Reinfeldt-defekten

Ett bärande inslag i retoriken hos högern, både den konservativa och den nyliberala, har traditionellt varit att välfärdens institutioner bör bantas för att koncentreras på dem som har det sämst. "Ge hjälp åt dom som behöver istället för barnbidrag åt miljonärer" brukade ungmoderater ropa förut. Maciej Zaremba och andra, som influerats av den katolska samhällsläran, kan uttrycka den selektiva välfärdspolitikens idé riktigt mänskligt och poetiskt.

Samma idé har av de osminkade nyliberalerna presenterats i vulgariserad och grotesk form. I tidskriften Nyliberalen hösten 1993 medgav den skäggige filosofidocenten Ingemar Nordin att det finns en grupp som inte klarar sig på marknadens "sunt egoistiska" transaktioner. Men de negativa krav, som Nordin ställde på den som gör anspråk på att behöva hjälp, var inte små. Hjälpbehövande var enligt Nordin "dem som är fullkomligt utblottade, helt utan släktingar och från födseln totalt handikappade (ni vet den där promillen för vars skull hela befolkningen absolut *måste* lida under världens högsta skattetryck)".

Om livet fortfarande är värt att leva när man har tvingats beskriva sig själv så för att få hjälp, är en filosofisk fråga värdig en essä av Albert Camus. Men jämfört med de Friedman- och Hayek-inspirerade nyliberaler, för vilka Bo Lundgren möjligen utgjorde vägs ände, har statsminister Fredrik Reinfeldt mera sinne för strategi. Reinfeldt inser att man inte vinner röster på att angripa barnbidraget. Han har också klart tonat ner det agiterande mot LAS (lagen om anställningsskydd) som högern har bedrivit ända sen denna lags tillkomst, då han inser att det skulle kunna skrämma bort potentiella väljare med fast anställning. De arbetslösa, som av tidigare pigga moderater som Thomas Idergard och Maria Rankka närmast beskrevs som oskyldiga offer för fackets utestängande arbetsrätt och kollektivavtal, låter oftare bli att gå och rösta och passar för taktikern Reinfeldt bättre att göra till syndabockar.

För Reinfeldt står brännpunkten inte, som för de gamla brukspatronerna, mellan företagen och facket, och inte heller som för de ortodoxa nyliberalerna mellan individen och staten. Reinfeldts viktigaste motsättning i samhället utgörs istället av de som förvärvsarbetar för en åtminstone hyfsad lön kontra de som inte gör det; de förra ska gynnas på de senares bekostnad. Som första högerledare i Sveriges historia har Reinfeldt ett program som åtminstone kortsiktigt gynnar en majoritet av befolkningen, om än en knapp sådan.

När Reinfeldt hade blivit moderat partiledare år 2003, och året därpå lanserat sin samhällsvision, skrev jag om dessa frågor i tidningen Internationalen. Jag skrev bland annat följande: "Det finns en sak som ändå borde oroa Reinfeldt och som förhoppningsvis blir hans fall. För de två kategorier som Reinfeldt delar in mänskligheten i är minst sagt lösliga. Den som idag är mitt i karriären kan imorgon drabbas av utbrändhet eller av att företaget outsourcar produktionen till Rumänien eller av nedläggningar på Electrolux. Själv har jag ingen aning om jag om fem år tillhör vinnarna eller förlorarna i Reinfeldts samhälle... Hindret mot det [en valseger för Reinfeldt] är just om de människor, som känner risken att en dag komma att tillhöra den kategori som Reinfeldt vill försämra för, är för många för att han ska kunna vinna valet 2006."

Nu har fem år gått och jag vet att jag klarade mig, genom mycket ansträngning och en hel del tur. Människor som känner mig idag och vet vilken arbetsmyra jag är har ibland svårt att tro mig när jag berättar att jag har varit långtidsarbetslös. Så djupt har propagandan om de arbetslösa som lata trängt in i folksjälen, även hos goda människor.

Mina minnen av tiden då jag var arbetslös under 90-talskrisen förföljer mig fortfarande. Varje dag kunde jag då slå upp tidningen och läsa hur inte bara nyliberaler och högermän, utan också socialdemokratiska "förnyare" som t.ex. den förra veckan avlidne Anders Isaksson, hetsade mot arbetslösa och beskrev oss som parasiter.

Låt oss föreställa oss att propagandan mot de arbetslösa på den tiden hade varit lite mindre människoföraktande, att jag inte hade varit riktigt så skraj som jag var för att aldrig någonsin få ett jobb, att jag inte hade mått fullt så dåligt av att leva på KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) som inte ens räckte åt frimärken till platsansökningar efter hyra och mat, alltså att jag hade blivit lite bättre behandlad av samhället då. Ja, då skulle jag kanske idag bli förförd av Reinfeldts demagogi när han uttrycker sin hycklande incitamentsomsorg om dagens arbetslösa, en grupp som han alltid bara talar *om*, aldrig talar *med*. Jag skulle, som så många tidigare generationer gjort efter att lågkonjunkturen är över, kunna glömma bort hur det var.

Men jag minns. Om alla vi som var nertryckta i skorna under 90-talets kris men lever ett stabilt liv idag försöker komma ihåg hur det var och drar slutsatserna av det, då har Reinfeldt mycket mindre chans att vinna valet 2010.

David Munck (21 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3358

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hej David Munck!
Vad gör du för nytta idag då? Hur skapades ditt jobb?
Om du blir arbetslös så kan du ju alltid söka till ett kloster. Du är ju redan Munck.
Tänk positivt och heja på Sverige istället!

Permalänk | Anmäl #1 TÅGMICKE, 2009-04-02, 10:01

Synd att du har mått så dåligt över att vara arbetslös. Men lösningen kan väl knappast vara Mona och Bailan. De har ju noll att komma med. Och det där med att alla i trygghetens namn ska vara garanterade ett jobb oavsett hur verkligheten ser ut - det förstår jag inte. Då kan det ju bli lika tokigt som med sossarnas förslag: Varför inte ta på oss SAAB:s miljardförluster. Vi kan ju tillverka bilar för att sedan omedelbart förstöra dem igen. Nej, problemet, som jag ser det, är att sossarna allt för länge föraktat människors liv. Det duger bra med ännu en meningslös drejkurs, en AMS-åtgärd eller att man får en klapp på huvudet och a-kassa. Eller långtidssjukskrivningar i tiotusental ( i världens friskaste land). Men inga jobb. Det är väl bättre med en politik som skapar jobb i stället för att återupprepa slöseriet med pengar när varvsindustrin lades ner. Vi kan inte säga, nej vi kan aldrig bli utkonkurrerade av koreaner, för vi är svenskar. För oss gäller särskilda spelregler. Vi måste tänka framåt, det ha bara gått bättre, inte sämre för Sverige efter nedläggningar av mot slutet olönsamma sysselsättningar.

Permalänk | Anmäl #2 Hans, 2009-04-17, 08:48

Rheinfeldt lyckades som en skicklig tjurfäktare säga precis vad han avsåg göra för beslut som ledare men få det att låta som om det främst skulle komma arbetarklassen och låginkomsttagarna till nytta. Det som kan förvåna mig är att man ingenstans på internet idag kan hitta en intervju med Rheinfeldt efter 1993 om han bok "Det sovande folket" där han kallar de svenska välfärdsmänniskorna för mentalt handikappade. I denna boken skriver han att välfärdssamhället som en omöjlig konstruktion och att den bästa staten är den som inte märks. Av allt att döma har Rheinfeldt bara valt att inte prata om boken och ingen utöver Dan Josefson som skrev om en statskupp i slow motion har valt att efterforska det. Huruvida man håller på Sverige eller inte så visar det att enkla samhällsapparater (som media) inte gör sitt jobb idag, det är bara att beklaga att vi alla kommer få betala för det imorgon.

Permalänk | Anmäl #3 Johan Carlsson, 2009-05-25, 20:39