Eget ansvar för pensionen tryggare än politiskt

Den pågående finanskrisen och den accelererande lågkonjunkturen toppar förstås den ekonomiska dagordningen. Börsras, fallande tillväxtsiffror och ökande arbetslöshet är uppenbara konsekvenser av den pågående krisen och en intensiv diskussion pågår om hur dessa negativa effekter ska kunna mildras. Det blir också alltmer uppenbart att om det någonsin funnits några vattentäta skott mellan världens finansmarknader och de svenska välfärdssystemen så är dessa sedan länge utraderade. Vad som händer på marknaderna i New York, Tokyo och London påverkar svenska pensioner, socialförsäkringar, sjukvård och äldreomsorg.

Antingen direkt via minskade finansiella tillgångar och fondvärden, eller indirekt via sviktande skatteunderlag och ökande välfärdsutgifter. Det allra tydligaste exemplet är den nu pågående diskussionen kring finanskrisens effekter på det svenska pensionssystemet och om staten nu ska gå in och kompensera pensionärerna för pensionsbroms som nu hotar slå till. Kompensationstanken omfamnas av politiker från höger och vänster och har även förts fram av bland andra den förre finansministern Erik Åsbrink, tillika medlem av regeringens Finanspolitiska råd. Han argumenterar på DN debatt (18/11) att en kompensation är så viktig att det gärna får innebära att regeringens budgetrestriktioner i form av utgiftstaket åsidosätts. Men det finns också stora nackdelar med en sådan strategi, nackdelar som hittills inte tagits upp till diskussion.

En vanlig men felaktig uppfattning om den svenska pensionsreformen är att den viktigaste förändringen var införandet av premiepensionen, dvs. att svenskarna fick börja placera en del av pensionsavgifterna i fonder enligt egna önskemål. Men premiepensionen är en mycket begränsad del av pensionssystemet och den viktigaste förändringen är i stället att vi övergick från ett system där den slutliga pensionsförmånen var bestämd på förhand till ett system där endast avgifterna till systemet är bestämda på förhand, medan den slutliga pensionsförmånen blir vad den blir.

Nackdelen med det nya systemet är att det för individen inte i förväg går att beräkna hur stor pensionen kommer att bli. Fördelen är att man på förhand vet vad systemet kommer att kosta (i Sverige 18,5 procent av den pensionsgrundande inkomsten) och att staten inte kommer att behöva drabbas av överraskande och skenande utgiftsökningar för pensionerna vilket hade varit fallet om vi behållit ATP-systemet. Systemet är numera följsamt gentemot demografiska och ekonomiska förändringar och finansiellt stabilt i bemärkelsen att inga statliga medel utöver de fasta pensionsavgifterna ska behöva tillföras för att finansiera systemet. Att åstadkomma en sådan reform i ett läge där den demografiska och ekonomiska utvecklingen inom kort kommer att kasta många länder in i en akut pensionskris var en imponerande bedrift av de medverkande politikerna och den svenska pensionsreformen har också rönt stort internationellt intresse av många länder som överväger liknande reformer.

Men följsamhet mot ekonomin har naturligtvis både uppsidor och nedsidor. Pensionerna räknas numera upp i förhållande till utvecklingen av inkomsterna i Sverige i stället för i takt med prisutvecklingen som i ATP-systemet. Ända sedan det nya systemet infördes har detta varit förmånligt för pensionärerna som fått årliga pensionsuppräkningar som varit högre än vad den tidigare prisuppräkningen hade givit. Till exempel har den som hade 11 000 kronor i månaden i pension 2001 hittills fått sin pension uppräknad med 2 074 kronor, eller knappt 19 procent, att jämföra med en uppräkning på 1 759 kronor, eller 16 procent, med prisuppräkning.

Nu har finanskrisen skapat rejäla hål i AP-fondernas tillgångar och den begynnande lågkonjunkturen sätter press på sysselsättningen. Tillsammans gör det att pensionssystemets automatiska balansering, den så kallade "bromsen" som är den yttersta garantin för systemets finansiella hållbarhet, kommer att aktiveras med effekt i januari 2010. Det skulle innebära att uppräkningarna av pensionerna blir lägre än om balanseringen inte aktiverats. Uppräkningen kan även för första gången bli lägre än prisökningarna eller till och med negativ. Det är detta scenario som Åsbrink och politiker från höger till vänster vill undvika. Olika förslag på temat har varit att överföra pengar från statsbudgeten till AP-fonderna, att via skatten kompensera för en eventuellt utebliven uppräkning eller att helt enkelt göra om reglerna för hur systemets tillgångar ska beräknas och därigenom undvika en balansering. Inte heller regeringen, som annars hittills försvarat normpolitiken och budgetreglerna i dess olika skepnader, tycks se några problem med att ändra i pensionsreglerna för att undvika en balansering. Socialförsäkringsministern har uttryckt att det handlar om hur snarare än om en kompensation för en eventuell balansering ska gå till.

Att det politiskt är synnerligen frestande att valåret 2010 vilja undvika en balansering är helt förståligt. Innan total konsensus inträffar i den här frågan bör man dock reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av att sådant beslut. Väljer man att nu tillföra pensionssystemet mer resurser än de fastlagda avgifterna begraver man också tanken på självständiga, finansiellt stabila och långsiktigt hållbara välfärdssystem för lång tid framöver. Ett kompensationsbeslut skulle visa att följsamhet gentemot samhällsekonomin bara tillåts när det går bra, dvs. när följsamheten leder till större utgifter än de traditionella systemen hade gjort. När ekonomin däremot vänder nedåt känner sig det politiska systemet tvingat att skjuta till mer pengar och därmed har hela tanken förfelats och idén med självständiga system övergivits.

Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är bra eller dåligt men det är konsekvensen. Det man kan konstatera är också att om det är den ordning man väljer kunde man ha övervägt att ha kvar de gamla principerna med en förutbestämd pensionsförmån och en rörlig avgift eller skatteuttag. Den förutbestämda pensionen gavs ju upp till förmån för en ökad finansiell stabilitet där staten alltid vet vad pensionerna ska kosta och om man nu överger det fasta avgifts-/skatteuttaget hamnar vi i den sämsta av pensionsvärldar: Den enskilde vet inte hur stor pensionen blir och staten vet inte vad det kommer att kosta. Det var inte meningen med pensionsreformen.

I ett läge där otaliga utredningar och beräkningar visar att det demografiska trycket kommer att sätta våra välfärdssystem under hård press bör vi tänka oss för både en och två gånger innan vi river upp den enda reform som vi faktiskt genomfört på temat långsiktigt hållbara välfärdssystem.

Det är lätt att se poängerna med tillfälliga undantag för att kompensera krisens effekter. Men riskerna med sådan politisk välvilja är stora. Det kommer då åter varje år bli en budgetfråga hur höga pensionerna ska vara. En fara är också att människor åter invaggas i en falsk trygghet att det är politikerna som ska fixa pensionerna.

Det som på sikt gör ett allmänt pensionssystem tryggt är dess förmåga att hantera den demografiska utmaningen. Det som för kommande pensionärsgenerationer ger goda pensioner är en kombination av den allmänna pensionen med tjänstepension och privat pensionssparande. Det vore skadligt om hanteringen av den nuvarande krisen förleder politiska beslutsfattare och medborgare att tro något annat.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3343

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja pension systemet är ett hyfsat område att tycka om men måste de finnas 4 olika AP Fonder med olika direktörer och adminstrationer Erik Åsbrink kastade fram att de kostade 1000 miljoner bara i olika kostnader .Kanske nåt att bita i .Sedan har vi då någon som säger att vi inte ska lägga alla äggen i en korg . ok . Ta fram i offentligheten ljus politiker vad dom olika kostnaderna är punkt .Sedan har vi strategi placering , vad finns att tänka på där kanske kan Ap fonden köpa billigt
nu i starten lågkonjunkturen i våra storstatsområden . Samt sälja i högkonjunktur om detta görs i stiftelseform så blir skatten liten .
Kanske en ide . en mixad kompott är alltid bäst fastiheter obligationer och aktier . Kan gå bra.
mvh

Permalänk | Anmäl #1 dodegevan, 2009-01-24, 14:36

Bra artikel. Har gått i samma tankar att det är synnerligen konstigt att våra politiker vill sabotera det system som de så pass nyligen har skapat. Själva poängen med systemet är att bromsen på utbetalningarna ska slå till så att inte övriga landets ekonomi utarmas. Detta är viktigt då Sverige ej slutar med den pensionerade generationen utan måste bereda möjligheter för de yngre generationerna att vara annat än skatteslavar för kollapsande välfärdssystem som de själva ej kommer att få del av.

Detta förstår nog de flesta om än det kan vara smärtsamt för den enskilda individen. Tycker dock att det är konstigt att Sverige så uppenbart håller sig med andra mindre hedervärda utgifter som utlandsbistånd (1% av BNP) och misslyckad immigrationspolitik (kumulativa befolkningen av nysvenskar kostar 5% netto av bnp per år enligt Birger Schlaug). Innebär att bara här finns 6% av bnp som bättre skulle kunna användas inom andra sektorer/skattesänkningar/pensionsfonder. Innan vi slänger ut stora summor på utlänningar bör vi först betänka att de sociala system som medborgarna har betalat in för sett på några år är bankrutta. Den invandring vi har hjälper ej heller demografin då arbetskraftsdeltagandet är så lågt (5% för somalier, 25% för irakier, stor andel hemmafruar på bidrag) och förvärrar faktiskt enbart då antalet socialbidragstagare ökar.

Permalänk | Anmäl #2 Fredrik Forsberg, 2009-01-25, 13:51

Som någon sagt någon gång: det som staten ger dig kan den också ta ifrån dig. Du måste själv skaffa dig en buffert till pensioneringen. Lita inte på staten. Det blir en chock för många som inte jobbat privat och har höga tjänstepensioner hur liten pensionen blir. Den ligger på förtidspensionsnivå för den som t.ex. jobbat statligt i 30 år och tvingas gå i pension i förtid pga den dåliga arbetsmarknaden och åldersdiskrimineringen. Tjänstepensionen är 1750 kronor brutto! Jag får en känsla av att det finns ett samband mellan den dåliga pensionen och den offentliga sektorns storlek i förhållande till den privata. Det är alldeles för många som lever på olika offentliga kassor. Den privata sektorn måste växa till sig betydligt så att fler kan försörja sig på eget arbete. Det måste bli billigare att anställa och skattetrycket måste ner. Varför inte låta egenföretagare behålla de första 100 000 kronorna i inkomst? Eller bara betala pensionsavgifter på dem. Får vi inte fler företag och företagare kan vi hälsa hem i det här landet. Siste man släcker lyset.

Permalänk | Anmäl #3 Lars Wetterström, 2009-02-27, 16:42

Jag förstår inte problemet? Ge de som hade rösträtt 1958 2% av våra inkomster istället för 12% så sparar vi resten till våra egna pensioner. Det var ju trots allt det dom beslutade då, att dom skulle betala 2% av sina löner till pension.

Permalänk | Anmäl #4 Martin A, 2009-02-28, 00:02

Dagens pensionärer är svin som lever på andra. De suger ut sina egna barn och barnbarn, eftersom deras pensioner bygger på fördelningsprincipen istället för premiereservsprincipen. Pensionssystemet måste privatiseras helt och hållet, för att det ska bli rättvisa generationerna emellan.

Permalänk | Anmäl #5 Henrik Unné, 2009-02-28, 06:10

hmm lång artikel, kan någon sammanfatta? :) I vilket fall så skulle det vara trevligt om man i Svedala kunde arbeta upp en egen förmögenhet utan att råka ut för (s)maffians giriga fingrar enligt devisen: det som inte Nisse på lagret har ska inte heller du ha. dessutom skulle det vara kul om inte kronan sjönk i värde så förbenat. ser vi 1 sek = 2 dkk snart?

Permalänk | Anmäl #6 Mattias, 2009-03-07, 21:08

Hej Jens Magnusson!
1. Varför har politiker byggt upp ett system där sparande bestraffas och lånande gynnas? Vad blir konsekvensen i längden då alla människor inser detta? Kanske en ekonomisk kris?
2. Att uttrycka sig kort och koncist är en konst. Tänk på Einsteins E=mc2!

Permalänk | Anmäl #7 TÅGMICKE, 2009-04-01, 17:20