Professor Wilhelm Agrell analyserar direkt från Epicentrum i Skåne

Jag vaknade, liksom hundratusentals andra kring den tidigare okända platsen Epicentrum i södra Skåne, av att sängen skakade, våldsamt och ihållande, samtidigt som sovrummet fylldes av ett dovt lågfrekvent dån som från underjorden.

Min första tanke var inte jordbävning, det som trillade ner i min omtöcknade hjärna var en mycket sannolikare och mer logisk pollett: Luftbubblan!

Huset hade under de föregående veckorna hemsökts av en vattenburen poltergeist, en luftbubbla som men en cirkulationstid på nio och en halv minut sände ett utdraget råmande ljud genom rör och element. Alla försök att fånga in den kringflytande bubblan var fruktlösa tills den en dag var borta, eller snarare lagt sig på lur i någon rörkrök i väntan på det rätta ögonblicket. Och nu hade det alltså kommit, uppenbarligen i form av ett VVS-tekniskt haveri modell större med svart elementvatten ut över trägolv och trossbottnar.

Reaktionen var, kan jag i efterhand konstatera, fullt normal. Jag reagerade precis så som litteraturen om hot och riskbeteende beskriver. Ställda inför det ovanliga försöker vi se det vanliga, sinnesintrycken kopplas ihop på ett sådant sätt att de ger oss en rimlig förklaring på vad vi observerar.

Det vi aldrig upplevt förut har vi svårt att inregistrera och det alltför hotfulla eller orimliga tenderar vi att vilja sortera bort eller bagatellisera. I en av de klassiska filmsekvenserna från 11 september 2001 står några gatuarbetare i verksamhet på nedre Manhattan. Man hör ett jetplan passera och ser hur de förstrött tittar upp utan att avbryta arbetet. Konstigt vad det där planet kommer lågt.

Människan är i det stora hela förvånande dålig på att hantera hot och risker, både individuellt och kollektivt. Vi har en fantastisk förmåga att jaga upp oss för faror som antingen inte finns, som har liten sannolikhet eller som vi ändå inte kan göra något åt (döden t.ex). Samtidigt är vi minst lika skickliga på att ignorera och bortrationalisera helt uppenbara, återkommande och i många fall hanterbara faror som dimma på E 22, ishalka, sprit eller skräpmat, för att nämna några av vardagens mera uppenbara faromoment, särskilt i kombination med obefintligt riskmedvetande.

Få förmår åstadkomma ett så nyktert riskkalkylerande som veteranen i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt när han instruerar den nyanlände rekryten att ta skydd i den nyuppsprängda krevadgropen. Nästa granat kan landa var som helst runt omkring, men artilleripjäsen flyttas alltid en liten bit av rekylen så man kan vara helt säker på att den åtminstone inte landar i samma hål en gång till.

Samhället, som vi förutsätter skall kunna trygga vår säkerhet mot faror både i det lilla och i det stora, borde naturligtvis inte hemfalla åt den enskildes nyckfulla och irrationella riskhantering. För att garantera detta finns en rad myndigheter och hela politiska fält styrda av expertkommittéer, riksdagsutskott, regeringskanslier, EU-direktorat och säkerhetsråd.

Men också här tenderar överförsäkringarna och skygglapparna att dyka upp, men delvis drivna av andra mekanismer än psykets svårbemästrade skyddsreaktioner. Säkerhet handlar om pengar och pengar förutsätter underlag, förhandlingar och beslut. Hot som är alltför farliga eller oekonomiska ignoreras därför, fast det kallas naturligtvis inte så.

På 1960-talet insåg de svenska försvarsplanerarna att ett kärnvapenkrig skulle ödelägga landet och göra sådant som säkerhetspolitik, försvar och motståndsvilja meningslöst. Men istället för att säga detta förklarades kärnvapenkrig ha blivit alltför osannolikt och följaktligen "icke planeringsrelevant".

Den nuvarande svenska säkerhetspolitiken bygger i sin tur sedan ett antal år på övertygelsen att inget väpnat hot mot landet eller dess suveränitet är planeringsrelevant eftersom krig mellan europeiska stater inte längre är möjliga. När det ändå inträffar uppstår förvirring, en luftbubbla som plötsligt far runt i det säkerhetspolitiska systemet.

Hustrun, som agerat mer rationellt och gått upp och knäppt på lokalradion, kunde meddela att det varit en jordbävning. Skönt, tänkte jag, och somnade om. Granaten kan omöjligt slå ner i samma krevadgrop två gånger.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2596

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack det var en bra påminnelse av den utopiskt hjärndöda försvarspolitik detta land hemfallit till sedan relativister och platonska idealister fått spela tärning med våra liv i några decennier nu.

Jämför med Talebs kalkon: En kalkon som levt i tusen dagar har en planeringskommité som fastställer att närhet till människor gör att man blir fetare och fetare för var dag som går. Det är ju självklart, så många dagar när man lagt på hullet mer och mer. Varför inte fortsätta att vara kvar nära de fina människorna?
---
När man är på topp hullmässigt sker det dock en "överraskning" runt juletid. Idag är det svensk försvarspolitik som är kalkonen.

Permalänk | Anmäl #1 Lisen, 2008-12-16, 17:40

Satt och läste morgontidningen när det hördes som en kraftig dov detonation under huset som genast började skaka. Väggarna rörde sig. Egendomlig känsla att inte förstå vad man såg, som en hallucination. Efter några sekunder var det som om ingenting hade hänt.

Permalänk | Anmäl #2 Rolf Önnerfält, 2008-12-16, 17:40

Jag skrev visst min artikel om jordskorpan, En Blöt Skorpa (081211) fem dagar för tidigt. Landhöjning pågår fortfarande i norr, efter de flera kilometer tjocka glaciärer, som tryckte ned Skandinavien en kilometer för 13000 årsedan. Den undanträngda, halvflytande eller plastiska jordskorpan håller fortfarande på och rinner tillbaka, varför vi har en liten landsänkning i söder. Högre upp i den, där trycket inte är så stort, är skorpan inte plastisk och brister därför när det rör sig där nere. Det är ingen magma inblandad. Den finns långt nedanför. Det här är ganska ytligt, och det blir inga stora smällar, men det påminner oss om varför det finns spår av gamla skogar på Nordsjöns botten. Utanför de istida glaciärerna bulade den undantryckta jordskorpan upp. Läs min artikel! Kanske borde redaktionen flytta den till under denna rubrik.

Permalänk | Anmäl #3 Christer Brodén, 2008-12-16, 18:35

Lysande betraktelse över den planerade meningslöshetens evangelier. Tyvärr kan vi ju bara försöka planera för vad vi tror oss kunna behärska med planering, men alltför ofta blir det som han som tappat sin nyckel och letade under en gatlykta. Inte för att han tappat nyckeln där utan för att det finns ljus.
En planeringskommitté för jordbävningar kan lämpligen bestå av hundar, katter och andra känsliga djur.
Vad gäller nuvarande försvarsplanering är alltså krig med andra europeiska stater uteslutna enligt doktrinen, varför vi uppenbarligen planerar för ett anfall från Bhutan eller liknande stat.
Det klarar vi nog av. Kanske till och med Ekvatorialguinea.

Permalänk | Anmäl #4 Greger Morin, 2008-12-16, 18:44

jaja, Skåne är ju rätt långt från Svea rike så vi kan ta det lugnt. Men vi kanske bör sända lite bistånd!?

Permalänk | Anmäl #5 Niclas Kuoppa, 2008-12-16, 23:38

Finns risk för flyktingströmmar?

Permalänk | Anmäl #6 Niclas Kuoppa, 2008-12-16, 23:39

Lång-sökt eller va fan säger man.
Upprusta nu... znella...

Permalänk | Anmäl #7 Jonas, 2008-12-16, 23:52

Nu var det väl inte mer skada än att en del fick hjärtat i halsgropen och störd sömn och då kan man kosta på sig att raljera lite. Men hur förberedda är vi för naturkatastrofer egentligen? De återkommande översvämningarna tycks överraska varje gång. Är vårt grundvatten säkert för föroreningar? Står vi pall mot Liza Marklunds krav att bygga ut stränder och kuster där framtida fara för jordskred och översvämningar finns? Har stormar som Gudrun lärt oss att anlägga elförsörjningen annorlunda? Storskaliga terrordåd - är vi förberedda för det? Klarar Riksdagshuset och Kungahuset en attack, eller är det öppet mål för eventuella terrorister?

Permalänk | Anmäl #8 Niclas Kuoppa, 2008-12-17, 00:57

Om försvaret har jag skrivit själv:
http://www.newsmill.se/artikel/2008/11/04/forsvarspolitisk-u-svang

Permalänk | Anmäl #9 Peter Ingestad, 2008-12-17, 17:36