Fritt forum

Foto: Scanpix

Ingrid Sperber om Fritt forum

Belgien i bryderi

Publicerad: 2009-01-30 13:01, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Det märktes inte mycket av den i Sverige, men vid jultid var det stor kris i den belgiska regeringen.

19 millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag bor sedan flera år i Belgien och följer politiken med stort intresse.

I dessa dagar, när utrikesnyheterna nästan uteslutande handlar om den stora nyheten Obama, känns det nästan fel att skriva om något annat, men inte desto mindre händer det ju fortfarande ett och annat runt om i världen, som inte får mycket utrymme i den svenska nyhetsrapporteringen. Så har till exempel Belgien just gått igenom en regeringskris som ägnades några korta rader i de svenska tidningarna. De svenskar som eventuellt är intresserade av att få reda på vad som händer i resten av Europa har därför fått nöjet att själva försöka pussla ihop en bild av den utomordentligt snåriga och komplexa belgiska politiken, vilket inte är alldeles lätt. Här följer därför en redogörelse, tillägnad den som är intresserad, för vad som egentligen hände i det där underliga lilla landet runt omkring Bryssel.

En försäljning med förhinder

Ingen kunde säga att det hade gått bra för premiärminister Yves Leterme och hans regering. Efter den stora triumfen i juni 2007, då Leterme, med åttahundratusen personröster, förde sina kristdemokrater tillbaka till den federala makten efter åtta år i opposition, hade han fått se sin popularitet dala under problem som tycktes ändlösa och olösbara: först nio månaders slit för att bilda en regering som, för att spä på förödmjukelsen ännu mer, hade bildats av hans företrädare på posten som fått rycka in och ställa till rätta när Leterme själv hade misslyckats; sedan en regering som ägnade ytterligare nio månader åt att under inre käbbel planlöst driva från den ena halvmesyren till den andra; partiets kartellpartner inom regeringen som reste sig upp och gick i vredesmod när vallöftena bröts, ett efter ett (samtidigt som Leterme hade gjort kartellmotståndarna djupt besvikna genom att envetet hålla fast vid kartellen långt efter att det stod klart att den inte skulle hålla) - ja, listan kan göras oändlig.

Men så skakade finansvärlden i sina grundvalar, stora starka banker vacklade och ropade på hjälp och Leterme fick till slut sin chans att visa vad han gick för. När Belgiens största bank, Fortis, som liksom så många andra hade gapat över för mycket, höll på att stjälpa, ryckte den federala regeringen in och bestämde sig för att sälja större delen av Fortis till den franska storbanken BNP Paribas, som verkade solvent och pålitlig. BNP Paribas gick med på att köpa, Europakommissionen gav sitt godkännande och Leterme såg sin stjärna stiga igen - till och med i den fransktalande delen av Belgien, som (på grund av envist och svårlöst gnissel mellan regionerna) varit tämligen misstänksam mot Leterme, vann han respekt för sitt kraftfulla agerande för att rädda Fortis. Kort sagt: alla var nöjda.

Nej, inte riktigt alla. Några tusen personer var faktiskt riktigt, riktigt missnöjda med affären, nämligen Fortis' aktieägare, som inte hade blivit tillfrågade om någon försäljning. De kände sig rejält överkörda och överklagade beslutet, och den 12 december förra året fattades (till mångas förvåning och regeringens förfäran) ett domstolsbeslut att frysa försäljningsproceduren i ett par månader, så att aktieägarna kunde få säga sitt.

En mystisk sjukdom

Nu började det hända en del märkligheter. Ett domstolsutslag av den här sorten skall egentligen, om man vill hålla strikt på reglerna, undertecknas av tre domare för att bli giltigt, men en av dessa tre, en viss Christine Schurmans, hade sjukanmält sig två dagar tidigare. Riktigt vilken sjukdom hon led av vet ingen, och när de bägge andra domarna den 11 december (dagen innan beslutet om frysningen skulle träda i kraft) till och med åkte hem till henne och ringde på för att få hennes underskrift, vägrade hon. Däremot anmälde Schurmans raskt sina bägge kolleger, som påstods ha pressat och trakasserat henne för att tvinga henne att skriva under. Anmälan, anmärkningsvärd som den var, lämnades utan påföljd.

Nu verkar det här rätt överdrivet. Det måste nämligen inte vara tre domare som undertecknar: om en av dem är förhindrad, kan en notarie underteckna i hans/hennes ställe, och så skedde också. Varför i all världen gjorde de två andra sig då så mycket besvär att de till och med åkte hem till Schurmans (vilket, milt uttryckt, är synnerligen ovanligt) om hennes namnteckning nu inte behövdes? Och var hon verkligen så sjuk att hon inte ens kunde skriva sitt namn på ett papper?

Man kan här notera att Schurmans' frånvaro skulle ha kunnat vara till stor fördel för regeringen, som började bli mer och mer desperat att få igenom försäljningen av Fortis innan BNP Paribas tröttnade och drog sig ur. Den 11 december, dagen innan frysningsbeslutet vann laga kraft, kom det nämligen plötsligt från statens representant, FPIM, en ansökan om att återigen öppna förhandlingarna i rätten. Ett sådant öppnande skulle ha krävt Schurmans' närvaro: om hon inte var med, skulle man bli tvungen att göra om hela proceduren från början, och sådant tar tid - lång tid. Med andra ord, försäljningen av Fortis skulle ha kunnat avslutas i lugn och ro långt innan några besvärliga aktieägare kunde ta till orda. Nu blev det ju inte så: domstolens ordförande tog ingen hänsyn till FPIM:s ansökan utan såg till att frysa försäljningen så fort som möjligt innan den ens hann påbörjas (vilket enligt planerna skulle ha skett just det veckoslutet).

Leterme skriver brev

Att få sin stolta räddning av Fortis skjuten i sank av några lagvrängare var utan tvivel snöpligt för regeringen, men att den skulle falla på det var det inte många som trodde just då. Men Schurmans' gåtfulla uppträdande och hennes - för regeringen - minst sagt vältajmade sjukdom hade satt igång en kedja av händelser som, alltefter det de uppdagades, gjorde det klart att Leterme och ett par av hans närmaste ministrar satt ordentligt fast i ett (inte överdrivet lagligt) spel om Fortis och dess öden.

Den 15 december började fasaden knaka betänkligt i fogarna. Justitieminister Jo Vandeurzen fick då ett meddelande från Marc de le Court, åklagare vid den domstol som fattade beslutet om frysningen, i vilket det talades om diverse formella fel som skulle ha begåtts när FPIM:s begäran om förnyade förhandlingar avslogs. Åklagaren påstår sig ha blivit underrättad om dessa fel av Schurmans, som därefter vägrat visa sig offentligt eller ha något mer med saken att göra. Det påpekas vidare att om dessa fel har begåtts, är det möjligt för högre instans att annullera beslutet att avslå FPIM:s ansökan, och i förlängningen skulle hela beslutet om frysning också kunna annulleras. Fritt fram, i så fall, att sälja till BNP Paribas så snart som möjligt, utan att behöva vänta på aktieägarnas åsikt om saken.

Nu började det viskas om försök från regeringens sida att påverka domstolens beslut i Fortisfrågan - något som inte under några omständigheter får förekomma. Det var dags att göra något, med andra ord, och få slut på ryktena en gång för alla. Leterme såg sin plikt och skrev ett brev till Vandeurzen, som han dessutom själv läste upp inför kammaren (Belgien har tvåkammarparlament, bestående av representantkammare och senat). I brevet gav han en, enligt egen utsago, exakt redogörelse för de kontakter som förekommit mellan representanter för rättsväsendet och för regeringen, samtidigt som han underströk att han själv inte haft något med saken att göra, och att det inte förekommit några som helst försök till påverkan:

I brevet nämns först täta telefonkontakter mellan en åklagare, Paul Dhaeyer, och en icke namngiven medarbetare till Leterme. Därefter följer detaljer om diverse telefonsamtal och SMS mellan en annan medarbetare till Leterme, Hans D'Hondt, och en viss Jan De Groof, och nu börjar det bli riktigt intressant. De Groof är nämligen gift med - gissa tre gånger! - Christine Schurmans. Leterme förklarar att D'Hondt visserligen har mottagit en hel del upplysningar om Fortisaffären, men understryker att han själv inte har varit inblandad.

Ja, så skrev Leterme, och kammarledamöterna satt som slagna av blixten. Vad i all världen hade flugit i karln? Där stod han och erkände glatt att kontakt efter kontakt hade tagits mellan hans medarbetare och domstolen under pågående rättssak, visserligen med De Groof som mellanhand, men det gjorde knappast saken lagligare. Dessutom torde De Groof ha fått uppgifterna från sin hustru, Schurmans, som i så fall begått tjänstefel genom att bryta mot tystnadsplikten. Och som om det inte var illa nog att det över huvud taget hade förekommit ingående kontakter, hade de dessutom förtigits. D'Hondt borde i stället ögonblickligen ha anmält De Groofs meddelanden till justitieminister Vandeurzen, som i sin tur borde ha anmält saken till åklagaren, varefter D'Hondt borde ha vägrat ha någon mer kontakt med De Groof. För att, slutligen, göra saken ännu värre, hade Leterme skrivit sitt brev helt och hållet på eget bevåg utan att underrätta någon - till och med hans vice premiärministrar blev tagna på sängen (något de knappast kan ha uppskattat).

Det spekulerades mycket och resultatlöst om vad det kan ha varit som drev Leterme att skriva och läsa upp detta brev. I vilket fall som helst stod det klart att det bara var en tidsfråga innan regeringen Leterme var slut: man kan inte ha en premiärminister som har förlorat omdömet, av vilken anledning det än vara månde. Oppositionen krävde hans omedelbara avgång, regeringspartierna var något försiktigare, men ville gärna se en ordentlig utredning av vad det egentligen var som pågick.

Ännu en pinsamhet

Nu följde ytterligare ett avslöjande. Det visade sig att en av Letermes rådgivare tidigare hade skickat ett mail till den ovannämnde åklagaren, Dhaeyer, där det påpekas att "sjunkande skepp ibland drar med sig folk", vilket antages vara ett illa dolt hot, syftande på faran med att fatta "fel" beslut om Fortis. Nu såg det riktigt illa ut, och Leterme lovade att komma till kammaren för att förklara sig. Man väntade med stigande spänning på att få höra vad han hade att säga till sitt försvar.

Man väntade förgäves. Ingen Leterme dök upp; i stället reste sig plötsligt statsråden och troppade av mot regeringsbyggnaden, där de förskansade sig för resten av dagen. Därefter dök det upp ett brev från ordföranden i Högsta Domstolen (het Hof van Cassatie) till kammarens talman, Herman Van Rompuy, där det talades om tydliga indicier som antydde att försök gjorts att förhindra frysningsbeslutet. (Märk väl, dock, att det talas om indicier, inte om bevis.) En mer detaljerad rapport utlovades inom kort.

Slutregerat

Efter ett åtta timmars maratonkrismöte kom statsråden ut och låtsades i stort sett som om det regnade. Man hade då offentliggjort den rapport från åklagare de le Court till Vandeurzen där det talas om att fel begåtts i behandlingen av Fortis, att frysningsbeslutet möjligen är olagligt, och att det saknas bevis för inblandning från regeringens sida. På grund av dessa uppgifter ville man vänta med att fatta några beslut till dess att Högsta Domstolen kom med sin detaljerade rapport.

Rapporten kom följande dag, och den var inte nådig. Leterme och hans kabinett, i synnerhet Hans D'Hondt, liksom Vandeurzen och, i mindre mån, finansminister Reynders, fick sina fiskar varma. Enligt rapporten skulle Vandeurzen ha utnyttjat de le Court för att ta reda på detaljer om vad som pågick i rätten runt Fortis, vilket rejält skulle ha försvårat sakernas gång.

Så nu var det slut. Ingen regering kunde överleva den kallduschen. Vandeurzen tog konsekvenserna och avgick snabbt, följd av Leterme och resten av regeringen.

Pappa, kom och hjälp!

Där stod man, ännu en gång utan regering. Vad skulle man nu ta sig till? Nio månader hade det tagit att bilda den förra regeringen, och en upprepning ville man, förståeligt nog, till varje pris undvika. Och vem skulle man kunna övertala att ta jobbet som premiärminister och stå i spetsen för en regering som knappast skulle vara lättare att styra än den tidigare varit? Tidigare hade ju Leterme, med sina åttahundratusen personröster, varit självskriven, men nu var han ute ur leken för överskådlig framtid. Ingen verkade känna sig kallad.

Så vad gör man? Jo, man ropar på pappa eller, om inte ens det hjälper, på farfar. Här behövdes en från det gamla gardet, en som alla kände och litade på, en som kanske, kanske skulle kunna föra sin vilsna hjord fram till valet (och som inte längre hade någon karriär att sätta på spel genom att leda Belgiens mest svårledda regering på många år). Dessutom stod julen för dörren, och man ville gärna ha en regering till nyår. Att ens hitta en regeringsbildare gick inte, så kungen (som i Belgien är den som har ansvaret för sådana saker) fick börja med att hitta en verkenner ("utforskare", ingen officiell titel utan något man hittade på vid förra regeringsbildningen när det gick som allra trögast), som i sin tur skulle skaka fram en regeringsbildare. Valet föll på Wilfried Martens, premiärminister under större delen av åttiotalet och numera lyckligt nygift pappa, som i all hast fick kallas hem från smekmånaden i Disneyland för att snurra igång hjulen.

Mycket snart utkristalliserades två namn: Martens' efterträdare Jean-Luc Dehaene, en kraftfull politiker som löst besvärliga knutar förr, och talmannen Herman Van Rompuy. Dehaene visade sig omöjlig: dels ansåg högerflygeln att han stod för långt till vänster, dels ville han ha ett snabbt nyval, vilket var problematiskt. Resultatet blev alltså att Van Rompuy, mycket motvilligt (han ville inte alls ha jobbet), fick bli premiärminister i den nya regeringen.

Slut? Knappast.

Så långt har vi kommit nu. Belgien har en regering som, under ledning av en man som sammanbitet och motvilligt gör sin plikt, har lika svårt som tidigare att komma överens. Många frågor återstår runt Fortisaffären, i synnerhet vad beträffar Vandeurzens roll i sammanhanget. Hans inblandning förvånade många: han är känd som omutligt hederlig, och det har spekulerats i huruvida Leterme helt enkelt drog honom med sig för att slippa falla ensam. I vilket fall som helst har nu en utredning tillsatts för att försöka få ordning på härvan: belgarna väntar med spänning.

(Not: Belgien är som sagt knepigt att förstå sig på, och även om jag har gjort mitt bästa för att översätta politiska och juridiska termer korrekt, kan jag givetvis ha gjort misstag. Rättelser mottages tacksamt.)

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Belgien i bryderi

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar