Den kritiska konstens ovisshet

På den sista frågan måste vi nog svara nej – i ett givet ögonblick vet vi aldrig riktigt vad konst är eller kan vara för något. Därmed måste vi också svara nej på de andra frågorna. Konsten förtjänar det inte och skall inte ha en mer upphöjd position än något annat. Konst och konstnärer kan inte vara friare än några andra människor. Däremot bör vi förvänta oss (och de själva) att de skall utrycka eller utnyttja den frihet vi alla delar på ett mer explicit, utstuderat och kritiskt sätt.

Frågan är således om Anna Odell gör det i sitt projekt? Jag vet inte riktigt (och konstigt vore väl annars med tanke på mina inledande kommentarer). Även om jag är skeptisk måste jag erkänna att jag delvis är inne på P Hollenders tanke om att vi bör vara beredda att avvakta och se vad som kommer ut av projektet innan vi kategoriskt dömer såväl projekt som konstnärsaspirant. Att jag tänker delvis beror på att jag samtidigt måste medge att t ex J Lundberg har åtminstone någon poäng.

Hur ser Anna Odell på sig själv och konsten och den värld och de människor hon delar världen med? Jag har inte kunnat hitta några kommentarer av Odell själv i denna fråga. Det verkar dock i mitt tycke som att hon inte riktigt tagit till sig kritikbegreppet. Lundberg påstår att hon skulle vara marinerade i Foucault och Derrida. Detta har jag ingen aning om, men om det skulle gälla Foucault verkar det vara en simmig marinad. Hos Foucault finner åtminstone jag ett mer nyanserat förhållningssätt till kritiken och självkritiken (observera att jag säger detta endast med utgångspunkt i konstprojektets mediala rapportering).

Ett kritiskt förhållningssätt hos en noggrann samhälls- och kulturkritiker kan inte komma runt självreflektionen och självkritiken som en del av varje projekt. Det kräver ett ifrågasättande av sin egen position och sin relation till den värld (och de människor) man lever i. Det handlar t ex om att inte falla för frestelsen att låta verket oreflekterat isolera, lyfta fram och underförstått hylla det egna konstnärliga jaget; hennes eller hans världsliga sinnesnärvaro.

Självklart vore det nu naivt och fåfängt (inte bara motsägelsefullt) att tro sig om möjligheten att komma runt sig själv (precis som det inte är rimligt att vi skulle kunna ta oss ur vår kultur eller vårt språk) men det måste, i mitt tycke åtminstone, vara en verklig dröm. Med detta vill jag nu inte förringa de som använder sig själva som konstverk i olika sammanhang. Tvärtom, jag skulle vilja säga att vi hos många av dem kan finna just detta kritiska förhållningssätt, försöket att till varje pris komma runt sig själva för att illustrera eller komma åt någonting, inte sällan makten och överhetens relation till somliga medborgare eller icke-medborgare. Kanske är det just det, vilket någon varit inne på, som Odells projekt handlar om? Jag är osäker, för mig förefaller det som att hon rör sig farligt nära frestelsen.

Ett problem, demokratiskt kanske, med att inte reflektera över sig själv och sin position är att man missar att ta hänsyn till andra. Odell bryr sig om något det är uppenbart, kanske de människor som råkar illa ut i psykbrytarvården. Att de finns är jag övertygad om, även om jag också tror att många människor har fått hjälp från samma vård och känner tacksamhet. Om den ovan nämnde Foucault lärt oss något så är det väl just det att ingenting är blott svart eller vitt, ont eller gott, vilket återigen får mig att misstro dennes, åtminstone i vederhäftig mening, inflytande över Odell.

Till saken hör nu att psykbrytarvården under lång tid varit utsatt för massiv (ofta befogad) kritik, bl a som en följd av Foucaults arbete i mitten av förra seklet, men också andras i t ex USA och Sverige. Reformer och utveckling har också skett på detta område (som på många andra). Kritiken har dock fortsatt (vilket är bra men tyvärr är den alltför ofta svart eller vitt). Psykbrytarvården har alltså sedan lång tid varit öppen för både seriös kritik och pajkastning. Det gör den till ett tacksamt objekt för ett projekt som Odells. Det är dock inte säkert att blott detta faktum ger hennes projekt konstnärlig status. Det som framförallt är problematiskt är som ovan påpekats hennes till synes bristande hänsyn till de iblandade människor som tog hennes skådespeleri på allvar. (Hur det blir med hänsynen i slutändan kan vi dock inte veta, varför vi, återigen, bör vara försiktiga innan vi slutgiltigt dömer såväl Odell som projektet).

Även om jag velar något här vill jag nedan försöka att kort illustrera problemet med hänsynen till andra i Odells projekt. (Om någon tycker att jämförelsen haltar ber jag om ursäkt, men jag vill hävda att den har en poäng.)

Jag är säker på att de allra flesta skulle ha svårt att acceptera om jag som ett led i ett konstnärligt projekt för att öppna bevisligen och uppenbarligen slutna rum spökade ut mig i diverse nazisymboler av tyskt tidigt 1940-talssnitt och började antasta överlevare från de tyska koncentrationslägren på Sergels Torg eller i deras hem. Om vi enas om att helt oproblematiskt definiera Odells projekt som seriös och viktig samtidskonst, vad är det då som hindrar mitt ovanstående förslag samma bedömning? Inget? Eller kanske det som jag i all hast berörde ovan; konstnärens position, kulturellt, rumsligt och tidsligt. Psykbrytarkritik kan vara konst för att det finns ett såväl moraliskt kapital som ett trovärdighetskapital att dra på. I det hypotetiska fallet med naziförklädnaden ovan är det förmodligen tvärtom.

Konst är vad som kan vara konst vid ett givet tillfälle. Det medför (minst) två saker. Rent faktiskt: en historisk öppenhet - Odells verk behöver inte dö för alltid även om det skulle dö nu; det är som för samtida terrorister och nyvalda demokrater, alla är de i historisk mening potentiella revolutionärer eller tyranner. Moraliskt: att konstnärer bör reflektera över sig själva, sin omvärld, sina medmänniskor och motståndare samt varför det är möjligt att genomföra ett särskilt projekt just nu men inte något annat.

Avslutningsvis; jag delar definitivt Odells påstående/budskap (som jag förstått det) om att det finns slutna rum som vi bör öppna upp. Här spelar såväl den kritiskt orienterade konsten som vetenskapen en viktig roll. Det är dock inte säkert eller självklart att alla tillvägagångssätt är bra. Det är en fråga för konstnärernas egen kontinuerliga kritik av sig själva och sina verk, samt för den ofta så förhatliga publiken, såväl recensenter som pöbel (och numera relativt ofta de "medverkande"). Det kräver hårt arbete och självdistans. I detta delar jag också Johanna Rytels mening: "Konst är viktig skit!". Jag skulle dock vilja tillägga att det inte kan betyda att konsten, särskilt inte konstnären, skulle vara viktigare än allt annat, alla andra värden. Det vore en fullständigt orimlig hållning.

Konst? Klicka på följande namn Alfredo Jaar, Åsa Jungnelius. PS. Glöm heller inte Gert Fylkings häcklande av överheten under ett antal år med de årligen återkommande orden äntligen. Roligt första gången, stor konst mot slutet då kultureliten var trött och arg.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3500

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Å herregud så utomordentligt fånigt & urbota dumt. Klinton draperar ju skandalösa självklarheter i "balanserat" kvasiintellektuellt svammel. typ "å den ena sidan, å den andra sidan & säger ingenting bestämt om nånting, vilket ska föreställa "seriöst". Den enkla sanningen är att Anna Odell har gjort sig skyldig till ofredande, misshandel, våld mot tjänsteman, osant intygande etc. samt terroriserat sjuka människor. Det räcker mer än väl för ett kännbart fängesestraff. "Kritisk Konst"? Äh, kyss mig baklänges. - Milde Gud, bevare oss och vårt arma fosterland för dessa halvbildade skönandar med suveränt "upphöjd" blick för det Oväsentliga! *skakar bedrövad på huvudet*

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-01-30, 23:18

Klinton reflekterar över behovet av självkritik och hänsynen till omgivningen - jag begriper inte hur det kan vara så värst "fånigt", "dumt", "upphöjt", eller"kvasiintellektuellt svammel",

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2009-01-31, 11:51

Installationer med budskap som innebär att samhällsresurser
ofrivilligt måste sättas in, såsom polis, räddningspersonal, ambulans
etc., ryms ej under det demokratiska samhällets spelregler med hänsyn tagen till sina medmänniskors livsvillkor vid ex. psykiatriskt sjukhus,då verkliga patienters behov av vård vid tillfället kan bli åsidosatta p.g.a. redan ansträngda samhällsresurser för att i första hand hantera konstnärs budskap som till sin utformning kan innebära fara för andra medborgares hälsa och liv. Konstnär som påtvingar samhället sitt budskap med installation på detta sättet och ansvarslöst tar samhällsresurser i anspråk och ockuperar allmän mark, är mer ett ovärdigt sätt att marknadsföra sig som konstnär, för medial uppmärksamhet, än att kalla dess installation för konst. Vad kan det i så fall bli för s.k. installationer härefter,som kan innebära störningar i samhällsfunktioner, det finns inga gränser sägs det av vissa personer. Den här sortens konst kan med fördel skapas på teaterscener, där hör det moraliskt hemma .Det ska vara högt till taket i ett yttrandefrihetens samhälle, men förpliktigar även till etiska skyldigheter inom alla gruppers verksamhet i samhället.

Permalänk | Anmäl #3 Rolf Bardå, 2009-01-31, 21:20

Peter: Oj då, vilken känslostorm. En öm punkt måhända. Nåväl, varje regim - oavsett om den kallar sig demokratisk eller är uttalat fascistisk - behöver lägervakter. Det är inte mitt kall, jag känner mig alldeles för osäker på såväl mig själv som min kultur. Jag ser t o m denna osäkerhet som något av en ynnest, åtminstone ibland. Hej!

Rolf: Jag håller med dig på de flesta punkter. Självklart skall också konstnären och hennes agerande i denna fråga utsättas för rättslig prövning. Det ifrågasätter jag inte överhuvudtaget. Min poäng är snarare att vi bör vara beredda på att framtiden inte alls kommer att se på saker på samma sätt som vi gör. Det är väl kanske en av få historiska sanningar, inte sant. Ofta har just konsten gått före här. Därför kan det var på sin plats att ha lite is i magen när man, nästan instinktivt, reagerar på något, vilket jag utan tvekan själv också gör (mest hela tiden). Vi hörs!

/Markus

Permalänk | Anmäl #4 Markus Klinton, 2009-02-02, 08:53

Jag håller med dig och Hollender om att det är för tidigt att döma ut verket innan allt är presenterat. men visst, börjar det problematiskt för Odell.

Vad jag saknar i de två sk Konstfackskandalerna är maktperspektivet. Har sett många referenser till situationisterna. Men de stred ju för böfvelen mot en överhet! Vad SLs resenärer och kasst betalda städare har för makt vet jag inte men inte verkar den stor inte. Vad underbetalda psykvårdare har för överhet mer än att de har rätt att bruka våld för att lugna våldsverkare ser jag inte. Så där har Odell en del att jobba med för att få i hop det på ett snyggt sätt.

Blandar man in Foucault så måste man ta med maktaspekten. Annars kommer det bara att bli Filip och Fredrik av allt.

Permalänk | Anmäl #5 Per E Riksson, 2009-02-18, 09:48

Markus:
Trevligt med en debattör som faktiskt håller sig till seriös analys snarare än den synnerligen barnsliga pajkastning som annars färgar ämnet. Tack!

Du skriver en hel del om att förhålla sig själv till sitt skapande, konst handlar inte om demokrati. Jag skapar, inte för att det är mitt yrke eller nåt annat trams, utan för att det är ett behov. I mitt skapande kan jag inte utesluta mig själv, allt jag gör färgas medvetet eller omedvetet av den jag är eller var. Självklart behöver jag ha en medvetenhet och noggrant överväga hur det jag gör tolkas, men vart går gränsen när jag helt valt bort mig själv för att tillgodose omvärldens krav på tillgänglighet.
Oj, aj! Vart kom intentionen från? Varför skapar jag? När försvann helt poängen med min kritik i demokratiseringsprocessen?
Jo, konst är egoistiskt.
Därför kan heller inte konst vara ett känslokallt, vetenskapligt dokumenterande.
Konst handlar inte om demokrati. Lika lite som personangrepp från politiker som Mathias Sundin i en viktig debatt som denna.

En ytterligare ganska löjlig parentes i hela debatten (som jag ser det) är hur fokus hela tiden riktas mot den i sammanhanget synnerligen fåniga kostnad som Odell pådyvlat de oskyldiga skattebetalarna. Sandlåda!

Peter:
Vill du föra en seriös debatt bör du nog omformulera dig.

Slutligen, Rolf och Markus:
Ett åtal endast mot Odell skulle inte vara annat än ett mycket kraftfullt övergrepp från den maktapparat som Odell interagerat med i sitt verk. Eberhards reaktion anser jag bara förstärker vikten av Odells arbete.
Frågan har redan väckts tidigare; borde inte misstanke väckas om brott mot vårdsekretessen?
Lika för lika... Eller?

Mvh Jon

Permalänk | Anmäl #6 Jon Rundlöf, 2009-05-22, 13:37