Mediernas mentala rotation

På 1500-talet var apoteksväsendet begränsat till en låda essenser och extrakt som konungens livläkare ägde. För vanligt fattigfolk gällde vad naturen kunde erbjuda. Mot förkylning sniffades stundtals pulvriserat, vitt hundexkrement, som inte bara ansågs hälsobringande utan dessutom var synnerligen lätt att anskaffa. Idag har varje svenskt hushåll ett eget husapotek med fler piller och extrakt än Erik XIV någonsin hade tillgång till.

Läkekonsten och läkemedelsindustrin har över seklerna kommersiellt sett visat sig vara en framgångssaga och dess framtid verkar fortsatt ljus. Det kommer inga larm om att folk har slutat med medikamenter, tvärtom; konkurrensen finns framför allt mellan pillertrillarna och deras olika preparat, inte mellan de vetenskapligt utvecklade preparaten och de folkliga huskurerna/alternativmedicinen, som också den ökar.

Inom medierna är situationen en annan – ett desperat jagande efter vind, ett jagande som sammanfaller med att kraven på ekonomisk vinst skruvats upp det senaste kvartsseklet, dessförinnan var tidningarna mer knutna till ide-debatten än kommersen. Nu försöker man fånga den publik som sakta men obönhörligt drar sig undan med hjälp av gigantiska reklamkampanjer och, i konsekvens med detta, en smygande innehållslig förändring: TV, radio och tidningar handlar allt mer om TV, radio, tidningar och allt mindre om världen utanför kontorsmodulerna.

Sammanfattningsvis: Vinstkraven har förändrat mediehusens utbud av journalistik, som tenderar att bli alltmer konform, ytlig och narcissistisk eftersom sådana produkter är billigare att framställa än egensinniga undersökningar av livsförhållanden och samhällsfenomen.

Samtidigt växer webben så det knakar, men få mediehus har lyckats kommersialisera sina produkter där. Däremot skapar enskilda personer och organisationer egna sidor, eller utnyttjar andras för publicering av sina subjektiva  beskrivningar av liv och omvärld. Ur ett demokratiskt perspektiv är ju denna folkliga aktivitet utomordentligt glädjande. Med beaktande av riksdagens uttalanden om vikten att stimulera och garantera mångfald, vore det mer motiverat idag att dela ut den halva presstödsmiljarden till entreprenörer och aktörer inom Internet än till svenska tidningshus.

Situationen inom mediesektorn är förvirrande, vilket bland annat ger upphov till egendomliga debatter, som den på Newsmill om professionell journalistik kontra bloggandet, som vore dessa storheter varandra uteslutande. Det är de inte. Journalistik produceras inte endast av de stora mediehusen. Däremot lider journalistiken under mediernas traditionella självförhävelse och historielösa självbild; en öken med enstaka tillbedda stenstoder benämnda Bang, Jolo, Wendela Hebbe, Lars Johan Hjerta, etc.

Men vad var det egentligen som följde på Gutenberg? Jo, i begynnelsen var trycktekniken  ett (av flera) projekt för den unga nationalstaten att etablera sig; att sprida information och propaganda, något som möjliggjordes av den utbyggda posttrafiken. Men spridningen till de breda folklagren var blygsam. Det som satte fart på produktionen var en temporär överetablering av tryckerier och den geniala idén att trycka småskrifter när bokmanusen tröt, eller stoppades av censuren.

När tidningsutgivningen kom att växa – och de kritiska och satiriska inslagen blev utmanande för statsmakten – reglerades verksamheten så att tryckeriägarna gjordes ansvariga för det som publicerades (en effektivisering av censuren) medan staten i gengäld bjöd ägarna rätten att styra etableringsrätten genom Tryckerisocieteten, en kartell. Spåren av denna ömsesidighet – ett riktigt motbjudande arrangemang – har vi kvar idag i form av ansvarigt utgivarskap å ena sidan och presstödssystemet å den andra.

Nå, en sådan bredsladd genom historien utelämnar en hel del men jag tycker den pekar på två fakta som ofta glöms:

• Det fanns från början ingen allmänhet som krävde tidningar. Nyheter och skvaller spreds man till man, på torg och i brev. Tidningen, som produkt, pådyvlades folk av en bransch som blev allt bättre på att motivera sin egen existens och som i början av 1900-talet lyckades rotera fram dagstidningar i massupplagor. Snart nog därefter kom branschen att presentera sig som central – ja, fundamental! –  för hela det demokratiska systemet.
  
• I tidningsverksamheten är det tryckeriet, inte redaktionen, som är hjärtat. Det är i tryckeriet som den stora investeringen görs. Journalistiken är på intet sätt bunden till denna kapitalkrävande industri, men kom att bli ett av instrumenten att få pressarna att rulla.

Om man jämför med medicinens och farmakologins entreprenörer så har de haft det enklare: Behovet av läkemedel är lika outsinligt som människors oro för sin hälsa. Med varje nytt laxermedel behövs ytterligare tre, som balanserar verkningarna. Varje nyhetsrapport (eller skvaller) kräver visserligen också en massa uppföljande rapporter, kommentarer, analyser och bedömningar, men det är inte säkert att det finns en publik som efterfrågar det första kungörandet och därför ännu mindre den följande produktionen.

Möjligen är det i denna svårighet – bristen på ett naturligt och absolut behov som driver affärerna – som moraliteten, eller plikten, att hålla sig informerad har vunnit intåg det senaste seklet. Varje anständig medborgare förutsätts hålla sig medveten om förhållandena från Somalia till Antarktis – känner du inte till namnet på Iraks president får du skämmas! Moraliteten tar sin utgångspunkt i ett demokrati-resonemang, men det djupt ironiska är ju att rapporteringen om avlägsna tragedier, som man inte kan påverka utan bara konsumera medialt, dominerar på bekostnad av rapporterna från omständigheterna i det egna kommunstyret, som går att förändra. Att de svenska tidningshusen minskat det lokala grävandet de senaste decennierna till förmån för allmängods är både tråkigt och oroande.

Efter dessa lite lurviga resonemang börjar det bli dags att närma sig frågan: "Behövs världsreportern?"

Mitt svar blir "Möjligen". Det personliga vittnesmålet från en duktig författare och informationssökare har kvaliteter, som lätt drunknar i bloggosfären och därför behöver en egen, lättfunnen scen. Samtidigt måste man påminna sig att huvuddelen av rapporteringen vid exempelvis krig är systematisk desinformation, ofta kreerad av journalister som bäddats in (vare sig det är på hotellrummet, hotellbaren eller i det egna förbandet) och sprider fler generaliserande omdömen än översiktliga fakta. Personligen känner jag ett stort behov av Nathan Shachar, vars berättelser låter mig ana komplexiteten i konflikterna, men jag har inget större behov av Ulf Nilsson, som är så full av snärtiga påståenden att jag genast misstänker förenklingar och förfäktandet av diverse politiska doktriner.

Nå, men behövs då bloggarna?

Ja, otvivelaktigt har bloggvärlden tillfört information och rubbat maktstrukturer (inte minst i den nu aktuella Gaza-konflikten), även om den övervägande delen bloggar tycks mig mycket lik torkad hundskit; inget man blir frisk av att sniffa, precis. I Marklund-debatten på Newsmill har någon enstaka debattör förbannat den bristande kontrollen i bloggosfären, alltså sådan kontroll som upprättas på hierarkiskt styrda redaktioner. Detta är en egendomlig hållning i en demokrati.

För övrigt kan det inte existera något sådant som ett "bloggdrev", som vissa debattörer skriver. Drev är alltid organiserade, de utgår från mediehusen. Inom bloggvärlden kan man snarare tala om att det bildas "mobbar", men det är osaklig att benämna varje tendens för mobb. Mobben karaktäriseras av obildning och lynchningsönskan; kritiken mot Gömda har såvitt jag sett varit av annan karaktär.

Behövs mediehusen?

Jomen, det tror jag också. Det krävs viss organisatorisk storlek och stöddighet för att man ska klara av uppgiften att hålla en ständig genomlysning av samhället och dess utveckling samt för att sprida den informationen till många. Exempelvis är jag själv fruktansvärt nöjd om 100 läsare har klickat fram och kanske skummat en av mina drapor på Newsmill. Men faktum är att de kåserier jag gör för en lokaltidning läses av cirka 15 procent läsekretsen varje gång, vilket är 15-20000 människor. Sådant är lätt att glömma i tider då webbens entreprenörer försöker överdriva sin egen betydelse.

Behövs tryckerierna?

Nej. Tryckerierna behövs inte för journalistiken. Journalistiken, som var en verksamhet som tryckerierna behövde, frigör sig alltmer från pressarnas tyranni. Med utvecklingen av skärmar kommer tryckeriernas verksamhet att förskjutas helt över till att trycka blommor på servetter och toalettpapper och liknande. Också direktreklamen kommer troligen att ta andra vägar än den över papperet.

Det finns ett perceptionsfenomen som kallas "mental rotation". De flesta har varit med om det: Man kliver  in på det tåg man alltid brukar ta och så, när dörrarna gått igen, far det iväg åt precis motsatt håll än vad man förväntat. Men det är inte lokföraren som har fel, det är man själv som vänt norr till söder, kanske genom att sätta sig på en plats man inte brukar.

Det där är en lite obehaglig upplevelse och i min bild av strukturomvandlingen på medieområdet framstår det som om i stort sett varenda tidningsledning i Sverige drabbas av mental rotation. De orienterar sig fortfarande mot tryckeriet. Allt nervösare av de fallande upplagorna söker de sig bort från sin roll som kunskapssamlare och informationscentral och lägger resurserna på rent populistiskt trams, som vad som visats på TV igår eller vem som var med vem på krogen i förrgår. I det fall redaktionerna söker lösningen på internet kopierar man hundskits-bloggandet; alltså plagierar det barnsliga tilltalet och håller sig till det privata planet vad det gäller ämnen och frågor.

Människorna rör sig åt ett annat håll. De vill bli medskapande och är det i allt större utsträckning.

Den angelägna journalistiken håller samtidigt på att frigöra sig, den söker fler arenor än de stora mediehusen, och en av dem finns i bloggosfären.

I en hoppfull vision ser jag ledningarna vakna upp och börja värdera det kapital som tidningarna byggt som insamlare och strukturerare av samhällsinformation under de förra seklet. Min övertygelse är att detta är en tillgång som inte bara är nyttig demokratiskt sett utan också kan kommersialiseras.

Martin Hedén (16 artiklar)
http://www.abacke.se/abacke.se/AKTUELLT/AKTUELLT.html

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3159

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket insiktsfullt! Mycket uppfriskande, då jag för länge sedan tröttnat på "journalistiiikens" självförhävelse och brist på ödmjukhet. För att inte tala om framför allt kvällstidningarnas infantilisering, med lågvattenmärken som att toppa löpsedeln med fiktiva personer från tv-serier ("Hur gick det sedan på Saltön?"). Långt in i FRA-debatten ansågs någons bröstoperationer vara viktigare att rapportera om. En seriös journalistkår som inte förvaltar sitt "uppdrag" på ett bättre sätt saknar existensberättigande.

Permalänk | Anmäl #1 Anaïs, 2009-01-19, 18:43

Kul och bra.
Vi känner till allting, men vet ingenting.
Ber, i alla blygsamhet, att få rekommentera mit hugskott "Stöd till oberoende journalister" .
Hamnade under Marklunddebatten på Newsmill i brist på egen överrubrik. Men den debatten var delvis inspiratör.

Permalänk | Anmäl #2 Greger Morin, 2009-01-20, 10:41

Mental rotation, men kanske också en portion tunnelseende inom de ledande mediahuset. Det är svårt att innifrån ändra till synes stabila strukturer. Radikala förändringar skapas ur kriser... Tidningarna står nog inför en rad utmaningar och frågan är vem som blir föregångare?!?..

Bra artikel!

Permalänk | Anmäl #3 Calle, 2009-01-26, 15:45