President Obama och flickan med den röda vita fågeln

Med president Barack Obama i förarsätet kommer det att bli en ny mellanöstern politik. Den kommer inte plötsligt utan långsamt. Över tid kommer varje israel och varje palestinier att se och känna av denna förändring. Nya och delvis hårda krav kommer att ställas på Israel och på det palestinska ledarskapet och vi kommer inte riktigt att känna igen oss när president Barack Obama inleder samtal med Hamas.

Förändringarna kommer också att innebära att varje land som finns inom USAs politiska närområde kommer att lyssna på vad president Barack Obama säger, alla kommer som vanligt att rätta in sig i ledet. Detta kommer också att gälla Sverige, detta oberoende av regering. Vi är alla väldigt väldresserade i det tysta diplomatiska spelet. Det vi nyss sa, om någon hörde det, det som var självklart under president Bush ledarskap kommer vara bortblåst. Ja, blåser bort samtidigt som president Barack Obama håller sitt invigningstal. Och förundrade kommer vi att säga till varandra, "sa vi, tänkte vi verkligen så? Konstigt!"

Kanske skulle vi, lite på skämt, slå vad med varandra om hur lång tid det tar innan Sveriges utrikesminister Bildt inleder samtal med Hamas. Men först bör vi kanske vänta på president Barack Obama.

Också en ung flicka på Gazaremsan kommer att känna av förändringarna långt borta.

Hon berättar att hon längtar efter den röd vita fågeln. Den kom varje morgon till den lilla verandan, till verandan där mamma brukade, när det var varmt ute, servera frukost, bröd, varmt te, vatten och frukt. Pappa lämnade varje morgon, tidigt, sökte jobb inne i Gaza stad. Där kunde han ibland få jobb. Pappa kom oftast hem sent på kvällen.

Hon brukade lägga ut lite frö eller brödsmulor till den rödvita fågeln. Den kom varje morgon vid samma tid, som om den hade en inbyggd klocka. De brukade äta frukost tillsammans.

Flickan pratade om tiden före den där dagen, den där morgonen då allt försvann. Den där dagen då allt tog slut. Det hade pågått länge. De israeliska soldaterna hade passerat varje dag, passerat i sina stora plåtlådor. Hon kunde se dem rassla förbi när hon drack sitt morgon te. Långt därinne, bakom tjock grå plåt satt de unga soldaterna. Det var dagar då hon ofta inte fick gå till skolan, det var då de alla varit rädda, rädda för det ovissa, för det de inte kände till,

Hon hörde det oftast bara på avstånd. Det tunga motorljudet från de tunga maskinerna, dånet från de tunga raketerna, smattret från automatvapen. De var rädda att maskinerna skulle komma för nära, att ljudet skulle komma nära, stanna upp, och maskinerna rikta sina käftar mot dem. Det var också dessa dagar som den rödvita fågeln inte brukade komma lika ofta.
På kvällarna brukade de vuxna sitta och viska om vad de hade hört eller sett under dagen. Alla drömde om den dagen när det skulle bli tyst, inga automatvapen, inget rasslande från de tunga kedjorna och flickan hade längtat tillbaka till skolan.

Mitt i rummet, i det kala flyktingrummet, med några få saker i en hög i ena hörnet sitter hon och berättar. Lugnt och stilla berättar hon medan hon brer ut en matta på det kalla cementgolvet, berättar samtidigt som hon hjälper lillasyster med läxan, de svåra mattetalen. Hon berättar sakta, som om hon vill vara säker på att varje ord ska vara sant. Inga överdrifter samtidigt som hon inte vill utelämna något. Då hade de ett hus, ett hus med veranda och en rödvit fågel. Hon hade delat rum med sin lillasyster. Nu måste alla, hela familjen trängas ihop i detta enda lilla rum. Nu hade man ingen veranda och hon ingen fågel som kom på besök.

En morgon på krigets sista dag stannade soldaterna sina tunga plåtlådor. De riktade de långa kanonrören mot huset. Det var denna morgon då de inte fortsatte, denna morgon som flickan med fågeln aldrig kommer att glömma. Hon hade sett hur de hade passerat huset men sakta vänt tillbaka och i släptåg kom fyra bulldozers. De omringades av tanks med soldater och tunga specialtillverkade bulldozers. Husen tömdes på kvinnor, män och barn. Skrik från soldater, skrik från kvinnor och barn. Soldaterna gav dem bara en kort stund. Hon kommer inte ihåg hur länge, men tiden räckte inte till. De fick inte så mycket med sig, det mesta hamnade under taket. Väggarna bröts sönder som om det var papplådor. De fyra bulldozrarna bröt snabbt ner väggarna. Hon såg hur hennes säng och den lilla byrån försvann under husmassorna. När den tredje väggen rasade föll samtidigt taket, det tunga cementtaket ned. När soldaterna och arbetarna var färdiga med sitt morgonpass kunde man bara se taket som omvandlats till en hård rutschkana.

Någonstans därunder låg verandan där hon varje morgon hade suttit och fått frukost av sin mamma. Även denna morgon på krigets sista dag hade mamma kommit med te och flickan hade för sista gången matat den rödvita fågeln.

Mats Svensson (16 artiklar)

Anmäl