Om författaren
Ulf Nilson var utrikeskorrespondent på Expressen 1963-1995.
Kväll efter kväll ser jag - med avsky - samma eländiga bild. Reportern står där "på gränsen till Gaza" och mässar om situationen därinne i helvetet.
På gränsen! Han/hon skulle ju vara d ä r i n n e! Vara med. Se. Höra. Känna.
Jag vet att alla dessa kollegor på gränsen tycker precis som jag. Jag vet att de befinner sig där de befinner sig uteslutande därför att israelerna - och på andra sidan egyptierna - förbjuder dem att gå in. Jag vet också att de flesta, precis som jag själv vid många tillfällen, är beredda att sätta livet på spel för att få vara med och kunna berätta så sant som möjligt ( plus, lika bra att erkänna, få något att skryta med hemma på redaktionen).
Många av de killar och tjejer som står där på gränsen är så kallade världsreporters, en löslig beteckning som man får när man hållit på i några år och täckt - jag tar mig själv som exempel här - krig och konflikter från Budapest och Suez 1956 till norra Israel precis femtio år senare, när vi, såvitt jag minns, tvingades ner i skyddsrum i Haifa 17 gånger samma dag. Det var så, nämligen, att Israels radar fångade upp Hizbollahs raketer alldeles vid gränsen mot Libanon. Vilken r i k t n i n g raketerna hade kunde man inte fastställa. Alltså måste befolkningen i hela den norra delen av landet ner i skyddsrum varje gång larmet gick. För dem som valde att stanna ute var risken givetvis minimal, men, men...
Hur som helst fick man inte mycket gjort. Behovet av intervjuer med folk i skyddsrum är inte omättligt...
Världsreportern - Bang och hennes lika duktiga kollega Attis Ljungström på Svenskan var kanske våra första - världsreporterns uppgift är att åka dit, ta reda på, uppleva och rapportera. Ta reda på vad som är sant och inte sant, känna lukten och uppleva skräcken. Eftersom människor är som människor är finns det givetvis ingen möjlighet att i n t e engagera sig. Samtidigt är det viktigt - tänk på Gaza så förstår du - att hålla engagemanget under kontroll. Reportern är en betraktare, en rapportör. I am a camera, skrev Isherwood en gång och det ska korrespondenten också vara - fast en kamera med kapacitet att ta flerdimensionella bilder som visar inte bara att barnen gråter utan också v a r f ö r de gråter.
Men, frågar du antagligen, är inte världsreportern en anakronism idag, en kvarleva från den tid då varken radio, TV eller - givetvis - n ä t e t fanns? Nu har ju i praktiken vem som helst, i så alla välbeställda länder och en hel del inte så välbeställda möjlighet att "gå in" virtuellt. Man kan komma platsen, konflikten, krevaden oerhört nära sittande vid sitt skrivbord. Man kan få Hamas åsikter på Hamas hemsida och Israels på Israels. Vill man veta vad Angela Merkel anser så kan man lätt googla fram det och Carl Bildt kan den (som eventuellt så önskar) följa praktiskt taget minut för minut. Alla fakta som samlats in sen historiens gryning är tillgängliga för den som klarar av att hitta rätt sökord (inte alltid så lätt) och ger sig tid att kolla mot andra fakta...
Så - envar sin egen världsreporter?
Gärna det, men inte riktigt!
Det fenomenala nätet (ack hur jag älskar det!) ger trots allt inte den erfarenhet som man får på marken. Några spridda minnen ger kanske en aning om vad jag menar:
+ 1961 tog vi färjan från Brazzaville över den mäktiga Kongo-floden till det som fortfarande hette Leopoldville. På kajen blev vi omedelbart arresterade av ett tiotal beväpnade och omsorgsfult skitfulla svarta soldater. Vad gör man?
+ I Teheran många år senare talade Khomeiny till kanske en miljon människor, sammanpressade på gator och torg. Jag stod sida vid sida med den legendariske franske världsreportern Lucien Bodard som flugit in från Kabul - via Paris - och var lite trött. Vilket galet folk, sa han hånfullt. Vi måste rekolonisera dom!
Får man säga så?
+ I Mogadishus kaos långt, långt senare tänkte jag samma tanke. Vore det inte bättre om...
+ Och den där gången i Saigon under Tet-offensiven när vi satt i baren (så klart, det var ju kväll) när en raket flög in och tände eld på ammunitionslådorna och kulorna började vina i alla riktningar och somliga tog skydd och andra stod lugnt kvar och drack champagne direkt ur flaskan.
Kunde jag ha upplevt det på nätet?
Nej, naturligtvis inte och därmed är vi framme vid den här artikelns budskap. Det är enkelt. Världsreportern behövs på grund av sin förmåga att ta reda på och skildra (gärna bjärt och medryckande). Han/ hon behövs framförallt på grund av sin erfarenhet och sin nyfikenhet, plus tvånget (ja, det ska vara ett inre t v å n g) att berätta så att läsarna därhemma verkligen förstår. Idag, när vi bombarderas med mer information än någonsin förr är uppgiften att sålla och levandegöra viktigare än någonsin.
Pingbacks som länkar till denna artikeln
[...] precis om att bloggare inte kan ersätta “riktig” (nyhets)media, och det är väl bara att hålla med. Nog behövs den klassiska [...]
Blogg:“Bloggarna kan aldrig ersätta en riktig världsrepo, 2009-01-10, 20:17
[...] en kommentar » På newsmill hittar jag ett inlägg av Ulf Nilson som varit journalist på Expressen. Han för fram ganska [...]
Blogg:Bloggar vs. Världsreportrar « Bitchslap Barbie, 2009-01-09, 20:11
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3001
Sitter framför TV:n och hör på reportrarna. Dom säger ingenting. Dom fyller ut medan kvinnor och barn slaktas i gettot Gaza. Det är för jävlig - orden har tagit slut. Kontentan blir att man känner ett lätt förakt för dessa journalister. Jävla lakejer tänker jag och så kommer nästa inslag i Rapport eller Aktuellt.. Kriget blir som vilket inslag som helst.
Jag är glad att jag har min blogg. Och en sida på Newsmill. Men den måste gå igenom redaktörens ögon av förståeliga skäl. På bloggen är man friare. Det är tur att vi har nätet för annars skulle vi ju bara få höra en sida av saken. Hans Korell sa i radion häromdagen att Israel bryter mot folkrätten. Och Carl Bild muttrade lite om samma sak igårkväll på TV. Alltid något i rätt riktning.
Permalänk | Anmäl
Helena Palén Olofsson, 2009-01-09, 15:39
Frågan borde väl snarare vara om bloggare kan ersätta en majoritets av Sveriges allt för många inkompetena och tendentiösa PK-journalister. Svaret blir ett rungade JA.
Permalänk | Anmäl
Sten Nilsson, 2009-01-09, 15:41
En oberoende kunnig reporter - ja, det låter bra.
I dagens blaskor läser man mest nogsamt vinklade reportage från TT. De enda som ibland korrigerar de värsta vinklingarna är bloggare.
Svenska Kyrkan använder kollektpengar för att skicka världsreportrar för att se vad noggrant utvalda guider visar. De enda som påpekar detta är bloggare.
Att "prata lite med folk" utan att ha gedigen bakgrundskunskap om vad som pratas, tycks vara standarden hos världsreportrarna.
Men det är nog ett kul jobb! Och Israel vet vilket bråk det blir om en reporter råkar illa ut i en krigszon - som alltid får Israel skulden. Fråga bloggarna!
Permalänk | Anmäl
Ralph Haglund, fil.lic., 2009-01-09, 16:51
Jag håller med. Professionella reportrar behövs. Men, i nuläget ligger "gammelmedias" presentationer i lä. Många bloggar är bra mycket på presentation och på trovärdighet genom redovisning av källor och länkning. Jag tror att ni proffsreportrar behövs, men er redaktion måste inse att ribban höjts för presentationen. Vi läsare nöjer oss inte längre med en sammanfattande artikel. Vi vill ha länkar till refererade dokument och oberoende bakgrundsinformation. Se http://www.detdemokratiskaverktyget.se/2008/12/bloggar-och-gammelmedia.html
Permalänk | Anmäl
En annan David, 2009-01-09, 18:24
En "världsreporter" kan ge _en_ bild, hans/hennes bild av verkligheten. Bloggaren kan göra en bra sammanställning och egen analys av många världsreportrars subjektiva "sanningar". Ett mervärde för en läsare som kan få en mer objektiv bild, eller flera subjektiva bilder. Dvs de konkurrerar inte på samma marknad, och kan inte jämföras. Ingen ersätter den andre, de kompletterar varann.
Permalänk | Anmäl
thebe, 2009-01-09, 18:28
Jag håller med Ralph H. Det började någonstans runt den mörka epoken - 1970- talet - då reportagen blev alltmer "politiskt korrekta". Utvecklingen har fortsatt på den vägen och i dag befarar jag att många med mig känner en påtaglig skepsis inför tidningarna.
De är så gott som samtliga kommersiella produkter och behovet av säljande rubriker och dramatiska bilder överväger. Som läsare märker man det och börjar känna en stigande skepsis inför reportagen.
Hur mycket är egentligen reportage och hur mycket är ”information” från en eller annan ”informationsenhet”. Hur många av bilderna är arrangerade och vad visar de?
Även om allt är sant så tror jag tidningarna har en förtroendekris. Det är många år sedan jag hörde skämtet ”Är det sant eller stod det i Expressen?”. Dessvärre har situationen blivit sämre på den punkten.
Permalänk | Anmäl
Surgubben, 2009-01-09, 18:36
Tja, Ulf Nilsson.
Visst behövs reportrarna, problemet är ju bara att de politiskt styrda redaktionerna hemma i ankdammen omedelbart förstör ett aldrig så gott arbete med sina överpolitiserade, till osanning gränsande, vinklingar.
Bloggarna ger möjlighet att direkt kolla upp sanningshalten, det är befriande. Samtidigt är det skrämmande att inse hur lurad man måste blivit före internet fanns.
Min uppfattning, journalisterna sviker när de säljer sin yrkesheder billigt till redaktionerna, som fnask!
Permalänk | Anmäl
Robban, 2009-01-09, 19:02
kan väl knappast bli lägre än den nivå som expressen ligger på idag.
Permalänk | Anmäl
Niklas, 2009-01-09, 19:26
det tragiska med expressens låga nivå är ju att det är nornalnivå för den blaskan, men ikväll har dom inte tid med Gaza, ikväll är det troschocker som gäller
Permalänk | Anmäl
Janne, 2009-01-09, 19:39
Det finns världsreportrar sen finns det världsreportrar.. Några få är verkligen engagerade reportrar som går ut på fältet och aktivt rapporterar nyheter, men majoriteten står statiskt på en kulle någonstans och i max 2min bara matar samma smörja man hört 100ggr redan. Vore en underdrift och jämföra med aktiv bloggar som verkligen följer ämnet. Sen att man på en blog lägger ut en artikel som i princip säger "glöm inte världsreportern!1" talar ju för sig självt.
Permalänk | Anmäl
fibz, 2009-01-09, 19:52
Kära Ulf, bloggare som befinner sig på det där krigsskådeplatserna, som befann sig där innan kriget, befinner sig där under hela kriget, och befinner sig där efter kriget är röster som jag inte vill vara utan och röster som jag vill höra betydligt mer av.
Det finns ingen motsättning mellan reportrar och bloggare. De kompletterar varandra. Jag vill läsa bloggare som lever där och analyser och vittnesmål från reportrar som t ex Michael Winiarski, och analyser från experter som inte nödvändigtvis lever på platserna. De bidrar alla med viktiga perspektiv.
Men skitnödigt machoaktiga krigsreportrar som sitter vid baren och krökar om kvällarna kan vi väl vara utan, eller!?
Permalänk | Anmäl
Niclas Kuoppa, 2009-01-09, 20:15
Däremot vill jag säga stort tack till Uffe för alla boxningsartiklar på 70- och 80-talen!
Permalänk | Anmäl
Niclas Kuoppa, 2009-01-09, 20:17
Men kan vi inte även ha världsbloggare? Bloggare som är precis som världsjournalisterna... Ja, förutom att de bloggar istället för att agera journalist. Jag hävdar inte att journalisternas era är förbi; jag menar att världsjournalister kan leva sida vid sida. Den som vill ha en journalists uppfattning kan läsa en tidning. Den som vill ha en bloggares uppfattning kan läsa en blogg.
Permalänk | Anmäl
Calandrella, 2009-01-09, 21:28
Att kalla Ulf Nilson för 'världsreporter' det är väl att ta i, med smör på lök på laxen, grädde på moset och glömma bort pricken över i-et helt och hållet.
Permalänk | Anmäl
Nemokrati, 2009-01-09, 22:21
Att kalla Ulf Nilson för 'världsreporter' det är väl att ta i.
Permalänk | Anmäl
Nemokrati, 2009-01-09, 22:23
Ul fNilsson - och Niclas Kuoppa - har absolut rätt. Det handlar inte bara om konkurrens, utan om synergi. Världsreportern levererar det material som bloggarna senare arbetar vidare med. Glöm sedan inte den grävande journalistiken.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-01-09, 23:08
En "världsreporter" kan knappast skaffa sig den kunskap och de kontaktnät som behövs för att kunna rapportera på djupet och samtidigt intresseväckande. För att kunna göra det måste en journalist bo mycket lång tid i det område hon eller han rapporterar från, ha ordentliga språkkunskaper plus alla de drivkrafter en god journalist drivs av (nyfikenhet, kärlek till sanningen med mera).
Fördelen med dagens medielandskap jämfört med det som den mytologiske Tintin och hans mer verkliga "legender" levde i, är ju att de reportrar som har förstahandskällor bara befinner sig ett musklick bort. Nostalgiska tillbakablickar i all ära, men dagens informationslandskap gör att vi vanliga läsare har så mycket bättre förutsättningar att få kunskapen "direkt ur hästens mun". Bloggare, internationella tidningar, tankesmedjor, nätbaserade-tv-kanaler ger åtminstone mig mycket mer än att läsa några enstaka artiklar från svenska utrikeskorrespondenter.
Permalänk | Anmäl
Håkan Johansson, 2009-01-10, 00:27
minns ni bloggaren Salaam Pax, tror ja dennes namn var, som bloggade från Irak mitt under starten av USA:s invasion? Jag har inte letat men det borde finnas personer i Gaza som sänder info därifrån, antingen via bloggar eller telefon. Problemet är att Israel slår ut basstationer för att omöjligöra kommunikation.
Det finns även mängder med bloggare i Egypten som tillsammans sätter press på regimen och ökar utrymmet för vad man får prata om. (Studio 1 eller P1 Morgon hade i höstas ett avsnitt om detta.)
Poängen är att bloggare, reportrar och andra medieaktörer kompletterar varandra och att bloggare som lever där det händer kan ge både personliga vittnesskildringar och mer övergripande perspektiv på vad som händer - när det händer.
Permalänk | Anmäl
Niclas Kuoppa, 2009-01-10, 00:41
En världs reporter? Den sitter i baren och super med transor och lyssnar på cyniskt skitskvaller., Eller hur Ulf?
Permalänk | Anmäl
Leif Örtendahl, 2009-01-10, 01:23
Vi har redan "världsbloggare", det kallas "bloggare från alla världens hörn". Att läsa en expressenreporter göra förutsägelser om framtiden är inte speciellt trovärdigt.
Permalänk | Anmäl
Per Edman, 2009-01-10, 01:57
Det går inte att förakta ögonblicksskildringar och
autentiska intervjuer på plats genomförda av gammelmedias
utsända representanter, det är mer än en förutsättning så att
bloggosfären kan reagera. I själva verket är det nog så
att bloggvärlden och gammelmedia lever i ett symbiotiskt
förhållande,där den ene parten idag inte kan vara utan den
andre.
Bloggosfären ger tillåtelse till idéspridning och snabba
referenser genom nätets outstanding genomslagskraft,när det
gäller spridning av information. Subjektiva värderingar kan
luftas friskt utan skyddsnät och krav på vare sig
redaktionellt tillrättalagt material,oavsett om det är beroende på,
tid eller utrymme i gammelmedia.
Det politiskt korrekta och mainstreamade eller i sin motsats
det politiskt färgade material som skall nå mottagaren är befriat ifrån sin linda då bloggaren levererar "sin sanning", i sin ärlighet.
Det som på senare år utvecklats inom gammelmedia, är det bestående intrycket att mediadrevet på gemensam signal apporterar valda delar i informationssyfte för att tillgodose en redan förutstakad led till "sanningen".
Till trots.
Det politiskt korrekta överväger tråkigt nog det opportuna och utmanande, där ligger bloggosfären i frontlinjen,när det gäller diversifierade uppfattningar och provocerande åsikter. Bloggarna representerar förutom detta en färgsprakande palett av åsikter där läsare direkt i än större utsträckning, får komma till tals med sina åsikter. Motsvarigheten inom gammelmedia är då risken för refuserade kommentarer som till viss del bygger på moderatorns uppfattning om lämplighet och till skillnad från det egna journalistskrået,så finns alltid risken att du i dina
läsarkommentarer av någon egendomlig anledning passerat anständighetens gräns (trots att man alltid godkänner de villkor och bestämmelser som gäller i resp. kommentarsfunktion).
Om man nu tar sig epitet världsreporter,så är önskan ifrån en läsare att man då iklär sig rollen,smälter in i miljön och levererar information och uppgifter (färgade eller inte) som ytterliggare lägger till de fakta och åsikter som hemmapubliken
ännu inte hunnit få av lokala bloggare.
Ett litet ps, Ulf N har gjort ett utmärkt arbete på fältet,
det här inlägget skall tas som en allmän betraktelse i jämförelsen gammelmedia contra bloggosfären.
Permalänk | Anmäl
Dag L, 2009-01-10, 03:05
Att läsa om Ulf Nilssons 'minnen' känns lite märkligt. Den mannen översatte artiklar ur Time magazine under åratal på 70- och 80-talen och publicerade dem som egna i Expressen, som i sin tur vönde dövörat till. Karln är ju en (självutnämnd) hjälte)
Var han satt när han plankade sitt material har ingen betydelse. Han 'var ju där'.
Permalänk | Anmäl
Plastfarfar, 2009-01-10, 22:45
Det fanns en tid när det bara vara Ulf och Staffan som reste och berättade. En tid när ingen annan fick utrymme; när Expressens och Aftonbladets korrar gav oss andra en självupplevd (?) doft av krig eller en egotrippad bild av ännu en diktator (Jag simmade med Idi Amin...).
Nu är det inte så längre. Säkert tungt att bära för den som en gång tolkade världen åt andra utan större konkurrens. Desto lättare att leva med för alla som tror på yttrandefrihet och journalistik.
Permalänk | Anmäl
Världsreportern, 2009-01-12, 16:58
Att Ulf Nilsson rapporterade från Tet-offensiven är sant, men det finns dem som säger att baren inte låg i Saigon utan i Hong Kong eller Singapore............
Jag lyssnar hellre på en paletinsk bloggare från Gaza än en traktamenteslyftande "journalist" från Svärje.
Permalänk | Anmäl
Petter Kellgren, 2009-01-14, 22:25
Det var några fantastiskt underhållande anekdoter du avslutar med. Har du en blogg där jag kan läsa fler?
Permalänk | Anmäl
kmf, 2009-01-15, 08:14
Andra har sagt det i tidigare kommentarer, men jag vill ge mitt medhåll:
En bloggare som bott i Gaza i 20 år och som skriver om sina upplevelser under flera månaders tid, ger en bättre bild än en "världsreporter" som besöker platsen under en vecka och rapporterar om upplevelsen i ett fåtal tidningsartiklar. Lägg till det faktum att det kan finnas tiotals flitiga bloggare, som var för sig skriver om olika platser och olika upplevelser - och inte ens en hel busslast med "världsreportrar" kommer i närheten av att kunna förmedla de bilder av vardagen som bloggarna kan göra.
Därmed inte sagt att "världsreportrar" inte behövs - de fyller en viktig funktion eftersom de når ut till den ointresserade allmänheten. Men för de människor som vill få så mycket information som möjligt är bloggar och sociala nätverk många gånger bättre och snabbare än vad traditionella reportrar är.
Man kan haka upp sig på ordet "ersätta" här. Jag väljer att inte göra det utan ser förbi ordet istället och konstaterar därigenom att en världsreporter aldrig kan bevaka lika komplett som bloggare kan göra - samtidigt som bloggare aldrig kan nå ut till allmänheten i den omfattning som en reporter kan göra. Därmed kan man dra slutsatsen att en kombination av reportrar och bloggare är en väldigt bra kombination - den dagen reportrarna inser det och förstår värdet av att förmedla den massiva information som bloggarna står för.
Permalänk | Anmäl
Andreas, 2009-01-26, 13:36
28 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Sitter framför TV:n och hör på reportrarna. Dom säger ingenting. Dom fyller ut medan kvinnor och barn slaktas i gettot Gaza. Det är för jävlig - orden har tagit slut. Kontentan blir att man känner ett lätt förakt för dessa journalister. Jävla lakejer tänker jag och så kommer nästa inslag i Rapport eller Aktuellt.. Kriget blir som vilket inslag som helst.
Jag är glad att jag har min blogg. Och en sida på Newsmill. Men den måste gå igenom redaktörens ögon av förståeliga skäl. På bloggen är man friare. Det är tur att vi har nätet för annars skulle vi ju bara få höra en sida av saken. Hans Korell sa i radion häromdagen att Israel bryter mot folkrätten. Och Carl Bild muttrade lite om samma sak igårkväll på TV. Alltid något i rätt riktning.
Frågan borde väl snarare vara om bloggare kan ersätta en majoritets av Sveriges allt för många inkompetena och tendentiösa PK-journalister. Svaret blir ett rungade JA.
En oberoende kunnig reporter - ja, det låter bra.
I dagens blaskor läser man mest nogsamt vinklade reportage från TT. De enda som ibland korrigerar de värsta vinklingarna är bloggare.
Svenska Kyrkan använder kollektpengar för att skicka världsreportrar för att se vad noggrant utvalda guider visar. De enda som påpekar detta är bloggare.
Att "prata lite med folk" utan att ha gedigen bakgrundskunskap om vad som pratas, tycks vara standarden hos världsreportrarna.
Men det är nog ett kul jobb! Och Israel vet vilket bråk det blir om en reporter råkar illa ut i en krigszon - som alltid får Israel skulden. Fråga bloggarna!
Jag håller med. Professionella reportrar behövs. Men, i nuläget ligger "gammelmedias" presentationer i lä. Många bloggar är bra mycket på presentation och på trovärdighet genom redovisning av källor och länkning. Jag tror att ni proffsreportrar behövs, men er redaktion måste inse att ribban höjts för presentationen. Vi läsare nöjer oss inte längre med en sammanfattande artikel. Vi vill ha länkar till refererade dokument och oberoende bakgrundsinformation. Se http://www.detdemokratiskaverktyget.se/2008/12/bloggar-och-gammelmedia.html
En "världsreporter" kan ge _en_ bild, hans/hennes bild av verkligheten. Bloggaren kan göra en bra sammanställning och egen analys av många världsreportrars subjektiva "sanningar". Ett mervärde för en läsare som kan få en mer objektiv bild, eller flera subjektiva bilder. Dvs de konkurrerar inte på samma marknad, och kan inte jämföras. Ingen ersätter den andre, de kompletterar varann.
Jag håller med Ralph H. Det började någonstans runt den mörka epoken - 1970- talet - då reportagen blev alltmer "politiskt korrekta". Utvecklingen har fortsatt på den vägen och i dag befarar jag att många med mig känner en påtaglig skepsis inför tidningarna.
De är så gott som samtliga kommersiella produkter och behovet av säljande rubriker och dramatiska bilder överväger. Som läsare märker man det och börjar känna en stigande skepsis inför reportagen.
Hur mycket är egentligen reportage och hur mycket är ”information” från en eller annan ”informationsenhet”. Hur många av bilderna är arrangerade och vad visar de?
Även om allt är sant så tror jag tidningarna har en förtroendekris. Det är många år sedan jag hörde skämtet ”Är det sant eller stod det i Expressen?”. Dessvärre har situationen blivit sämre på den punkten.
Tja, Ulf Nilsson.
Visst behövs reportrarna, problemet är ju bara att de politiskt styrda redaktionerna hemma i ankdammen omedelbart förstör ett aldrig så gott arbete med sina överpolitiserade, till osanning gränsande, vinklingar.
Bloggarna ger möjlighet att direkt kolla upp sanningshalten, det är befriande. Samtidigt är det skrämmande att inse hur lurad man måste blivit före internet fanns.
Min uppfattning, journalisterna sviker när de säljer sin yrkesheder billigt till redaktionerna, som fnask!
kan väl knappast bli lägre än den nivå som expressen ligger på idag.
det tragiska med expressens låga nivå är ju att det är nornalnivå för den blaskan, men ikväll har dom inte tid med Gaza, ikväll är det troschocker som gäller
Det finns världsreportrar sen finns det världsreportrar.. Några få är verkligen engagerade reportrar som går ut på fältet och aktivt rapporterar nyheter, men majoriteten står statiskt på en kulle någonstans och i max 2min bara matar samma smörja man hört 100ggr redan. Vore en underdrift och jämföra med aktiv bloggar som verkligen följer ämnet. Sen att man på en blog lägger ut en artikel som i princip säger "glöm inte världsreportern!1" talar ju för sig självt.
Kära Ulf, bloggare som befinner sig på det där krigsskådeplatserna, som befann sig där innan kriget, befinner sig där under hela kriget, och befinner sig där efter kriget är röster som jag inte vill vara utan och röster som jag vill höra betydligt mer av.
Det finns ingen motsättning mellan reportrar och bloggare. De kompletterar varandra. Jag vill läsa bloggare som lever där och analyser och vittnesmål från reportrar som t ex Michael Winiarski, och analyser från experter som inte nödvändigtvis lever på platserna. De bidrar alla med viktiga perspektiv.
Men skitnödigt machoaktiga krigsreportrar som sitter vid baren och krökar om kvällarna kan vi väl vara utan, eller!?
Däremot vill jag säga stort tack till Uffe för alla boxningsartiklar på 70- och 80-talen!
Men kan vi inte även ha världsbloggare? Bloggare som är precis som världsjournalisterna... Ja, förutom att de bloggar istället för att agera journalist. Jag hävdar inte att journalisternas era är förbi; jag menar att världsjournalister kan leva sida vid sida. Den som vill ha en journalists uppfattning kan läsa en tidning. Den som vill ha en bloggares uppfattning kan läsa en blogg.
Att kalla Ulf Nilson för 'världsreporter' det är väl att ta i, med smör på lök på laxen, grädde på moset och glömma bort pricken över i-et helt och hållet.
Att kalla Ulf Nilson för 'världsreporter' det är väl att ta i.
Ul fNilsson - och Niclas Kuoppa - har absolut rätt. Det handlar inte bara om konkurrens, utan om synergi. Världsreportern levererar det material som bloggarna senare arbetar vidare med. Glöm sedan inte den grävande journalistiken.
En "världsreporter" kan knappast skaffa sig den kunskap och de kontaktnät som behövs för att kunna rapportera på djupet och samtidigt intresseväckande. För att kunna göra det måste en journalist bo mycket lång tid i det område hon eller han rapporterar från, ha ordentliga språkkunskaper plus alla de drivkrafter en god journalist drivs av (nyfikenhet, kärlek till sanningen med mera).
Fördelen med dagens medielandskap jämfört med det som den mytologiske Tintin och hans mer verkliga "legender" levde i, är ju att de reportrar som har förstahandskällor bara befinner sig ett musklick bort. Nostalgiska tillbakablickar i all ära, men dagens informationslandskap gör att vi vanliga läsare har så mycket bättre förutsättningar att få kunskapen "direkt ur hästens mun". Bloggare, internationella tidningar, tankesmedjor, nätbaserade-tv-kanaler ger åtminstone mig mycket mer än att läsa några enstaka artiklar från svenska utrikeskorrespondenter.
minns ni bloggaren Salaam Pax, tror ja dennes namn var, som bloggade från Irak mitt under starten av USA:s invasion? Jag har inte letat men det borde finnas personer i Gaza som sänder info därifrån, antingen via bloggar eller telefon. Problemet är att Israel slår ut basstationer för att omöjligöra kommunikation.
Det finns även mängder med bloggare i Egypten som tillsammans sätter press på regimen och ökar utrymmet för vad man får prata om. (Studio 1 eller P1 Morgon hade i höstas ett avsnitt om detta.)
Poängen är att bloggare, reportrar och andra medieaktörer kompletterar varandra och att bloggare som lever där det händer kan ge både personliga vittnesskildringar och mer övergripande perspektiv på vad som händer - när det händer.
En världs reporter? Den sitter i baren och super med transor och lyssnar på cyniskt skitskvaller., Eller hur Ulf?
Vi har redan "världsbloggare", det kallas "bloggare från alla världens hörn". Att läsa en expressenreporter göra förutsägelser om framtiden är inte speciellt trovärdigt.
Det går inte att förakta ögonblicksskildringar och
autentiska intervjuer på plats genomförda av gammelmedias
utsända representanter, det är mer än en förutsättning så att
bloggosfären kan reagera. I själva verket är det nog så
att bloggvärlden och gammelmedia lever i ett symbiotiskt
förhållande,där den ene parten idag inte kan vara utan den
andre.
Bloggosfären ger tillåtelse till idéspridning och snabba
referenser genom nätets outstanding genomslagskraft,när det
gäller spridning av information. Subjektiva värderingar kan
luftas friskt utan skyddsnät och krav på vare sig
redaktionellt tillrättalagt material,oavsett om det är beroende på,
tid eller utrymme i gammelmedia.
Det politiskt korrekta och mainstreamade eller i sin motsats
det politiskt färgade material som skall nå mottagaren är befriat ifrån sin linda då bloggaren levererar "sin sanning", i sin ärlighet.
Det som på senare år utvecklats inom gammelmedia, är det bestående intrycket att mediadrevet på gemensam signal apporterar valda delar i informationssyfte för att tillgodose en redan förutstakad led till "sanningen".
Till trots.
Det politiskt korrekta överväger tråkigt nog det opportuna och utmanande, där ligger bloggosfären i frontlinjen,när det gäller diversifierade uppfattningar och provocerande åsikter. Bloggarna representerar förutom detta en färgsprakande palett av åsikter där läsare direkt i än större utsträckning, får komma till tals med sina åsikter. Motsvarigheten inom gammelmedia är då risken för refuserade kommentarer som till viss del bygger på moderatorns uppfattning om lämplighet och till skillnad från det egna journalistskrået,så finns alltid risken att du i dina
läsarkommentarer av någon egendomlig anledning passerat anständighetens gräns (trots att man alltid godkänner de villkor och bestämmelser som gäller i resp. kommentarsfunktion).
Om man nu tar sig epitet världsreporter,så är önskan ifrån en läsare att man då iklär sig rollen,smälter in i miljön och levererar information och uppgifter (färgade eller inte) som ytterliggare lägger till de fakta och åsikter som hemmapubliken
ännu inte hunnit få av lokala bloggare.
Ett litet ps, Ulf N har gjort ett utmärkt arbete på fältet,
det här inlägget skall tas som en allmän betraktelse i jämförelsen gammelmedia contra bloggosfären.
Att läsa om Ulf Nilssons 'minnen' känns lite märkligt. Den mannen översatte artiklar ur Time magazine under åratal på 70- och 80-talen och publicerade dem som egna i Expressen, som i sin tur vönde dövörat till. Karln är ju en (självutnämnd) hjälte)
Var han satt när han plankade sitt material har ingen betydelse. Han 'var ju där'.
Det fanns en tid när det bara vara Ulf och Staffan som reste och berättade. En tid när ingen annan fick utrymme; när Expressens och Aftonbladets korrar gav oss andra en självupplevd (?) doft av krig eller en egotrippad bild av ännu en diktator (Jag simmade med Idi Amin...).
Nu är det inte så längre. Säkert tungt att bära för den som en gång tolkade världen åt andra utan större konkurrens. Desto lättare att leva med för alla som tror på yttrandefrihet och journalistik.
Att Ulf Nilsson rapporterade från Tet-offensiven är sant, men det finns dem som säger att baren inte låg i Saigon utan i Hong Kong eller Singapore............
Jag lyssnar hellre på en paletinsk bloggare från Gaza än en traktamenteslyftande "journalist" från Svärje.
Det var några fantastiskt underhållande anekdoter du avslutar med. Har du en blogg där jag kan läsa fler?
Andra har sagt det i tidigare kommentarer, men jag vill ge mitt medhåll:
En bloggare som bott i Gaza i 20 år och som skriver om sina upplevelser under flera månaders tid, ger en bättre bild än en "världsreporter" som besöker platsen under en vecka och rapporterar om upplevelsen i ett fåtal tidningsartiklar. Lägg till det faktum att det kan finnas tiotals flitiga bloggare, som var för sig skriver om olika platser och olika upplevelser - och inte ens en hel busslast med "världsreportrar" kommer i närheten av att kunna förmedla de bilder av vardagen som bloggarna kan göra.
Därmed inte sagt att "världsreportrar" inte behövs - de fyller en viktig funktion eftersom de når ut till den ointresserade allmänheten. Men för de människor som vill få så mycket information som möjligt är bloggar och sociala nätverk många gånger bättre och snabbare än vad traditionella reportrar är.
Man kan haka upp sig på ordet "ersätta" här. Jag väljer att inte göra det utan ser förbi ordet istället och konstaterar därigenom att en världsreporter aldrig kan bevaka lika komplett som bloggare kan göra - samtidigt som bloggare aldrig kan nå ut till allmänheten i den omfattning som en reporter kan göra. Därmed kan man dra slutsatsen att en kombination av reportrar och bloggare är en väldigt bra kombination - den dagen reportrarna inser det och förstår värdet av att förmedla den massiva information som bloggarna står för.