Fritt forum

Foto: Scanpix

Jessica Henecke om Fritt forum

Samvård för mor och barn

Publicerad: 2009-01-26 21:01, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Många barn föds inte som planerat. Ett akut snitt, en förtidig förlossning, en svår missbildning eller en livshotande sjukdom kan göra att det lilla barnet måste tillbringa den första tiden på sjukhus. För föräldrarna kan detta vara oehört smärtsamt och för en mor, som kanske själv är sjuk kan detta vara förödande.

4 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Med två barn födda nio veckor förtidigt vill jag prisa en klanderfri neonatalvård och uppföljningsvård för barn. Dock lyser kvinnohälsan med sin frånvaro under hela postpartus perioden.

Idagsläget har några avdelningar öppnats i landstinget där man vårdar mor och barn tillsammans. Dock är det lång väg kvar och dessa platser är få och endast till för de som kan vårdas i eget rum. Barn som kräver vård på intenesivvårdsavdelning i akutrum kan därför, givetvis, inte vårdas med modern. Men kan man inte ha de inskrivna på samma avdelning? Ta med moderns tillstånd i jounarlerna, se till att hon får vård och hjälp paralellt med barnet?

Hon ska nämligen, den dagen barnen/barnet skrivs ut vara fit for fight och beredd att vårda, det kanske fortfarande sjuka, lilla barnet i hemmet. Om friska spädbarnsmammor blir slitna av uppenätter, kolikvaggande och amning - hur tror man då sjuka mammor mår? Fortfarande så saknar så många sjukhus neonatal samvård för mor och barn. Iochmed besparingar verkar det inte heller så ljust på den fronten.

Forskarrapporter har talat om hur viktigt det är att ha föräldrarna hos de små och sjuka sjuka barnen.
Dock fokuserar man i denna kamp för samvård lite för mycket kring ämnet "knyta an" och väcka moderskapet. Det är faktiskt inte det enda problemet för många mödrar. Det finns nämligen andra svårigheter som känns än mer oöverstigliga. Men man har varken kraft eller ork att kämpa för det, varken då man står där mitt i situationen, eller då man änligen är av med sjukhuset.

En nybliven mor är varken psykiskt eller fysiskt i form att åka mellan hemmet och sjukhusen/sjukhuset och spendera ett par timmar om dagen på en kommunal buss med kylväskan fylld med nattens mjölk. Man är heller inte i form att säga adjö till sina dödssjuka barn och åka hem för att laga middag och sova en natt hemma då telefonen kan ringa när som helst och meddela om pulsfall, apnéer eller kanske något slutgiltigt smärtsamt besked.

Mina barn kom nio veckor förtidigt. De hade dåliga odds då den ena hade begynnande hjärtsvikt och den andra mycket liten. Jag kan fortfarande sitta bredvid en av mina döttrars säng och se när hon sover. Se hennes bröstkorg höjas och sänkas och minnas hur svåra indragningar hon hade och alla gånger som larmen tjöt.Det såliga samvetet kan slå mig hårt och våldsamt och jag kan inte hålla henne tillräkligt för att kompensera det faktum att jag inte var hos henne då hon opererade sitt lilla hjärta.

För trots att jag faktiskt befann mig hos hennes exakt lika gamla syster, på ett annat sjukhus, så kommer aldrig otillräkligheten lämna mig ifred. Jag minns när kirurgen ringde mig i hemmet på morgonen och meddelade att hon måste opereras tidigt på morgonen. jag minns att jag inte skulle hinna in innan de gett narkosen och jag tänkte att min lilla flicka på knappt 800 gram skulle få åka själv, utan sin mamma eller pappa, till operationssalen. Jag minns att tänkte att hon kanske inte skulle vakna mer ur narkosen och jag minns att jag tänkte att min oro och separationsångest inte skulle få fördröja denna livsnödvändiga operation.

Att vara mamma och få barn som föds förtidigt eller föds väldigt sjuka är inte bara en enorm smärta utan också helt överdjävligt svårt. Man har inget facit och kan ingenting. Man är helt utelämnad till expertisen och i sin strävan efter att knyta an så bra och snabbt som möjligt med barnen glömmer man bort sig själv och sin hälsa helt.
Neonatalavdelningarna i Stockholm är fantastiska i sin vård av barn. Personalen är kunnig och mycket bra, både med de små barnen som med föäldrarna.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma om BB och antenatalvården. Barnmorskorna och läkarna där verkar fullkomligt oförmögna att känna empati eller anpassa sig till saker "utöver det normala". Min tid som patient på Antenatalen och BB var vidrig, inte bara för att jag var skräckslagen inför hur mina barn skulle klara sig, utan för den extrema bristen på stöd för föräldrar i kris.

En kurator fick vi på Neonatalen, men det handlade mer om praktiska ting kring ekonomi. Föräldraträffar med prematurföreningen fanns också, men det passar inte alla att gå på träffar i dagrummet och många vill inte klassificera sina barn som "prematurer", dessutom finns många barn som inte är prematurer utan har andra svårigheter. Mitt största psykologiska stöd låg i min familj (vänner drar gärna när det blir komplicerat) men också i barnläkarna på Neonatalavdelningarna. För det måste jag säga att mjukare och bättre läkare måste vara svårt att finna. De föklarade allt det obegripliga och fick mig att bli både delaktigare och tryggare. De frågade hur jag mådde och gjorde det på riktigt.

Jag efterlyser en bättre vård av nyförlösta mödrar som har sina barn på sjukhuset. En resurs som kan få en att våga gråta och en plan för den medicinska uppföljningen. För något fysiologiskt påverkad är man nästan alldig. Men trots allt detta får man inget förslag på efterundersökning och i MVC´s jounaler är man sedan länge förflyttat till helt andra nejder.

Jessica Henecke (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3406

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hej!
Jag håller med dig. När vi fick vår sistfödde var det också ett svårt läge och vi visste inte hur det skulle sluta. Min fru var visserligen på sjukhuset men eftersom det var sonen som var "inskriven" fick mamman varken mat eller annat stöd. Det blev förstås en svår situation för oss och även då visade personalen en otrolig brist på empati för barnets förälder som var tvungen att vara där men som liksom inte fanns. Inga frågor om hon behövde något att äta eller dricka. När hon frågade själv fick hon svaret att hon inte var inskriven så det fick hon ordna på egen hand trots att hon inte kunde lämna barnet. Tur att jag kunde pendla mellan hemmet och sjukhuset med våra andra två barn.

Permalänk | Anmäl #1 Nils Pettersson, 2009-02-05, 13:30

Sant. jag hade helt missat det där med mat. Jag tänkte inte ens på det. Det var ett himla sjå med luncher och middagar vill jag minnas. jag och en annan tjej levde på choklad under en period. Det är ju knappast att man vill gå ut och äta och matlåda är väl inte att tänka på.

Permalänk | Anmäl #2 Jessica Henecke, 2009-02-06, 23:04

När en förälder är som mest sårbar, är när barnen inte mår bra, när de är sjuka.
Då ska de inte överges av vården, utan få det mest grundläggande i form av mat, ngt att dricka, någonstans att sova och vila, telefonlinje/datatillgång etc.
Jag håller med dig - låt föräldern även vara inskriven tillsammans med barnet/barnen!
Se över förälderns/föräldrarnas hälsostatus!

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Samvård för mor och barn

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar