Himladrottning med stjärngossar

Sumerernas himladrottning Inanna, som även hette Innina m.m. tycks ha kommit med sitt folk från havet, kanske för 7000 år sedan. Sumeriskan sägs vara så främmande till språken i omgivningen, att man desperat försökt jämföra med allt, t.o.m. finska, för att se om det finns någon släktskap.

Det är inte orimligt. De flesta språk i Europa och norra Asien tros ha tillhört samma språkfamilj för 15-30000 år sedan, och spåren av de urtida förbindelserna mellan t.ex. alla Arktis folk tycks väl dokumenterade. Det senare gör inuiternas gudinna Inua intressant. Hennes namn finns likt Inanna i fler varianter. Båda kallas fiskarnas drottning. Det är inte något konstigt namn på Himlens Drottning, då Bibelns skapelseberättelse talar om himlens fäste, såsom det som skiljer det stora Vattnet därovan från vattnet nedanför himlen. Fiskarna därovan är stora som stjärnbilder.

Detta är ett enda exempel av otaliga liknande anknytningar. Himladrottningen dyrkdes kanske av Västeuropas grottmålare för 30000 år sedan. Gudinnor på In, Inna och Nanna spreds över världen, och allt feminint blev -inna. Det är själva den feminina principen, som dyrkas. Anden är ännu femininum i semitiska språk. Kristendomen är bara utanverk och dimmor över den Stora Gudinnan, Aseran, vars epitet var "Hon Som Vandrar På Vattnet". Gudar skall gå på vattnet, egentligen över det stora Djupet! Det har jag skrivit om tidigare.

Aseran, Assyrien, asagudar. Asatron tros ha kommit någonstans österifrån. Himlens Drottning är den Stora Modern för mycket. Att avskaffe henne är en antifeministisk dröm, som aldrig kommer att uppfyllas. I keltisk mytologi håller hon två ormar i sina händer. I Bibeln är det Gud Fader, som har två serafer på var sin sida om sin tron. Seraf betyder lysande orm. Den ena är Lucifer, intellektet i kunskapens träd. Den andra är Anden. Båda skall växa, och mytologierna visar hur.

Ormen som tillväxer genom att äta sig själv heter Ouroboros. Den fanns i Egypten och i Kina. Fast egentligen var det två. Den keltiska himladrottningens stiliserade bild reser vi varje midsommar. Hon har sina två svanstuggare i händerna, avbildade som blomsterkransar, och små grodorna, små grodorna hoppar runt. Men det är inte det som är det viktigaste i hennes kult.

Himlens Gudinna var ofta fruktsamhetens och födandets härskarinna i de gamla mytologierna. Det innebär att de kultiska handlingarna blev av välkänt slag. Det "fromma" utövandet av dessa torde vara helt omöjligt att stoppa. Den kristna kyrkan har försökt i tusen år. Man kan lite elakt fråga, vad feministerna egentligen har att klaga på, när det gäller svenska folkets religionsutövning?

Fast egentligen handlade allt detta som sagt om serafernas, d.v.s. andens och intellektets tillväxt, vilket i den gamla hedniska religionen innebar, att andens handlingar och själens tankar skall vara sådana, att vårt varande tillväxer, och garanterar en återfödelse i en motsvarande bättre fysisk och själisk form.

Jag millar vad vi tycker om vår super-urgamla hedendom, inte om vår superur-gamla.