Israels attack på Gaza både kontraproduktiv och moraliskt oförsvarbar

Under de senaste två veckorna har situationen i Gaza gått från svår till fruktansvärd. Sen den Israeliska attacken inleddes har närmare tusen palestinier, varav hundratals kvinnor och barn dödats av israelisk militär (Reuters rapporterar 874 döda den 11/1). Samtidigt har tre civila israeler dödats av raketer och 10 israeliska soldater dött under striderna, oklart hur. Detta är dock inte hela bilden, tusentals palestinier har skadats, många allvarligt, av israelisk eld. I stort sett samtliga av Gazas 1,5 miljoner invånare lever under humanitärt katastrofala förhållanden p.g.a. israeliska bombningar, brist på mat och vatten, brist på sjukvård mm. Samtidigt lever även mängder av Israeler i områden nära Gaza i skräck för raketattacker.

Israel motiverar attacken med att de har rätt att försvara sig mot Hamas raketattacker inifrån Gaza genom att döda Hamasanhängare och förstöra terrorismens infrastruktur. Att man under dessa attacker även dödar mängder av civila palestinier, varav många kvinnor och barn, ses som olyckligt men oundvikligt.

Israels agerande kan ifrågasättas ur flera olika perspektiv. För det första kan man fråga sig om attacken på Gaza verkligen minskar risken för raketbeskjutning eller terroristdåd. Om man bara ser terrorismen som en produkt a palestinsk/arabiskt/islamistiskt, anti-semitism och Israelhat som existerar helt oberoende av Israels agerande och palestinierna situation så kan man till viss mån förstå logiken i att ju fler extremistiska palestinier som oskadliggörs och ju sämre materiella resurser de kvarvarande har, desto svårare blir det för dem att attackera Israel. Detta synsätt, d.v.s. att terrorism (vilket som term ofta används för alla attacker mot mål kontrollerade av västländer eller deras allierade) existerar helt oberoende av ett politiskt och samhälleligt sammanhang och föds av blint hat mot den attackerade gruppen (t.ex. Israel eller USA) är en väldigt bekväm men farlig förenkling. Det innebär nämligen att man inte behöver rannsaka vilket ansvar den egna gruppen har för de aktuella problemen.

Vad gäller situationen på Gaza torde det vara ganska uppenbart att ett liv i fattigdom och desperation på grund av den israeliska ockupationen och den därefter följande blockaden (och de tillhörande sporadiska israeliska attackerna) gav bra grogrund för terrorism. Den internationella isoleringen av Hamas (som kritiserades av bl.a. Carl Bildt och Jimmy Carter) berövade dem dessutom många av de konstruktiva alternativ som de kunde ha använt för att försöka påverka sin situation. Det är i ljuset av den redan innan den israeliska attacken mycket desperata situationen i Gaza som Hamas raketbeskjutning skall ses, d.v.s. som ett missriktat och trubbigt vapen att slå tillbaka mot den fiende som de upplever är orsaken till palestiniernas lidande. Dessutom kan attackerna också ses som ett sätt för Hamas att försöka bryta det status quo vad gäller situationen i Gaza som för Hamas del var ohållbart, då blockaden hade låst fast Gazas befolkning i misär och Hamas antagligen upplevde en brist på handlingsalternativ p.g.a. den diplomatiska utfrysningen.

Om man förstår bakgrunden som situationen i Gaza innebar, så kan man även förstå varför Hamas inte förlängde vapenvilan, dock utan att för den delen tycka att Hamas raketattacker på civila är försvarbara. Hur oacceptabla dessa raketattacker mot israeliska civila än är, så verkar det för mig klart att de huvudsakliga orsakerna bakom inte är anti-semitism eller blint hat, utan främst finns att hitta dels i historien av ockupation och konflikt, men framförallt i den just då rådande desperata situationen i Gaza till följd av blockaden. Och om man accepterar att även oförsvarlig terrorism beror på något, har en koppling till människors förnedring och desperation där man attackerar den man upplever vara orsaken till det egna lidandet, så får det konsekvenser även för analysen av den nuvarande attacken på Gaza. Det blir då uppenbart att även om Israel dödar Hamaskrigare och förstör deras infrastruktur i ett kort tidsperspektiv, så skapar attackens fruktansvärda humanitära konsekvenser ännu mer desperation och hat som i ett längre tidsperspektiv kommer att leda till en än mer utdragen konflikt och till mer palestinsk terrorism.

Resonemanget ovan tar dock enbart hänsyn till israeliska intressen. Man kan även med fog kraftigt ifrågasätta vilken moralisk rätt Israel har att attackera Gaza på ett sätt som dödar och skadar hundratals civila, varav många kvinnor och barn, och skapar en allmän humanitär katastrof för 1,5 miljoner människor. Trots att man förstår att det är traumatiskt för Israel som stat att Hamas raketer skapar skräck i södra Israel och har lett till civila dödsoffer, så är det israeliska våldet som svar på attackerna helt utan proportioner. Enligt Carl Bildt talar nu även israeliska uppgifter om att de flesta offren för attacken är civila, vilket innebär att de inte har haft något med raketbeskjutningen mot Israel att göra. Det är visserligen inget nytt att Israel ignorerar att civila drabbas av attacker mot vad de ser som militära mål, men skalan med vilket detta sker i Gaza för närvarande, där förutom bostadshus även skolor och sjukhus bombats, och bl.a. vit fosfor (sjukhuskällor/DN) har använts mot civila, är ändå anmärkningsvärd.

Dessvärre är den förvånansvärt lilla hänsyn som Israel verkar visa för civila palestiniers liv och lidande under de nuvarande attackerna på Gaza ett symptom på ett större problem. Israels premiärminister har visserligen bett om ursäkt till de civila som har drabbats av attacken på Gaza, och även om det är bättre än ingenting, så framstår ursäkten ändå som relativt ihålig då den inte på något sätt har avspeglats i hur Israel har agerat. Röda Korset kritiserade häromdagen israeliska armén för att de inte hjälpt sårade civila, bland dem barn, som under flera dagar befann sig endast 80 meter från israeliska soldater. Även Röda Korset vägrades tillstånd av den israeliska armén att bistå de sårade (men de ignorerade ordern och evakuerade dem ändå). Denna sorts beteende tyder på en människosyn, i alla fall vad gäller palestinier, som antagligen redan innan den nuvarande attacken var bristfällig. En del av förklaringen kan vara att många israeliska militärer har tjänstgjort på ockuperade områden, där de dagligen används som verktyg i ett institutionaliserat förtryck vid vägspärrar och kontroller, där det kan framstå som om palestinier och israeliska bosättare anses ha ett mycket olika människovärde. Dessutom skapar naturligtvis den långdragna och fortfarande pågående konflikten mellan Israel och palestinierna med många dödsfall på båda sidor (om än mångdubbelt fler palestinier) en kollektiv traumatisering som säkerligen påverkar hur israeliska soldater agerar mot palestinier. Hat föder hat och våld föder våld på båda sidor.

Just nu kan man bara hoppas att de internationella ansträngningarna för att få till stånd eld upphör för att stoppa dödandet och minska det akuta lidandet ger resultat. Naturligtvis skall ett framtida avtal sen syfta till att stoppa Hamas raketbeskjutning av Israel, men det måste också ta hänsyn till palestiniernas situation och innebära en hävning av den blockad som redan har orsakat humanitärt kaos i Gaza, samt inkludera planer för omedelbar hjälp till och återuppbyggnad av Gaza. Tzipi Livni, Israel's utrikesminister, har sagt att det är meningslöst att prata med Hamas. Den inställningen riskerar att redan nu sabotera möjligheterna för att ett framtida fredsavtal skall leda mot ökad stabilitet. Oavsett vad man tycker om Hamas, så är de inte bara folkvalda, de är också en av de stridande parterna i konflikten, och ett avtal utan deras medverkan riskerar att bli verkningslöst.

Martin Marmgren (17 artiklar)
http://martinfunderar.blogspot.com

Anmäl