Jag vill inte ha min pappa. Får jag byta ut honom då?

När jag ringer honom vet jag aldrig vilket skick han kommer att vara i. Trevlig och glad eller full och skitjobbig. När jag ser hans nummer på nummerpresentatören får jag en sugande känsla i magen. Är han nykter? Nää, det är bäst att låta bli att svara, orkar inte med alla fantastiska projekt han drar igång och som han gärna svamlar om när han har tagit sig en rackare. Ringsignalerna fick varje nervtråd i kroppen att darra allt mer för varje signal som ekade omkring mig. Det hjälpte inte att gömma telefonen under en kudde eller stänga av signalen. Jag visste ju att han satt någonstans och hörde signalerna gå fram hos en dotter som höll sig för öronen.
Så för ett år sedan gjorde jag det enda rätta. För mig alltså. Jag sa upp bekantskapen med honom efter nästan femtio år med strul, fylla och brutna löften. Och en hel del kärlek, glädje och skratt.

Det senaste året har det känts så lugnt och skönt, inga jobbiga "sug-i-magen-samtal". Det har känts som att jag äntligen kunde andas fritt. Inga av de affärspartners han med jämna mellanrum blåser, har hört av sig. Jag har inte behövt hantera deras ilska eller svikna kvinnors förtvivlan. Fast om jag skall vara helt ärlig så har det nog gått några år sedan jag fick den sortens telefonsamtal. Men de finns alltid med på något sätt. Jag var inte speciellt förtjust i telefonen när pappsen hade varit i farten.

De senaste tolv månaderna har jag fått löpande rapporter om hans senaste bravader och hans inte så trevliga förehavanden med ordningsmakten. Han smyger sig in bakvägen så att säga.
Bakvägen som har stått på glänt alla tidigare gånger jag sagt upp bekantskapen med honom, och som den snälla dottern som inte kan säga nej har jag vräkt upp dörren på vid gavel. Både bakdörr, huvudentré och fönster. Med sin oemotståndliga charm och värme har han lyckats låsa upp vartenda lås, även om jag trott att jag hade svetsat igen varenda öppning. Men min pappa han kan osvetsa saker han. Han kan ogöra allt han gjort och osäga sådan han har sagt. Det räcker att jag får höra hans bullrande varma röst, så smälter varenda svetsfog inom mig.

För det kan ju vara så att just denna gång kommer det till att bli bra. Denna tusende gång så kommer han att sluta dricka och han kommer att lyckas med det senaste företaget. För idén är oslagbar och han har redan utsett sig själv till generaldirektör. Han börjar alltid i högsta position, min pappa.

Men nu så har jag fått höra genom bakvägen att han är sjuk, gamla skrutten. Så då måste ju snälla dottern vara snäll en gång till. För inte kan man väl låta bli att ringa ett "sug-i-magen-samtal" till en sjuk strulpappa? Inte sjutton kan väl en snäll dotter byta ut en gammal sjuk strulpelle?

Det var inte bara dörrarna som öppnades... Väggar och tak föll ihop som ett korthus.
Så nu tar jag ett djupt andetag och slår en signal.

Jag tycker att föräldrar överhuvudtaget måste ta mer ansvar för sina barn. Man hör så ofta hur synd det är om mammor och pappor som inte får träffa sina barn. Hur är det för barnen? Barnen har banne mig rätt att slippa en förälder som super, knarkar, slår, våldtar eller utsätter barnet för psykisk misshandel. Då måste barnets rättigheter komma i första hand och föräldern får snällt acceptera att den, åtminstone för en period, utestängs ur barnets liv.

Detta gäller även när en av föräldrarna misshandlar den andra. Numera räknas barn som sett en misshandel som brottsoffer.
Barnen i främsta rummet, punkt slut!

Marina Iren Engan (10 artiklar)
http://marinaengan.wordpress.com

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Bloggat: Andreas Ekström, Borgarmedia: DN1, 2, 3, NM1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Läs även andra bloggares åsikter om Erik Wijk, Olof Wijk, allt vi här drömma om, Överklass, [...] Blogg:Kylan och arrogansen hos Göteborgs överklass | Svensson, 2009-01-30, 11:09

[...] Läs även min artikel på Newsmill. [...] Blogg:När resterna av en våg piskas upp till en tsunami «, 2009-01-28, 18:20

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3427

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är så sant som det är sagt.
Ingen har automatiskt "rätt" till sina barn. Barn är inga "rättigheter" som ska garanteras vuxna. Barn är, surprise anyone: MÄNNISKOR, som har kommit till jorden för sin egen skull, inte för att "trösta pappa" (eller för den delen, mamma).
Jag känner så väl igen den känslan som du beskriver som ett magsug. Känner så väl igen den känslan som ständigt återföljs av besvikelse. Jag har också haft en sådan pappa. Vuxna kan svika och behandla barn hur somhelst utom att få stå till svars för detta f. Dock har man som vuxen en enda möjlighet trots en kvaddad barndom, möjlighet att välja om man vill ha kontakt med sina päron eller inte, och sköter dom sig illa, så får de räkna med att stå sitt kast. Det är enkel matematik. Så illa som en del vuxna beter sig mot barn, skulle aldrig accepteras t ex mellan vuxna på en arbetsplats. Ändå ska barn i första hand finnas till för att trösta de vuxna som brister. Det är sjukt, och den här synen på barn som vars och ens rättighet är destruktiv. Har man fått förtroende att få ett barn, att föda det och ge det liv, då har man alltid ett ansvar i första hand för hur man beter sig mot barnet, inte automatiskt rätt till barnets kärlek och tillgivenhet. Sådant förtjänar man.

Permalänk | Anmäl #2 ensambloggen, 2009-01-28, 19:43

Ensambloggen:

Det är där jag anser att många gör fel. De hävdar sin rätt till barnet utan att sätta sig in i barnets situation.
Har man på något vis förstört reationen med barnet måste man förtjäna sin plats i barnets tillvaro. Då talar jag givetvis om mycket allvarliga händelser, inte om någon bagatell. Tyvärr finns det allt för många barn som sviks av vuxenvärlden. Vuxenansvar läggs på barn som inte har förutsättningarna som skall till för att kunna hantera situationen. Allt för många ser barnen som mini-vuxna.

Sedan har du dessa vuxna som sviker sina barn gång på gång... och en gång till. Sedan förväntar sig den vuxna att barnet skall älska, beundra och acceptera den. en vuxna går vidare som inget hänt och barnet lämnas i ett vakuum med sina tankaroch känslor som det inte får rätsida på. Det gör att barnets känsla av svek fördjupas och ger barnet en tillitsskada som är svår att reparera.

Du har helt rätt i att vissa beteenden som riktas mot barn inte skulle accepteras på en arbetsplats. Då skulle skyddsombudet kopplas in...

Var är barnets skyddsombud?

Permalänk | Anmäl #4 Marina Iren Engan, 2009-02-01, 20:14

Marina här håller jag med dig och förstår mycket väl ditt resonemang.

Man förtjänar kärlek och respekt.

Barn har rättigheter och vi föräldrar ar bara skyldigheter.

Men vi är ändå bara barn till våra egna föräldrar oavsett hur gamla vi blir och alla skall visas respekt om dom förtjänar det.

Leroy

Permalänk | Anmäl #5 Leroy, 2009-03-11, 20:12

Leroy:

Du har helt rätt. Det handlar om respekt som måste förtjänas och att vi förblir barn till våra föräldrar. I alla fall avkomma....
I det här fallet gick det tyvärr inte. Trots ett försök att mötas, med respekt, så blev jag tvungen att fatta ett mycket svårt beslut.
Det gör ont när man förlorar en förälder... speciellt om den föräldern fortfarande lever...

Permalänk | Anmäl #6 Marina Iren Engan, 2009-03-17, 17:21