Pröva den svenska allemansrätten i Europadomstolen

Regeringen har nu lämnat en lagrådsremiss om förändringar i strandskyddet. Förslaget går i korthet ut på att i större delen av landet skall kommunerna pröva dispenser från strandskyddet i förhållande till regler om landsbygdsutveckling. Undantagen är dels tätortsområden och vissa kustområden där reglerna skall tillämpas mer restriktivt, dels vissa högexploaterade områden som helt undantas från reglerna om landsbygdsutveckling och där de nuvarande reglerna skall tillämpas mer konsekvent.

Förändringarna är välkomna, men fortfarande finns det betänkligheter rörande rättsäkerheten för markägare. Dispenser för landsbygdsutveckling riskerar att bli godtyckliga beroende på tillfälliga politiska majoriteter i kommunerna. Fortfarande tar lagstiftningen föga hänsyn till överordnad rätt.

Strandskyddet har varit kontroversiellt ända sedan det infördes. När förslaget om provisorisk strandlag med den s.k. allemansrätten som motiv presenterades 1950 kunde man i tidningarna läsa rubriker som "Folkvrede i skärgården", "När staten stjäl", "Strandrätt och orätt" och "Nytt intrång i äganderätten på landsbygden". Redan när den första strandlagsförslaget lagts fram av Fritidsutredningen 1938 skrev sedermera professorn Seve Ljungman i sin doktorsavhandling det inte, som utredningen tycktes anse, var ett sanktionerande av en redan befintlig rätt i form av allemansrätt, utan en rättslig nyskapelse av icke ringa principiell betydelse.

När europakonventionen om mänskliga rättigheter införlivades med svensk rätt 1994, ändrades även bestämmelserna om egendomsskydd i den svenska regeringsformen. Där skrevs då bl.a. att det allmänna inte får inskränka användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Det tillfogades även en mening med oklar betydelse om att "alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan".

Det är således i grunden frågan om en intresseavvägning mellan allmänna och enskildas intressen. I denna avvägning är den s.k. proportionalitetsprincipen vägledande. Den innebär att en inskränkning i någon enskilds rätt inte får vara mer långtgående än vad som är nödvändigt för att nå syftet med inskränkningen. Syftet måste vara legitimt, och om det finns alternativ, skall det minst ingripande alternativet väljas. Europadomstolen använder uttrycket necessary and appropriate.

I ett uppmärksammat rättsfall från 1996 gjorde Regeringsrätten en rättsprövning i ett strandskyddsfall i förhållande till europakonventionen. Regeringsrätten uttalade att även om det var frågan om dispens från ett generellt förbud får den beslutande myndighetens handlingsfrihet inte gå längre i sina verkningar i det enskilda fallet än vad proportionalitetsprincipen medger. Rätten konstaterade att byggnaderna i det enskilda fallet inte i någon nämnvärd grad hindrade allemansrättens utövande och menade därför att ett avslag på dispensansökan var ett oproportionerligt ingrepp i äganderätten och upphävde regeringens beslut.

Regeringsrättens dom 1996 utlöste en febril lobbyaktivitet och när Miljöbalken infördes 1998 omarbetades strandskyddsbestämmelserna och det infördes snåriga och svåröverskådliga dispensbestämmelser. Överklaganden handläggs inte längre av förvaltningsdomstolar, utan av de särskilda miljödomstolarna.

Efter miljöbalkens införande kan man åter konstatera en ökad restriktivitet hos domstolarna som är svårförenliga med regeringsrättens lagprövning i förhållande till europakonventionen 1996.

Det är uppenbart att utformningen av Miljöbalkens dispensregler är ägnade att försvåra tillämpningen av proportionalitetsprincipen och sätta europakonventionens regler ur spel så att miljödomstolarna inte dömer på det sätt Regeringsrätten gjorde i sin lagprövning 1996.

Man måste därför ifrågasätta om Miljöbalkens strandskyddsbestämmelser står i överensstämmelse med Europakonventionens egendomsskydd. Redan när Europakonventionen infördes i Sverige tycks den svenska lagstiftaren ha betvivlat att den svenska allemansrätten var förenlig med konventionens egendomsskydd, eftersom man såg anledning att särskilt påpeka saken i regeringsformens lagtext.

Naturligtvis tillåter europakonventionen att det görs inskränkningar i äganderätten. Konventionen säger att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom, men inskränker inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse, men i avvägningen mellan dessa intressen gäller enligt domstolens praxis den ovan nämnda proportionalitetsprincipen.

Den första kritiken man kan rikta mot de svenska strandskyddsbestämmelserna i den nuvarande Miljöbalken i förhållande till Europakonventionen är att de på ett oproportionerligt sätt inskränker ägarens befogenheter i enskilda fall, men att Regeringsrättens dom från 1996 däremot måste anses vara den korrekta tillämpningen av konventionen.

Vidare kräver konventionen att inskränkningar i äganderätten skall vara införda genom lag. Strandskyddet motiveras med en förment uråldrig sedvanerätt i form av allemansrätt. Det finns dock inga belägg för att en sådan rätt för allmänheten historiskt över huvud taget har existerat som någon slags urminnes hävd.

Den andra kritiken man kan rikta mot allemansrätten gäller rätten till en rättvis rättegång. Enligt konventionen skall var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till en oavhängig och opartisk domstol.

Enligt Brottsbalken är det förbjudet att utan lov tillgodogöra sig vissa naturalster, och det är även förbjudet att olovligen gå över tomter, planteringar och andra ägor som kan skadas. Sådana brott kan emellertid åtalas av åklagare endast om det är påkallat av särskilda skäl ur allmän synpunkt. Den som blir utsatt för intrånget är således inte garanterad en rätt att få sin sak prövad inför domstol, såsom konventionen kräver.

Vidare handläggs överklaganden angående allemansrätt och strandskydd i miljödomstolarna av s.k. miljöråd. Dessa är inte lagfarna och har en dubbelroll som en slags allmänhetens advokat och domare som gör att miljödomstolen knappast kan betecknas som opartisk.

Även om regeringens förslag är ett steg i rätt riktning, består likväl tyvärr de brister i rättsäkerheten som jag påtalat.

Nyligen lades det fram en doktorsavhandling i Linköping om Allemansrätten och markutnyttjande. Doktoranden har studerat ett antal rättsfall från senare år och kommer till slutsatsen att allemansrätten inte skall anses vara en inskränkning i äganderätten. I stället menar man att den markägare, vars mark undandras allemansrättslig tillgänglighet får förmånen att få sin äganderätt utvidgad samt att bevisbördan för detta ligger på markägaren. Avhandlingen refererar över huvud taget inte till europakonventionen. Tyvärr är detta en inställning som är mycket spridd, såväl bland allmänhet som bland politiker och myndigheter.

Enligt min mening bör reglerna om strandskydd omarbetas i grunden. Utgångspunkten bör vara att strandskydd utformas som inskränkningar i äganderätten, och inte som ett generellt förbud mot vilket dispenser kan meddelas. Strandskyddsinskränkningar skall i stället sakligt motiveras i det enskilda fallet med utgångspunkt i proportionalitetsprincipen.

Den nuvarande utformningen av det generella strandskyddet är enligt min mening skapad av fanatiker som med hänvisning till en påhittad myt gör anspråk på varje meter strandremsa i hela landet för allmänheten men som inte tillåter de boende att själva att utveckla sin närmiljö, inte ens där det inte finns någon allmänhet som gör anspråk på stranden. Kan man inte komma tillrätta med denna orättvisa på politisk väg bör man låta Europadomstolen pröva rimligheten i den svenska allemansrätten, och det kan vem som helst som anser sin rätt förnärmad göra.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Wiktorsson, som medverkar i senaste medlemstidningen, har en artikel på debattsiten Newsmill: Pröva den svenska allemansrätten i Europadomstolen. Där skriver han att han vill stärka äganderätten för att landsbygdsutvecklingen ska få [...] Blogg:Pröva den svenska allemansrätten i Europadomstolen &laqu, 2009-01-28, 23:12

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3189

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tillgång till natur inklusive stränder är viktigt och något som stat och kommuner bör säkra. Detta skall givetvis inte ske genom konfiskation utan genom inköp av mark för detta ändamål. Varför kan t.ex. inte klubbar och föreningar för båtägare köpa mark i skärgårdar och där ordna tilläggsplatser för sin medlemmar på så sätt som sker i Finland?

Allmänheten skall givetvis kunna ha tillträde till mark och stränder så länge det inte stör markägaren.

Möjlighet att ha ett strandnära boende är av stort värde och skall inte inskränkas för att båtägare skall kunna lägga till på privat mark. Privata ägare skyddar stränder mer än om i allmän ägo, det är bara att se sig omkring på allmänna platser hur det skräpas ner och förstörs. Tunnelbanan är ett bland många exempel på hur allmänna platser behandlas.

Ett annat är det rörliga båtburna friluftslivet i skärgården med vattentoaletter och diskavlopp som går rakt ut i sjön. Är detta strandskydd? Vad det handlar om är ren funktionssocialisering av en viktig del av äganderätten.

Gärna god och riklig tillgång för allmänheten till natur och stränder men betala för det genom köp och/eller avtal.

Permalänk | Anmäl #1 Bengt Holmgren, 2009-01-28, 00:15

Det märkliga med allemansrätten i Sverige är att lagen inte ger några gränser för det intrång en markägare skall bära. Det har medfört att formlig charterturism har skapats, som en tid etablerar sig på ett markområde och sedan lämnar markägaren att städa upp och forsla bort soporna. Dessutom kan virke ha fällts för eldar och flottar. För sådan våldgästning behövs det allmännas resuser för att kunna beivra.

Ett annat fall är en allmän väg intill en strand som är för stenig både för bad och angöring av båtar. Markägarna skulle vilja bygga en brygga för dessa ändamål, men gör det inte, eftersom den skulle dra till sig besökare med nedskräpning och förstörelse som följd, samt parkering där sådan inte är lämplig. Bättre vore om markägarna kunde inhägna ett område och ta en avgift för tillträde. Då kunde de skapa en attraktiv plats i ett annars öde område. Det vore bättre utnyttjning av naturen.

Ett tredje fall är det grundlagsstridiga införlivandet av östkustens privata fiskevatten i allemanssrätten. Det har resulterat i det typiska missbruket av en "allmänning": Alla har rätt att fiska, men ingen har längre något intresse av att sätta ut fisk, så att det finns något att fiska. Vattnen har i stort sett blivit värdelösa.

Allemansrättens gränser måste preciseras och det med möjlighet för ett förnuftigt utnyttjande av stränderna samt beivrande av kommersiell våldgästning.

Permalänk | Anmäl #3 Sture Åström, 2009-02-06, 20:50

Intressant artikel. Jag funderar på att skriva en idéhistorisk uppsats om Strandskyddet och jag kommer att titta på Wiktorssons bok. En sak jag undrar är dock hur författaren gått till väga för att hitta de artiklar från 1950 som han nämner?

Permalänk | Anmäl #4 Tore Andersson, 2009-03-02, 14:55

Tore Andersson - hur har det gått, har du fått tag på artiklarna? Hör gärna av dig - bengt.holmgren@skynet.be

Permalänk | Anmäl #5 Bengt Holmgren, 2009-04-14, 15:26

Europadomstolen?? Vad har eu och deras patrask med svenska lagar att göra? Jovisst regering och reiksdag har lämnat över tyglarna och låter eu skapa och ändra lagar efter deras behag, så var det ju. Så dumt av mig att glömma att det är ju våra över herrar i Bryssel som bestämmer såvida inte.............de för tillfället är i Strassburg.

Permalänk | Anmäl #6 Hob, 2009-08-28, 12:53

g corporation handbags for cheap to draw up in designer handbags that your optimum narrative. replica Coach The two things that best replica handbags grabbed me command that handbags for cheap cheap replica Prada handbags replica designer handbags best replica handbags buy replica handbags cheap replica designer handbags

Permalänk | Anmäl #7 xhming, 2010-07-22, 07:43

Äganderätten och strandskyddet

Jag vill bara säga att det jag läst ignom er skrivelse om reformerat strandskydd och fokus på äganderätten. Jag tycker att ni har skrivet en mycket intressant motion om detta. Hoppas att det kan bli så i framtiden. För dagens strandskydd är ju på tok för orättvist.

Markägarna får ju inget göra med sin mark som det är idag. Jag har själv sökt dispens för våran mark vi har vid en sjö och överklagat, men jag kom ingen vart. Det blev bara en stor kostnad för att få ett nej. Vi markägare betalar för marken men vi får inte göra något med den. Det känns ju märkligt.

Jag tycker man kan få bygga 50 m från stranden och sedan ringa in bara stugan med en liten tomt på ca 5 kvm runt om stugan och sedan så kan allmänheten vara där så mycket de vill, en kompromiss med strandskyddet alltså. Och då skulle inte det vara lika orättvist som det är idag.Själva stugan och den lilla tomten skulle inte ta stor plats i anspråk och resten är för de som vill tälta, bada, plocka bär mm.

Som det är i dag så får man ju inte sätta upp någonting alls, inte ens en liten friggebod. Det är verkligen att överdriva med strandskyddet.

Det är ju inte konstigt att man inte vill bo i små kommuner för man får ju ändå inte bygga där. Man förstår att folket flyttar in till storstäderna istället. Hade man fått byggt då hade man ju bott i den kommunen åtminstone över hela sommaren och då hade man ju handlat i deras affärer och även köpt andra varor då hade ju dem tjänat på det.

Jag är tycker att skulle kunna vara bra om man kunde få kompromissa med det. Och se mer möjligheter. Inte som det är i dag, är det nästan helt omöjligt att få dispans från det. Tro mig jag har försökt. Det var bara skyldigheter det fanns inga rättigheter som markägare överhuvud taget.

Håller helt med om att man borde göra strandskyddet mer överrens med äganderätten.

Permalänk | Anmäl #8 Tony Jakobsson, 2011-07-20, 02:25