På tisdag kommer det riktiga sekelskiftet

Det 21:a århundradet börjar tisdagen den 20 januari 2009. Kanske. Vi må hoppas så.

Den 20 januari 1930 - några månader efter börskraschen 1929 - hade människor inte i sin fantasi några föreställningar om den framtid som skulle bli deras. Man kunde inte föreställa sig en helt ny ekonomisk teori och en Keynes, en Roosevelt och en The New Deal, en depression och en ekologisk katastrof - Dustbowl, Hitler och fascismens/kommu¬nismens fasansfulla följder. Man kunde inte föreställa sig FN, Världsbank och IMF. Man kan aldrig handla utanför sitt faktiska historia samman¬hang, men man kan förutse och förändra.

För tjugo år sen föll Berlinmuren. Francis Fukyama proklamerade "The End of History". Demokratisering och marknadernas globalisering skulle ta över från nationalism och ideologiska utopier. Allas intressen skulle konvergera in i en enda gemensam vision: ekonomisk tillväxt. Tillväxten skulle lösa alla politiska problem. "The Breaking of Nations" som Robert Cooper formulerade tidens förhoppningsfulla vision.
Men så blev det inte. Förtroendet har steg för steg runnit ur det geopolitiska systemet: Intressena har divergerat, inte konvergerat. Robert Kagan kallar vår nutid "The Return of History - and the end of dreams". Putins Ryssland och Kina har blivit alltmer auktoritära. Den demokratiska modellen har inte fått stadigt fotfäste vare sig i den muslimska världen eller i Sydostasien. Religiös fundamentalism stävjar reformer och främjar terrorism. Fattigdomen biter sig envist fast. Syd står mot Nord i alla slag av internationella förhandlingar. Nedrustning låter vänta på sig liksom avtal om eliminering av kärnvapnen. FN's Säkerhetsråd visar sig ständigt vara en usel konfliktlösare. Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

De förhoppningar som fästs vid Obamas vision, person och förmåga att hela samtidens svårt motstridiga intressen, är enorma. De är i sig en spegling av samtidens djupnande förtroendekris, globalt i geopolitik i finanssystem och i marknader. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, men mer än andra.

Framtiden blev inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och sparare. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda analytiker spådde att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. 165 000 miljarder kronor rann ut ur världens 56 största börser. Man kan anta att ungefär samma värden runnit ur fastigheter, onoterade papper och företag. Vi hade för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 10-15% arbetslöshet.
Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in över 100 000 obudgeterade miljarder kronor i stöd, lån, garantier och säkerheter. Hur skall dessa finansieras i en krympande världsekonomi? Spara, låna eller sedelpress? Förhoppningen är att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; en global överbyggningspolitik. Men klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi - åtminstone kollektivt - gjort fel saker. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Att återskapa förtroendet - på alla nivåer - det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap - politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på den helhetssyn som globaliseringen av det mänskliga samhället kräver. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid. Vi har att bevisa att han hade fel.

Ett viktigt skäl till att fallet blivit så tvärt och stort är att politik och kapital/näringsliv gått i armkrok. Tillväxt i ekonomi, jobb och marknadsvärden har givit fortsatt säte vid makten vare sig i en regering eller i en bolagsstyrelse. Den expanderande lobbykulturen har suddat rågångar och integritet. Belöningssystemen har tråcklat in sig i varandra, korrumperar. Det finansiella systemet - Wall Street har varit normbildande - har tagit skamliga risker, vars effekter transporteras in i den reala ekonomin. 2009 och 2010 växer arbetslöshet och sjunker konsumtion. 2008 års budgetunderskott i USA blir astronomiska, 70 000 miljarder kronor, 8,2% av BNP.

Men den svåraste uppgiften av alla är att få klimatkrisen och destabili¬seringen av jordens kritiska ekosystem under kontroll. Dessa problem kan inte lösas styckevis och delt. De måste lösas i det komplexa systemsammanhang de utgör. Varken analys, politik eller förhandlingar (Köpenhamn 2009) är organiserade för att klara denna uppgift.

Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism. Det måste grundas i verklig demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och i nedkylning av nationalism, kulturell, religiös och ekonomisk funda¬mentalism. Demokratin och den starka politiken är de svagas bästa skydd. Den oreglerade marknaden blir de starkas vädjobana. Marknaden får aldrig vinna över demokratin men vara ett medel för dess förverkligande. Det är politiken som ska reglera marknader, inte marknader som ska bestämma politiken. Bara politiken kan ta ansvar för helheten.

Därför är det hög tid att söka reda på svaren på varför det som hänt och händer kunde hända.

Om världens kortsiktighet och egenintressen trasar sönder Obamas trovärdighet och handlingsutrymme vore detta en oersättlig katastrof.
Han - och USA - klarar inte uppgiften ensam.

Vi måste alla hjälpa till.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3183

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism." En pragmatist har inga principer - det är definitionen av att vara pragmatisk.

Och varför denna idoldyrkan av Obama? Det är just den typen av blind hängivelse som har gett oss historiska personer som Hitler, Mao etc.

Obama kommer köra stenhårt på keynesiansk socio-kapitalism, och saker kommer gå åt pipan när inflationen hinner ikapp. Resten av världen bör låta bli att förlita sig på USA som räddaren i nöden, det är dags för samtliga nationer att se om sitt eget hus.

Permalänk | Anmäl #1 Hans Palmstierna, 2009-01-16, 15:00