Du fick mig att förstå att jag varit en dåre, Hanna

Hanna är en produkt av en äventyrlig, oansvarig dåre till far och en jordnära, socialt välanpassad förskolelärare till mor. Som alla förstår är det en omöjlig kombination, lite grann som Lady och Lufsen. Mitt förhållande med Hannas mor kan liknas vid ett mor- och sonförhållande, Hannas mamma tog över efter min egen mamma. Hon gav mig frihet, trygghet, ett städat hem och mat på bordet. En vardag. En frihet som jag inte riktigt kunde hantera, jag ville se mer, uppleva mer, sätta mina egna gränser.

Jag ser mig själv som den som gett Hanna en stor portion självförtroende, någon form av trygghet i sig själv, någon som vågar.

Det var mycket pappalekar, jag lärde ungen simma när hon var ett år gammal, alltså inget babysim. Ville hon gå ut och rulla sig i snön när det var det var 20 minusgrader ute, så visst fick hon det, alltmedan mor och farmor slet sitt hår i förtvivlan. Till slut kom hon ju in i stugvärmen igen, visserligen blå om läpparna och huttrande men överlycklig, hon hade fått, hon hade vågat och hon hade klarat det.

Under sin uppväxt, när vi var ute på våra äventyr, umgicks vi med alla sorters människor. Vi har vänner i både slott och koja, och överallt där vi hamnade charmade hon alla. Hanna har en förmåga att prata med bönder på bönders vis och lärde på latin, som Karlfelt skaldade. I dag, 20 år senare, intervjuar hon världskändisar, statsmän och hip-hopslynglar med samma bravur. Helt ohämmat.

Jag ser mig själv i Hanna, och jag ser Hanna i mig. På gott och ont.
Men efter att ha läst boken förstår jag att det inte riktigt var så enkelt. Jag ser en unge med en klump av osäkerhet i magen. Vad blir det för äventyr denna gång, kommer pappa att vara stolt över mig?

Min självbild fick sig en rejäl törn, Hanna såg mig, såg mig från sin egen horisont, klarsynt, analyserande och sant.

Jag har inbillat mig att vi var som ler och långhalm, att hon uppskattade de här pappalekarna. Utan klump i magen, utan kravet på att prestera. Att hon såg fram emot äventyren.

När jag ser vårt förhållande i skrift så ser jag att det nog inte var så enkelt, som jag i min fåfänga trodde att det var.

Jag är en naken människa. Jag tar vilka smällar som helst. Jag har inget behov av att upprätthålla en fasad mot omvärlden.

Hanna har haft modet att skildra ett förhållande som fortfarande pågår, ett förhållande jag kan dra lärdom av, och som jag fortfarande kan påverka.

Jag tar åt mig lite av Hannas framgång och känner en enorm glädje och stolthet.

Jag älskar min dotter, över allt annat, och jag vet att den kärleken är besvarad.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3501

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tokfrans, man ska basta innan man rullar sig i snön!

Permalänk | Anmäl #1 Niclas Kuoppa, 2009-01-30, 13:44

Borde inte mamma också få komma till tals!?

Om hon nu så önskar, förståss.
-
Mammor verkar inte få så stort utrymme i den här uppväxtskildringslitteraturen. Det verkar tas för givet att de ska sköta allt i tysthet i bakgrunden. Det ska bara finnas där, och ofta gör de det.
-
MAMMOR - RESEN ER UR TYSTNADEN!

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2009-01-30, 13:51

det är sällan papppr ges utrymme och det är bra. Många problem finns av frånvarande pappor i olika format. Men de som går fram och pratar har dock reflekterat över sin situation. O nu höjs ropen för mammorna. Men de här barnen frågar efter sina pappor och med all rätt. Mammor finns alltid nästan alltid. Det står väl mammor fritt träda fram eller...
Jag tänker på de pappor som vill vara pappor men inte får av olika skäl. Rebellrobban har nekats i tre år att umgås med sin son mer än en timme i månaden och ett samtal per telefon i veckan. Barnet är i fosterhem. Jag undrar vad den sonen skall säga som vuxen till samhället och mamman om att han aldrig fick chansen att umgås med eller lära känna sin son, Sociala myndigheter utnyttjar lagar efter sitt syfte inte efter barnens behov och det är problemet. Grattis ni barn och pappor som fått umgåtts om än inte alltid i idealförhållanden. Mer av detta, tac.

Permalänk | Anmäl #3 Anne Skåner, 2009-01-30, 18:53

Att människor upplever osäkerhet, nervositet och prestationsångest när de lär sig utföra saker är inget som "pappa" ska klandras för. Det blir så när människor utvecklas. Stolthet och glädje blandas med ångest och sorg. Det är vår palett som vi senare utvecklar till en användbar kompass.

Du gjorde RÄTT som var på äventyr med ditt barn. För att utvecklas behövs dessa utmaningar. Det behövs också trygghet, vilket jag anar att hon också fått?

Förstår inte pappabashingen alls. Din dotters skriverier om sin uppväxt gör givetvis ont, då du känner ansvar för att ha utsatt henne för osäkra situationer som kräver intuitiva och reflekterade ställningstagande.

Kanske om det varit lite fler äkta faror i detta land så hade inte nervositet och annat upplevt som the end of the world?

Jag gillar din artikel, men önskar dig mer stolthet för att du inte höll tillbaka äventyrslusten. Meserier leder ingenstans. BRAVO.

Permalänk | Anmäl #4 Snälla, 2009-01-31, 04:55

Nya tider är det. Jag minns alla stora Hellqvistska släktkals där vi kunde ha koll på vad den ena och den andra hade för sig. Den enande generationen har dött ut och nu får vi små släktskärvor genom media. Kônstit ärrä.

Permalänk | Anmäl #5 Lotta Eriksson, 2009-01-31, 15:52

Modet ni båda verkar ha är avundsvärt.

Permalänk | Anmäl #6 Magnusintime, 2009-06-01, 19:20

Lars-Eric Hellquist avled den 2 juli 2009.

http://nwt.se/familj/article557161.ece

Permalänk | Anmäl #7 Torbjörn Karlsson, 2009-07-17, 19:53