Naturligt för oss socialdemokrater med ett europeiskt försvar

Är vi på väg mot ett gemensamt europeiskt försvar? Det är en fråga som jag många gånger fått under det senaste decenniet i diskussioner om EU:s försvars- och säkerhetspolitik. I frågan har nästan alltid legat ett element av kritik. Hur kan vi socialdemokrater, som genom åren varit den militära alliansfrihetens starkaste försvarare, vara påskyndare av något som på sikt kanske kan rubba denna så viktiga del av vår utrikes- och säkerhetspolitik?

Många blir förvånade när jag svarar att det faktiskt var två nordiska socialdemokratiska utrikesministrar, Tarja Halonen och Lena Hjelm-Wallén, som satte i gång processen när de i ett utspel i april 1996 föreslog att EU skulle skaffa sig ett eget konflikthanteringsintrument. Det skulle göra det möjligt för EU att agera i en konflikts alla faser, inklusive de som krävde militära åtgärder. En del av bakgrunden till förslaget går att finna i de strömningar som då fanns främst i USA att de nordiska länderna skulle ta ett större säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet så att de baltiska länderna inte skulle behöva bli medlemmar i Nato. Men det svensk-finska motdraget hade en grundtanke som fortfarande är viktig - säkerheten i Europa måste ses i sin helhet.

Att EU, som ju redan hade ett antal instrument till sitt förfogande för att möta dagens och morgondagens kriser, också skulle skaffa sig en militär krishanteringskapacitet såg de flesta av oss som arbetade med frågan som ett naturligt steg. Det handlade inte om vare sig säkerhetsgarantier eller försvarsförpliktelser utan enbart om att utrusta en modern gemenskap med ytterligare ett instrument.

När de båda "ytterkantsländerna" i europeisk försvarspolitik - Storbritannien och Frankrike - under hösten 1997 i den så kallade St Malo-deklarationen kunde ena sig om vilka principer som borde styra det försvarspolitiska samarbetet såg den dåvarande socialdemokratiska regeringen det som en framgång i en process som vi startat ett och ett halvt år tidigare. När samarbetet formaliserades vid ett toppmöte i Köln i juni 1999 fick visserligen Anna Lindh slåss för att det skulle utvecklas både en civil och en militär kapacitet inom EU, men den striden vanns. Ett halvår senare fastställde EU:s medlemsländer i Helsingfors de så kallade Helsinki Headline Goals som var en kvantifiering av vilka mål EU borde ha för sin försvarspolitiska verksamhet år 2010.

Sedan dess har utvecklingen under 2000-talet gått mycket fort. Ett institutionellt ramverk har byggts upp i Bryssel både för de militära och de civila delarna av samarbetet. En säkerhetsstrategi som skall vara styrande för verksamheten har utarbetats. Ett europeiskt "FMV" (European Defence Agency) har skapats. Solidaritetsklausuler har utarbetats i de förslag till nya fördrag för EU som diskuterats. Olika typer av europeiska fredsoperationer har skickats ut - nästan alla med svenskt deltagande och från och med 2007 har särskilda snabbinsatsstyrkor satts upp.

När nu vår svenska försvarspolitiska diskussion - äntligen - blir allt livligare kan det finnas anledning att fundera kring vad som bör vara framtida principer i ett socialdemokratiskt förhållningssätt till den fortsatta utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Jag vill erbjuda några tankar till en sådan diskussion:

1. Vi bör fortsätta att bejaka att EU har en försvarspolitisk kapacitet.

För svensk socialdemokrati har det alltid varit centralt att söka säkerhet i gemenskap med andra. Även om risken för regionala säkerhetslösningar i Europa inte är lika stor i dag som för tio år sedan, har vi allt intresse av att arbeta för försvars- och säkerhetspolitiska lösningar som på sikt kan bli alleuropeiska. Parat med vår starka strävan att stödja EU:s utvidgning till fler medlemmar, bör vi fortsätta att lyfta fram EU som en modern krishanteringsorganisation med diplomatiska, handelspolitiska, biståndspolitiska och försvarspolitiska instrument till sitt förfogande.

2. Vi bör fortsätta att värna att det försvarspolitiska samarbetet i EU respekterar varje medlemslands säkerhetspolitiska val.

Alla EU-fördrag som diskuterats under den tid som Sverige varit medlem har entydigt slagit fast rätten för varje land att själv göra sitt säkerhetspolitiska vägval. Jag har aldrig upplevt att denna princip varit särskilt omstridd i EU. Intressena hos de som vill värna Natos roll och de militärt alliansfria ländernas har sammanfallit. Den solidaritetsklausul som finns i det nu aktuella Lissabonfördraget rubbar inte detta faktum. Denna klausul bör ses som ett uttryck för den grundläggande samhörighet som måste finnas mellan länder i en så tät gemenskap som EU är och ger dessutom varje land frihet att på egen hand avgöra på vilket sätt man vill visa sin solidaritet i en krissituation.

3. Vi bör värna den ideologiska grund för EU:s försvars- och säkerhetspolitik som finns i EU:s säkerhetsstrategi från 2003.

Den säkerhetsstrategi som EU:s ledare antog vid ett toppmöte i december 2003 är ett i mitt tycke utomordentligt uttryck för en progressiv analys av den värld som EU har att agera i.

Den kan på många sätt ses som en konkretisering av Olof Palmes vision om gemensam säkerhet och har som grund en stark tilltro till multilaterala lösningar.

Det är väsentligt att den progressiva grund som finns i strategin bevaras och utvecklas. Det är intressant att notera att många av de tankar som - på socialdemokratiskt initiativ - finns i den svenska försvarsberedningens senaste analys har förts in i den rapport om strategins genomförande som EU-toppmötet i december 2008 ställt sig bakom.
Detta gäller inte minst klimatförändringarnas säkerhetspolitiska betydelse.

4. Vi bör fortsätta att säkra att EU:s fredsoperationer har en bred sammansättning av både militär och civil karaktär och att de utförs i nära samverkan med andra, särskilt med FN.

Sverige har i princip deltagit i samtliga EU-operationer sedan den första genomfördes i Kongo 2003.
Detta har bland mycket annat varit ett sätt för oss att visa att vi står för ett aktivt ansvarstagande för fred och säkerhet inom EU:s ram på samma sätt som vi gör i FN. Vi bör fortsätta med denna "aktivism" samtidigt som vi måste värna den breda sammansättningen av insatser som nu finns. Poliser, jurister och tullare kan ibland vara mer långsiktigt fredsskapande än militärer. Samverkan mellan FN och EU bör stärkas ytterligare och EU bör visa fortsatt öppenhet att i sina operationer inkludera bidrag från icke EU-länder.

5. Vi bör kritiskt granska det sedan 2007 verksamma stridsgruppskonceptet inklusive storleken på vårt eget deltagande.

Det har varit ett sedan länge identifierat problem att fredsbevarande insatser ofta tar för lång tid att komma på plats. För att rätta till detta medverkade den dåvarande socialdemokratiska regeringen till att skapa snabbinsatsstyrkor inom EU.

Sverige har lett en sådan grupp under första halvåret 2008. Vårt åtagande planerades ursprungligen till att vara cirka 1 100 man men blev till slut drygt 2 300 av de 2 800 man som styrkan omfattade.

Kostnaden för en styrka som aldrig kom att användas i aktiv tjänst kan räknas i över en miljard kronor. En rad frågor behöver analyseras. Är det rimligt att EU fortsätter att satsa på snabb¬insatsstyrkor som kostar så mycket, även när de inte används. Är detta en uppgift som Nato är bättre skickad att utföra? Givet det mycket stora åtagande som Sverige gjort 2008 - skall vi ta ett ledningsansvar även 2011 och hur förmår vi våra partners i den nordiska snabbinsatsstyrkan att ta ett större ansvar? Jag tycker att mycket talar för att vi borde fortsätta vår satsning på att aktivt delta i konkreta EU- (och FN- och Nato-) operationer men skära ned vårt deltagande i snabbinsatsstyrkan och driva på mot en snabb ut- och omvärdering av hela konceptet.

6. Vi bör fortsätta att vara en aktiv deltagare i det europeiska försvarsmaterielsamarbetet och se European Defence Agency (EDA) som bland annat ett instrument att balansera den amerikanska tekniska dominansen på området.

Sverige har utvecklat en förhållandevis stor och framgångsrik försvarsmaterielindustri. Vi är en europeisk stormakt på området. Mycket av ägandet inom den "svenska" industrin är numera europeiskt.

EDA kan mycket ses som ett industripolitiskt projekt på det kanske enda område där det fortfarande är tillåtet att driva statlig industripolitik.

Samtidigt som vi har ett starkt intresse av att behålla vår goda relation till USA på det försvarstekniska området kan ett stärkt europeiskt samarbete bli en lämplig balans till en alltför stark amerikansk dominans.
Vi bör alltså fortsätta att vara en aktiv deltagare i det europeiska försvarsindustriella samarbetet.

Svensk socialdemokrati har all anledning att vara en aktiv deltagare i diskussioner kring europeisk försvarspolitik. Vi har under den tid då vi hade regeringsinnehavet vunnit respekt för vår aktivism, vår innovationsförmåga men också för våra principiella ställningstaganden som inte alltid har passat "försvarslobbyn".

Vi bör fortsätta att söka brett samförstånd kring Sveriges roll i europeisk försvarspolitik, i enlighet med den samarbetsanda som råder inom försvarsberedningen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3105

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra artikel...

Permalänk | Anmäl #1 Jonas Melander, 2009-01-13, 23:52

Vi måste nog börja med en europeisk fungerande g e m e n s a m självständig utrikespolitik. Är vår geopolitiska strategi riktig?
EU och Ryssland kompletterar varandra, vilket Bismarck insåg - dock inte EU och USA som konkurrerar om energi och råvaror och om marknader för produkter. Nära ekonomiska förbindelser med ömsesidigt beroende är den bästa fredsfaktorn, särskilt i dåliga tider. Fråga Kamprad.

Permalänk | Anmäl #2 L Vidgren, 2009-01-17, 21:21

"1. Vi bör fortsätta att bejaka att EU har en försvarspolitisk kapacitet.
.
För svensk socialdemokrati har det alltid varit centralt att söka säkerhet i gemenskap med andra."
.
Typ Nato som våra Europeiska grannar då eller? Jävlar vad du hycklar!

Permalänk | Anmäl #3 Tom Croker, 2009-01-18, 15:36

I Stig Wennerströms memoarer skriver han att det som öppnade alla dörrar i USA var "försvarsavtalet mellan konungariket Sverige och USA". Det var längesedan jag läste boken och jag citerar ur minnet så det kan vara fel ord jag använder. Läs själva, boken är rolig. Men det som förvånar mej är att jag aldrig har sett någon dementi av "försvarsavtalet". Man kan ju befara att allt hävdande av svensk neutralitet bara varit lögn. Och hur det står till nu har vi ingen aning om. Jag gissar att förbindelsen med USA och NATO fortfarande är utmärkt bra. Innan vi diskuterar eventuellt nya försvarsallianser borde vi få veta hur vi har det nu.

Permalänk | Anmäl #4 Stig Wiberg, 2009-01-18, 18:08

Varför är det då sossarna som hycklar mest när det gäller NATO eller vår s.k "neutralitet"?
Eller är det bara ännu en av alla dessa frågor socialdemokratin inte orkar eller kan ta tag i efter alla år av lögner!

Permalänk | Anmäl #5 Johan, 2009-01-19, 09:48

Stig Wiberg, de enda som inte vetat om att Sverige samövat och varit väldigt lierade med USA/NATO är SAP:s kärnväljare.
.
SAP:s partiledning har använt detta medvetet för att lura sin fårskock att de är seriösa när de gråter om kärnvapenfria zoner och annat.
.
Det är väl bra att ett något så när uppvaknande verkar ske, dvs att i valet mellan en av världen största demokrtaier och en av världens värsta massmördare är valet skitlätt.

Permalänk | Anmäl #6 Tom Croker, 2009-01-19, 14:09

.

EU en ny personalunion eller en ny stat ?

Per Hagman

Permalänk | Anmäl #7 Per Hagman, 2009-11-19, 01:10

Det var ju vad man kunde vänta sig från ett eu parti utan någon förankring kvar i Sverige med undantag av de som fortfarande tror att de röstar på ett svenskt parti. Helt vidrigt men väntat eurostaten som bildas när dess med sin valuta, rätts(vidrigt)system, utrikespolitik och överstatliga styre så måste den ju ha en arme för att hota dess medborgare och andra stater med.
Passande tidpunkt nu är ju vår militära svaghet på en historisk lågpunkt och inget riksdags parti är intresserat av ett självständigt Sverige de vill ju ha sina feta lönejobb från eu, helt klar linje med hat för Sveriges befolkning och historia (det finns gott också som demokrati, rösträtt, lika inför lagen inte bara stormakts ambitioner och krig).
Det sista steget i förödmjukelsen är visst ockupation där förrädare erbjuds att delta precis som i SS under andra världskriget. Att det sker i bakvänt ordning från en konventionell ockupation spelar ingen roll här har civila institutioner och regeringsmakt tagits före krigsmakten som normalt är det första målet. Det har skett under skydd av en omröstning rörande ett handelssamarbete kallat EG (Europeiska Gemenskapen) som sedan givits överstatlig makt och förvandlat riksdag/regering till nickedockor utan reell makt. Faktum är att eu saknar all laglig rätt då allt som skett omöjligt kan ha varit en slump utan måste varit planerat från första början vilket vi inte röstat för därmed så är hela bedrägeriet olagligt.
Problemet är att många människor bara accepterar vad som händer så länge de har Robinson, Lets dance, sport och inget ändras alltför snabbt i deras liv, påminner om en replik i ”Southpark” serien där de påstår att en fjärde del av USA´s befolkning är efterbliven, om man lägger till de som är i ett förnekelse tillstånd och de som stödjer eu-staten så blir det en majoritet om ett par år och då kan parlamentet ordna en omröstning för att cementera sin makt.
Det var knappt några månader som man försökte övertyga Newsmill kommentatorer att eu faktiskt var ett överstatligt projekt som försökte bli en egen stat genom att svälja alla dess medlemsländers institutioner och makt.
Nu speciellt när vi har ett övervakningssamhälle mycket tackvare eu och givetvis våra pro eu politiker som ser sig själva som medborgare i vad de kallar "europa" där ett DDR samhälle är normen. Konstigt det EUROPA jag erinrar mig om var ett demokratiskt och fritt samhälle där privatliv respekterades och statlig transparens var något gott.

Men det blir väl bara bra för eu stödjer väl inget galet som…Al Gore och hans miljöreligions kamp mot koldioxid? Nu när AGW äntligen avslöjats så kommer eu parlamentet med deras president att bara besluta för AGW.

Permalänk | Anmäl #8 Hob, 2009-11-26, 11:30

Patetiskt alliansfriheten gällde bara NATO tydligen och med tanke på att flera Europeiska stater ingår så verkar stötestenen vara USA, så lite är principer värda. Alliansfrihet betyder ingen allians inget annat men författaren visar hur bankrutt SAP´s ledning är och hur de hycklar så läge det stödjer deras ambitioner att fjäska för EU.

Hoppades faktiskt att om sossarna skulle bli valda på en ökad försvarsbudget men det verkar som om de pengarna går till Bryssel och deras ändamål.

Permalänk | Anmäl #9 Tor, 2009-11-26, 20:29