Fritt forum

Foto: Scanpix

Martin Hedén om Fritt forum

Skjut på pianisten!

Publicerad: 2009-01-26 00:01, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Inom medierna härskar sedan ett sekel ungefär den rent absurda föreställningen att det är något gott i sig att sprida uppgifter. Det spelar ingen roll att de kanske är ofullständiga, obekräftade eller rent missvisande: Själva publicerandet är en god handling och i linje med det blir journalisten god, oavsett vad strunt hon än skriver.

21 millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Martin Hedén är journalist. I höstas sände P1 två dokumentärer Martin Hedén gjort om Sveriges livstidsfångar. De finns att ladda hem som podsändningar.

"Publish and be damned", säger redaktörerna. Offentliggörandet är det viktiga och regeln används både som besvärjelse innan publiceringen och som välsignelse strax efter. Detta tror jag man ska hai åtanke om man på allvar försöker besvara forskaren Helena du Rées fråga på Newsmill, efter det att hon förvägrats korrigera felaktigheter om våldsutvecklingen i SvD: "Varför är kraven på saklighet ofta obefintliga när det gäller publiceringen av uppgifter rörande brottsutvecklingen?"

Som journalist har jag sedan mitten av 80-talet intresserat mig för kriminaliteten som samhällsfenomen. Det är inte de enskilda brotten, brottsutredningarna och brottslingarna som engagerat mig utan snarare synen på och hanterandet av lagöverträdelser. Detta verklighetsutsnitt (anser jag) kan berätta viktiga saker om tiden, människosynen och samhällsklimatet.

Mitt absoluta intryck är, i likhet med Helena du Rées, att efterfrågan på fakta när det gäller brottsutvecklingen är tämligen blygsam. Exempelvis försökte jag från år 2000 intressera både tidskrifter och radio för att göra en ordentlig skildring av utvecklingen inom rättspsykiatrisk praxis från 80-talet och framåt. Det var lönlöst. Så följde en serie tragedier, som fick den samlande löpsedelsbeteckningen "vansinnesdåd" och denna kampanjliknande publiceringsvåg följdes av medieinitierade undersökningar som visade att folk till slut skrämts tillräckligt för att inte våga gå ut. Vilket givetvis också ropades ut på löpsedlarna.

Inte förrän Anna Lindh dödades ansåg man på radion att det var dags att försöka göra en genomlysning av rättspsykiatrins vardag och idéer. DN tog tag i saken ungefär samtidigt. Men på en välrenommerad facktidskrift som Dagens Arbete fick jag den avvärjande responsen att "Du, våra läsare vill bara att man håller de där galningarna inlåsta ordentligt". Det senaste halvåret har jag mött likartade svårigheter inför ett arbete om ångerns betydelse inom rättsväsendet, men om ett par år kanske det blir möjligt att även publicera något om detta.

Vad som är säkert är dock att även om sådana texter blir offentliga så drunknar de i mängden skrämseljournalistik, vars faktagrund är lös eller rent obefintlig. Hur kommer nu detta sig, undrar Helena du Rées, och jag anar en misstanke om politisk styrning i undertexten, alltså om att lättköpta budskap om lag och ordning och hårdare tag kan vinna en och annan seger. Så kan det ju vara, men jag skulle vilja föreslå ett alternativt, eller kompletterande, svar: Att leverera ogrundat hotfulla skildringar är produktivare än att leverera faktagrundade beskrivningar. Och med "produktiv" syftar jag på BNP.

Det finns hur många intressenter som helst som tjänar på skrämseln. Enskilda myndigheter som polis och kriminalvård får ökade resurser, vakt- och larmbolag ökar sin försäljning och sina aktiekurser, fackliga organisationer säkrar anställningar i verk och företag, försäkringsbolagens affärsidé heter ängslan och medierna uppfyller med berättelserna tillsynes sin skyldighet att varna för annalkande faror. Människor som upplever hot konsumerar mer media, godis, alkohol och mediciner.

Jag misstänker också att en av effekterna blir anpassligare medborgare som gärna efterfrågare starka ledare, ställer sig mer sympatiska till kontrollåtgärder och lättare delar upp mänskligheten i dikotomier som vi-och-dom. Sånt bygger väl inte BNP precis, men det kan gynna vissa ideologier. Observera att det här minst av allt är en konspiratorisk förklaring: Just mängden intressenter gör konspiration obehövlig. Det finns inga oskyldiga ord. Ord gör verklighet. Kamomilla stad saknade medier, men man kan undra om journalistiken skulle ha åstadkommit något gott om den gjort affärer på att beskriva stadens kriminella gäng, deras innehav av vaktlejon samt ruggigheter som bageriinbrott, bortförande av städtanter och hiskeliga eldsvådor.

Jag tror inte det. Kamomillas mycket moraliska men samtidigt liberala lag – "Man ska aldrig skada andra, man ska alltid hjälpa till men i övrigt får man göra vad man vill" – samt stadens humanistiske ordningsmakt konstapel Bastian och den dialog som fanns bland medborgarna där var det som gav historien ett lyckligt slut. Hos oss har historien inte blivit lika lycklig. I slutet av 70-talet hade vi ett 30-tal livstidsfångar vars straffverkställighet var ungefär åtta, nio år. Långa straff som skadade, ansåg experterna och man började förbereda för en både effektivare och mer humanistisk kriminalvård, men var samtidigt rädd för att kollidera alltför hårt med allmänhetens önskan om vedergällning.

Nå, utvecklingen gick åt precis motsatt håll. Idag har vi runt 160 livstidsfångar som sitter inne i cirka 17 år i snitt. Och denna fantastiska ökning i samhällets repressiva agerande har skett trots att det dödliga våldet inte ökat, utan snarare minskat något. Som samhällsfenomen är det närmast obegripligt och av en sådan dignitet att debatten borde sjuda av diskussioner och förslag till förklaringar. Men icke. Tvärtom har de allra flesta svenskar den felaktiga uppfattningen att det riktigt grova våldet ökar dag för dag och att brottslingarna bara får sitta inne i ett par år. Folk känner inte till hur anstalterna numera omges av högvoltsstängsel och att fångar kan sitta i säkerhetsbunker (med alla restriktioner detta innebär) i bortåt tio år.

När statliga Straffnivåutredningen funderade över den repressiva galoppen under de senaste decennierna och försökte hitta en förklaringsmodell för två år sedan stannade man vid att det nog handlade om att medborgarnas rädslor flyttats från egendomsbrott till våldbrott. Orsaken till detta i sin tur ansåg utredningen vara den ökade anonymiteten i städerna, det ökade ensamlevandet, övergången från kollektiva synsätt till mer individualistiska samt detta att det personliga ägandet inte längre är särskilt hotat när vi skaffat olika skydd och hyfsade försäkringar.

Det finns givetvis också andra förklaringsförsök än Straffnivåutredningens. En handlar om hur det svenska samhället rustade mot narkotikabrotten. När straffsatserna skärptes för dessa brott kom strafftiderna för våldsbrott att framstå som alltför obetydliga och vi fick så att säga en straffrättslig inflation, innan Högsta Domstolen satte ned klacken härom året och stadgade att lagen faktiskt anger tio års fängelse för mord av normalgraden. Såvitt jag vet har ingen räknat efter hur många som dömdes alltför hårt under den inflatoriska mellantiden.

Nog låter båda dessa förklaringar insiktsfulla – men de blir inte övertygande om man undantar medierna från diskussionen. Det är genom rapporterna i tidningar, radio och TV som vi skapar våra föreställningar om samhället, eller de delar av samhället som vi inte själva kan undersöka eller har erfarenhet av. Rädda människor har blivit skrämda och det är alldeles solklart vilka det är som levererar skrämseln. Det är en hop journalister och redaktörer som själva är övertygade om att de företräder det goda genom att livnära sig på suggestiva hotbilder; ja, genom ren desinformation till sina medmänniskor.

Detta är en fullt legal, men fruktansvärt destruktiv, verksamhet. Vi har ett gammalt talesätt som säger att det inte är budbäraren som ska straffas när budet är negativt, en variant på "publish and be damned". Skjut inte på pianisten, säger vi, han gör så gott han kan. Frågan är dock om inte denna schablon bör tas under ordentlig omprövning. Vad pianisten gör är ju att välja och tolka kompositionerna – detta är pianistens ansvar och om han systematiskt levererar valser oavsett taktart och avsiktligen struntar i att prestera sitt bästa bör han ställas till svars för det. Det börjar sålunda bli dags att osäkra revolvern.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Skjut på pianisten!

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar