampen mot det sovjetiska hotet.
" Bättre en Persing vid stugan
än en ryss på frugan" ( amr nuklär robot ) var ett av slagorden.

Det var sannerligen bättre förr.

Sverige var alltså ett av Världens mest militariserade länder under den tid som flumvänstern drömmer sig tillbaka till?

Jag undrar vad Mats vill. När jag läser artikeln känns det som en nostalgitripp och längtan efter något som varit. Denna känsla förstärks av flera kommentarer här ovan. När jag gjorde lumpen 82-83 var det bland det mest ineffektiva och ostrukturerade jag varit med om.
Jag tror säkert att grundtankarna hos försvarsledningen var korrekta, att bygga upp alla möjliga försvarsscenarior om ryssen skulle komma. Jag minns mycket väl hur det var när jag byggde modellflygplan på 70-talet och min pappa sa att Sveriges flygvapen var nummer fyra i världen. Viggen och Draken var något som jag kände mig stolt över. Allt detta raserade när jag till slut hamnade i försvaret, teknik i världsklass men manskapet skulle aldrig klara av skarpt läge. Svenskarna har inte varit i krig på 200 år, det är något att vara stolt över tycker jag, men moralen och kunskapen hos manskapet var nog inte mycket att hurra över. Med tiden har jag insett att Sveriges ledning insett detsamma, villkorslös koppling till Nato och USA har skett under bordet. Självklart har detta varit ett korrekt förfarande, utan denna hemliga allians skulle Sverige varit lämnat utan hjälp. Slutsatsen idag blir att gå med i denna organisation och utbilda det antal soldater som behövs i samverkan med allierade. Antingen går man med i Nato eller så lägger man ned försvaret helt och hållet.
Värnplikten har sina fördelar (mest som något att minnas på äldre dagar) men har inget med Sveriges reella försvarspolitik att göra.
Det kanske kan kännas tråkigt för kommande generationer att inte få uppleva gemenskapen i lumpen men det har inget med Sveriges möjlighet att slippa krig att göra.

Jag gjorde lumpen 65-66 och kan instämma i de flesta kommentarerna (hade också blivit utrustad med en mauser modell -96 om det blivit skarpt läge). Jag lärde mig hälsa, skjuta och marschera i lumpen; allt på ett utmärkt sätt, men inte mycket mera. Vi var alla medvetna om att vi inte hade mycket att sätta emot sovjetiska tanks T52, men ett riktigt krig kändes både enormt avlägset och absurt.
Flottan och flyget var säkert högkvalitativa, men knappast armén.

Glistrups förslag angående det danska försvaret hade nog passat lika bra i Sverige på den tiden (att installera automatiska telefoner längs gränsen som på ryska sa "vi ger upp").

Men å andra sidan har ju ett land alltid en armé, den egna eller någon annans.

PS. Bra bild på HM kronprinsen (som var hälsningsberättigad).

Tilltron till vår svenska försvarsberedskap var kanske inte så stor som förre generaldirektören för det psykologiska försvaret inbillade sig. Bland oss som gjorde militärtjänst under 70 och 80 talet fanns det nog en ganska stor övertygelse om att det var vi själva som var det kalla krigets kanonmat izo-147 dumps. Jag gjorde själv min GU 82- 83 och blev krigsplacerad med maussergevär modell 96 - 1896!! Granatkastarna som vi använde var gjutna i Helsingfors 1911 (det stod i botten på stativet). Marsch-hastigheten för våra Bolinder-traktorer var 30 km i timmen ccna 640-802. Och detta var vid en tid när de stora militärpakterna förfogade över ytterst avancerad militärteknologi (inklusive attackhelikoptrar) 70-236 braindump. Vi unga pojkar i ledet var nog ganska överens om att vi inte hade så mycket som skuggan av en chans om det verkligen hade blivit ett skarpt läge 70-270 latest dumps.

Det var förstås helt rätt att minska försvaret efter Sovjets fall. Jag tycker dock att det gick snett på många sätt:
Vi borde ha behållt ett regemente i varje län för att behålla kontakt med folk.
Avvecklingen av material gick för snabbt.
Alla oljelager borde ha behållits som ett nationellt intresse för att hantera vår oljetillförsel. Vi hade kunnat tjänat stora pengar till Sverige på en klok oljeinköpspolicy.
Värnplikten borde ha behållits.
Kostat mer? Troligen inte för vi borde inte ha dragit på oss åtaganden i Afgahnistan och Kosovo, till exempel. Försvarpengar används till förtäckt u-hjälp och det är rätt så sorgligt. Dessutom har avvecklingen av försvaret i sig kostat enorma pengar som tagits av försvarsbudgeten och om den gått saktare hade det varit bra.