Varning för partiernas drevmentalitet

Kristdemokraternas hantering nyligen av sitt interna provval till EU-parlamentet aktualiserar några principiellt angelägna frågor kring partier och medlemsinflytande.

Bland våra sju riksdagspartier torde det endast vara socialdemokraterna som inte anordnar någon form av provval inför de allmänna valen. Ärligt, kan man tycka, att inte hymla med detta, även om det rimmar illa med partinamnet. Namnet kristdemokraterna, å andra sidan, låter ana både ett slags kristet-etiskt och demokratiskt förhållningssätt, emedan de i sitt senaste provval till EU-parlamentet snarare verkar ha förlorat båda ur sikte.

Det heter i de partier som anordnar provval att man vill sondera stämningen i kandidatfrågan för att få ett rådgivande underlag för valberedning eller nomineringskommitté. Dessa har att väga samman olika faktorer innan de presenterar sina förslag till listor. Inget parti tillämpar veterligen beslutande medlemsomröstningar vid provval utan valberedningarna uppfattar sig - beroende på bland annat traditioner inom respektive parti - ha olika grad av frihet att följa provvalsresultatet. Beslutande medlemsomröstningar kan ju resultera i att för partiledningarna misshagliga figurer fixeras på listorna. Alternativet vore annars att partiledningen i förväg godkänner alla kandidater innan den beslutande omröstningen tar vid. Det är givetvis omöjligt i en s k demokrati. Smakligare då, anses det, att man i olika grad förbehåller sig rätten att i efterhand få sätta sig över medlemsviljan och i olika grad stuva om i kandidatleden innan listorna spikas.

Det säger sig dock självt att om provvalet inte bara ska bli en skendemokratisk luftmanöver och ett hån mot de som av intresse och engagemang bekvämat sig med att alls delta, kräver det att man i huvudsak följer utfallet och inte gör alltför utmanande omstuvningar. En röst som givit sig tillkänna borde rimligen rendera ett högre värde än en röst som inte givit sig tillkänna. Rör det sig dessutom om s k ombudsröster, vilka i sin tur bygger på ett slags representativt företrädarskap, borde medlemsviljan kunna tolkas än striktare. Det vill säga om man föreställer sig att redan utvalda ombuds röster är "omdömesgillare" än de gräsrötters vars vilja man har att företräda!? Men annars: varför skulle den tysta, slumrande och passiva opinionen nödvändigtvis tillerkännas tolkningsföreträde framför den aktiva, som redan givit sin mening till känna?

Om person X, Y eller Z ställt upp i provvalet och därvid sammantaget tillvunnit sig en tätposition ter det sig närmast genant, nonchalant och föraktfullt att en valberedning/partiledning helt sonika bara lyfter bort vederbörande. Att därtill sedan - i syfte att kompensera bortfallet av en fruktad person med bevisat stort förtroende - lyfta in personer på listan som överhuvudtaget inte kandiderat i provvalet, tyder på en ansenlig desperation i förening med en sällsam egenmäktighet. Manövern röjer en demokratisk omognad som dessvärre också devalverar den allmänna trovärdigheten.

I regeringsformens portalparagraf anges att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Just det grundläggande förtroendet och legitimiteten för ett hederligt, allmänt folkstyre vilar till stor del på partiernas demokratisyn och deras förmåga att på ett schysst sätt hantera sina interna, demokratiska processer.

I takt med att den ängsligt sneglande kampen bland partierna hårdnat om rösterna i politikens mitt kan man också se vissa samband med en tilltagande snarstuckenhet och uniformitet hos partiledningarna, vilket har sänkt taket för en fri, öppen, konstruktiv och kritisk debatt. I kölvattnet följer tilltagande toppstyrnings- och slätstrukenhetstendenser som riskerar att reducera partierna än mer till valkampanjsmaskiner och däremellan mindre till ideologi- och idéproducenter. En osjälvständig drev-och flockmentalitet till vad som för stunden uppfattas som "politiskt korrekt" har medfört ökat svängrum för en beställsam anpasslighet till ytligt trendnisseri. Spekulationer i taktiserande för kortsiktigt populistiska vinster tycks i stigande grad få skymma värnandet om partiernas grundläggande "själ" enligt kalkylen: mister Du en kärnväljarsjäl står Dig troligen tusende nya åter. Lätt fånget, lätt förgånget är dock ett talesätt som vi många gånger sett illustrerat i väljarnas beteende.

Ett samhälle i utveckling kräver förvisso både kontinuitet och förnyelse i skön förening; inget kommer ur stillaståendets dynamik. Men om å andra sidan förnyelsens agenda är så intensivt angelägen om att få stångas "i mittens rike"om väljarnas gunst och röster, riskerar partierna samtidigt att gå utslätningsdöden till mötes, en där man förlorar sin själ, sitt signum, sina särdrag och på sikt även sitt existensberättigande.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3255

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för denna insiktsfulla artikel som speglar flera av de tendenser jag som röstberättigad medborgare tycker mig kunna se inom svensk inrikespolitik. Jag har som väljare t.o.m tyckt mig kunna se ett antal hot mot demokratins kärna till följd av de tendenser som Järrel beskriver.

Hur skall Riksdagen kunna vara den öppna arena för svensk politik som den borde utgöra, när den politiska spännvidden ständigt avtar och de åsikter som ligger utanför nonchaleras eller tigs ihjäl.

Hur skall jag som väljare kunna påverka landets inriktning när jag förväntas kunna välja mellan olika ideologiska inriktningar men i parktiken endast har ett alternativ företrätt av olika grupperingar med profilfrågor.

Hur skall jag som väljare via röstsedeln kunna ge min åsikt i viktiga samhällsfrågor när dessa inte förs upp på den politiska agendan.

Varför förväntas jag som medborgare och skattebetalare inte bara finansiera utan även aktivt via röstsedeln stötta ett system där de valda ledamöterna inte vågar eller vill uttrycka sina åsikter av rädsla för utstötningsmekanismer.

Den politiska debatten och dess arenor har kraftigt ändrat karaktär de senaste åren men beslutsrätten ligger kvar i en struktur som ter sig allt mindre lockande att engagera sig i. Inte så lite får det nuvarande partipolitiska systemet mig att tänka på den gamla statskyrkans utveckling.

Permalänk | Anmäl #1 Robert, 2009-01-19, 21:20

Det där begreppet "politiskt korrekt" retar mig verkligen.
Det används nästan uteslutande av gnälliga rättshaverister från högerkanten som surar för att folk inte håller med dom. Och vad betyder det? Att motståndaren inte har nån ryggrad, ingen egen åsikt, bara följer strömmen som dumma får.
Att håna sina meningsmotståndare är en gammal metod. Och tråkig.

Permalänk | Anmäl #2 Olof Lindberg, 2009-01-19, 21:25

Visst är det jobbigt att bli hånad - och motståndaren faktiskt har rätt. Uttrycket "politiskt korrekt" är dock numera inte begränsat till vänsterfältet utan pratiseras dock med lika stor iver och fanatism på det sk högerfältet.

Permalänk | Anmäl #3 Calle Bengtsson, 2009-01-19, 22:03

Herr Järrel, använd gärna fingrarna och räkna igen. Hur många riksdagspartier har vi? Nå? Men Moderaterna har gått i säng med MP för att slippa samarbete med de onämbara. Och Sverige kommer bums att berikas med tusentals ytterligare somalier. Grattis Borlänge och Växjö... och Rinkeby och Bergsjön mfl.orter.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Erlandsson, 2011-09-18, 13:22

stillaståendets dynamik?
http://www.expressen.se/nyheter/1.2463330/slutade-i-riksdagen-for-fem-ar...

Ett arv efter Stig, en medelsmåttighetens möte som hallåa (sannolikt med hjälp av den utomordentlige Stig) en Moderat riksdagskarriär mot offentliga utgifter...nu sitter Herr Gottnöjd och äter rysk kaviar och talar om stillaståendets dynamik. Det är ju faktiskt riktigt bra.

Har herr Gottnöjd tillfört lika mycket till systemet som han tar ut?
Jaså inte det.

Då har ni också svaret på vad som orsakar den ekonomiska recessionen. Herr Gottnöjd är nämligen inflation.

Permalänk | Anmäl #5 u_17443, 2011-10-02, 08:34